Annons

Annons

Montage_Klar

Å Gotland – dina sommarhipstrar!

Varje sommar intar de ön och lajvar passionerat guteliv. Gotlänningen Kjell Häglund förklarar sin kärlek till hipsterturisterna.

Kjell Häglund är Editorial Director på DG Communi­cations och chefredaktör på sajten TV dags. Han är uppvuxen i Roma på Gotland och numera sommar­boende vid Bandelunde­viken på sydöstra ön.
Annons

Nu finns de över hela ön. Hipstersommar­gotlänningarna.

Förr höll de sig på öns sydspets, på Storsudret mellan Vamlingbo och Burgsvik, där en bourgeoisie av designers, krogfolk, reklamare och kulturkändisar fnattat runt i flipflops och urtvättade t-shirts sedan långt innan »normcore« blev en trend.

Numera har de intagit även norra Gotland, där Alex Schulman sitter och skriver lokaltidningskrönikor på Rute stenugnsbageri och Kleerup spontangiggar på
ett uppkreddat gammalt kalkbrott i Bungenäs.

Det är svårt att hävda annat än att det pågår en gentrifiering av ön, med alla kreativa stockholmspengar som sommar efter sommar vällt in under hela 2000-talet. Men i en normal gentrifiering – som den i 1960-talets London som fick sociologen Ruth Glass att mynta begreppet – stannar de förhöjda skatteintäkterna i området. Många av Gotlands nya uppburna buzzkreatörer betalar sin skatt på annat håll, där de går i ide om vintern.

Sett till antalet tycks de faktiska gotländska skattebetalarna sakta pysa bort i en bakvänd boom. Men den bofasta befolkningen må krympa – deras »uppror växer«! Så heter det i alla fall ofta i lokala medier. Gotlänningar startar uppror mot allt, och vinner aldrig. Det sitter i det gotländska kynnet att både spela döende martyrer och sedan oberört gå vidare när ingen »där uppe« reagerat. Varje gång färjepriserna höjs innebär det exempelvis »garanterat slutet« för ett lika förbaskat konstant växande gotländskt näringsliv.

 

Helst uttrycker sig upproriska gutar med ett uppgivet muttrande, och allra helst om skenande fastighetspriser. Det är här som gentrifieringen är ett ohejdbart faktum. Gamla fallfärdiga gårdar som var dödförklarade på den gotländska marknaden för 20 år sedan säljs numera för mång­miljonbelopp till kulturälskande stockholmare som först intagit kusten och sedan rört sig inåt land, där övergivna ladugårdar och kapell rustas upp till drömsommarboenden, och bönder säljer av åkrar och betesmarker som bebyggs med avancerade arkitekthus.

Inte helt olikt den danska arméns erövringsmönster på 1300-talet. Och dessförinnan hade tyskarna infört coolness i Visby. Gotland gentrifierades ju redan under Hansatiden. I tusen år har främlingar landstigit på ön med lite mer sofistikerade idéer om det lite finare livet, och lika länge har gotlänningar svarat med förakt, mindervärdeskomplex och affärsidéer om att tjäna pengar på besökarna.

På 1860-talet kom de första stora lassen av stockholmsk kulturelit till Gotland för att hänga med rehabbande lungsjuka prinsessan Eugénie i hennes arkitektkåk Fridhem på Högklint söder om Visby (i dag ett fantastiskt pensionat). Kulturelit- och överklassturism dominerade helt fram till 1940-talet, då den nya semesterlagen hade fått effekt och en folkligare turism tog över.

När så gotlänningarna för första gången i historien besöktes av semester­firare med ungefär samma sociala status som de själva, började också det verkliga turistföraktet formas – turisterna blev i folkmun »mavar«, fiskmåsar, som »bara skriker och skitar ner«. Men de hade i alla fall intresse för Gotlands kulturvärden, vilka gotlänningarna själva exploaterade hårt och ofta kontraproduktivt. I historieböckerna kan vi läsa om hur Visby på den danska medeltiden förföll till ett sjörövarnäste, men staden innanför muren var faktiskt en riktig rövarkula långt in på 1980-talet – hårt trafikerad, stenfasader förstörda av affischklister samt turistfällor i varje gränd, från restauranger som hette »Dallas« till bijouterier som skyltade med »alla hals band 10 kr«.

 

Som gotlänning bärande på dessa minnen, och efter att gladeligen ha flytt ön för att därefter bara återkomma sommartid, har jag stor acceptans – ja, hyser rentav kärlek – för Nya hipster-Gotland. De stora entreprenörerna som delat upp ön mellan sig må i varierande grad vara busar med stor irritationsförmåga – men utan dem hade ön varit döende.

På norra ön dominerar förra modefotografen Johan Hellström på expansiva Furillen, ständigt i konflikt med förtvivlade fågelskådare; och Joachim Kuylenstierna som förvandlat karga försvarsfästen och kalkbrott kring Bunge och Fårösund till supermoderna livsstilstempel; högljuddast är gotländska tsunamikändisen Pigge Werkelin, som fostrad med en bertkarlssonsk Sommarland-syn på tillvaron försöker anpassa sig till trenderna, senast med vulgo-lounge-resort-katastrofen Tott utanför Visby, och i vänskapskorrumpad hatkärlekssymbios med kommun, näringsliv och opinion.

En välkommen superkreativ kvinnokatt bland grabbhermelinerna är Susanne Liljengren, som bytte sitt livsverk Granit mot ett komplex av miljömedvetna livsstilsverksamheter – konst och kultur, restaurang och gårdsbutik samt en unik husfabrik – med samlingsnamnet Leva Kungslador utanför Visby.

Nere på Storsudret har snarare ett slags »gamla pengar« etablerats, ända sedan 68-generationens urbana trendsetters blev grönavågare runt Vamlingbo och Burgsvik, och även la grunden för öns numera internationellt gångbara design- och konsthantverksutbud. Här har entreprenörerna i högre utsträckning blivit naturaliserade gutar, eller är gutar från början som tidigt inspirerades av nybyggarnas världsvana kreativitet. Som keramikkändisfamiljen Ringbom bakom Hamra krog – det kanske bästa studiebesöket man kan göra för att finna hipster-Gotlands själ.

Det finns många andra, mycket läckrare, seriöst trendmedvetna ställen i krokarna, som det magiskt minimalistmoderna konstmuseet Körsbärsgården, nycirkuschica Hablingbo creperie, retrocoola kaféet med vintagebutik i gamla Hablingboskolan, eller styliststjärnan Peter Johanssons bohemiska Peters arkiv i Burgsvik … eller – om man kör kustvägen upp längs västsidan – Portland-möter-1800-tal-hippa Hotel Stelor, eller skönt loungiga Djupvik; ställen där trendiga fastlänningar investerat i mjukare kreddvärden; eller, föralldel, motsatsen i det nya uppväxande Tofta resort där Dubaiboende oljemiljardärfamiljen Zickerman vill investera på djupet av gotländsk turistnäring samtidigt som de bygger en 50-miljoners fritidsvilla på utkikspunkten ovanför.

Medan störiga Stureplansstekare och stödstrumpepensionärer stängt in sig innanför Visbys stadsmur kan den nya hipsterturismen nu totaldominera i de superlantliga idyllerna. Och, som sagt, ingenstans får man en sådan komplett, samlad bild av lifestylementaliteten som på Hamra krog. En minnesbild därifrån, en soldammig seneftermiddag förra sommaren:

 

Medan ett kapitalstarkt hipsterklientel äter sen brasserielunch på närodlade råvaror från ett halvdussin namngivna gårdar, och en känd arkitekt drar fina pennstreck framför en 30-årig hipster och en 70-årig snickargute (båda i halvsekelgamla blåkläder och halvmeterlånga skägg), dammar en hipster i brynja och speedos omkring med en veteranbil på gårdsplanen. En annan hipster vinkar med oljiga verktyg. Och tre hipsterpar står i kö med sina hipsterbarn hos keramikern som har öppet hus – och berömmer genialiteten i varandras kids emo-goth-teckningar som ritats i väntan på drejskiva. I hotelldelen bor folk som i pittoreska New Orleanska ruckel med en glittrande pool framför, där kvällens amerikanska artperformance-pubrockband kopplar av med gotländsk mikrobrew.

Nej, det är inte Hornstull i Stockholm utan den sommargotländska landsbygden, numera i ett sammanhängande bälte från Storsudret via västkusten och ända upp till norraste ön, som är Sveriges Brooklyn.

Vi gotlänningar, kvarvarande eller utflyttade, har haft mycket att reta oss på när gentrifieringen knakade i gång under 00-talet – det var innan finanskrisen, när den nya, hårt arbetande, livstilsfixerade Reinfeldtklassen kom och delade upp de lokala fynden mellan sig för att kunna svänga sig med termer som »min köttbonde«. (Eller som en känd designskribent sa till en känd stylist på Hemsebadet, sommaren 2004: »Men vad gör ni här, i vår simhall?«)

 

I dag, tio år senare, finns det dock ännu mer pengar här, men utspridda på många fler entreprenörer, fixare, eldsjälar och livstilsturister, så de skummar inte längre lika mycket på ytan. Spelplatsen, kontaktytorna, är större, bredare, djupare. Alla har projekt på gång och behöver inte ens längre jobba på att se inbodda och ingrodda ut.

Och om de vanliga, småsura, gotlänningarna protesterar mot nedskärningar och färjepriser, och miljöaktivister protesterar mot kalkbrytning och hotad flora och fauna, finns det bara en grupp som hårdnackat utövar motstånd mot hipsterturismen som livsstil. Nämligen Gotlands egna 30-nåntinghipsters, boende och arbetande i Visby, ofta med band till 1900-talets trångborgerliga Visbysocietet. De har rentav en egen uppdatering av den gamla liknelsen mellan stockholmare och fiskmåsar:

»Hur man känner igen stockholmare? De bär gummistövlar på stan.«

Och lika mycket som de älskade att ironidela Alex Schulmans Instagrampostning om Bungenäs förra sommaren (»Furillen kan fara åt helvete, i dag hittade jag Bungenäs, bäst på norra Gotland, nej, i Skandinavien«), lika mycket njuter de just nu av att döma ut Schulmans älskade Rute stenugnsbageri till förmån för nya, ännu mycket mer surdegshipstergenuinare Själsö bageri & kafé i Wisby segelsällskaps gamla klubbstuga en mil norr om stan. För övrigt i samma isolerade vik där Micke Persbrandt byggde minimalistvilla ihop med Sanna Lundell, Persbrandt råkade förarga en ung kvinnlig läkare som svarade med att bränna ner ett hus i innerstan i ett uppmärksammat pyromandåd … (Det var också på Själsö den legendariska filmregissören Torbjörn Axelman sköt en polis i ryggen för några år sedan. Brooklyn, var det.)

 

Men, vad vi ser i dag är gotlänningar och sommarboende som visserligen navigerar åt synbart motsatta håll ibland, men egentligen aldrig på kollisionskurs. Johan Hellström på Furillen säger att han har »mognat«, och värnar både expansionen och fågellivet; det trendmedvetna blir allt oftare åretruntverksamhet för gotlänningar som visserligen krymper lite till antalet men lever desto mer expansiva, livsstilsinfluerade vardagsliv. Och även den gotländska byggboomen, som med mängder av lokala snickare och andra hantverksspecialister bottnar i bråddjupet av den gutniska folksjälen, har en central del i gentrifieringen.

Inte minst i fråga om uppförandet av exklusiva hus på en helt ny nivå runt kusterna. Residenceläsare som vill smyga på kändisarkitektur, och som inte längre ser sporten i Bergman-spotting på Fårö eller Nessers superkåk på Furillen, rekommenderas H & M-miljardären Stefan Bengtssons lyxhusbygge vid Bungenäs, i skrivande stund alltjämt dolt under ett stort tält …

Och det må så vara att dessa elitmänniskors skattepengar oftast hamnar på annat håll. Det må så vara att vanliga gotlänningar inte längre har råd att köpa vare sig större gotlandsgårdar eller strandtomter. Gotland är ändå värt mer än någonsin – kulturellt, ekonomiskt, mänskligt; och för fler än någonsin – bofasta, säsongsboende och turister.

LÄS OCKSÅ


Annons

  • Gunnar Rehlin

    Utmärkt krönika, känner igen allt. Är född på Gotland, återvänder gärna varje sommar, men kan känna viss motvilja inför vissa stockholmska företeelser och personer jag möter där.

  • Erika

    Som uppvuxen på Gotland och nyligen hemkommen från en Gotlandssemester förstår jag din poäng. Dock tycker jag att det är sorgligt att pengarna inte blir Gotländska skattekronor och skulle skrika om jag tvingades titta in i en Stocksholmstants ateljé med lammskinnshandledsvärmare till …

  • Catarina

    Underbart! Men Persbrant byggde hus på Högklint, inte Själsö. Annars stämmer allt:) love it

  • Olle hedberg

    Jag har bott halva mitt liv på Gotland och halva i övriga världen med Stockholm som utgångspunkt. Jag har nyligen skaffat landställe på ön och älskar det. Är trött på att höra på generaliseringar om hur gotlänningarna är. Vilka är dessa klagande missnöjda omniföraktande gotlänningarna? Alla jag träffar umgås och växt upp med är förvånansvärt öppna och glada, stolta över sin ö. Däremot sätter de sig gärna emot eller utanför hierarkiska strukturer och blir inte så imponerade av, eller underkastar sig inte gärna ”eliter”

  • Idioten som inte förstår

    Läkaren fick en vägg till att bli svart, huset brann aldrig ”ner”.
    Och satan vad jag är trött på att höra utrycket hipster, gång på gång…
    Nej, jag var inte särskilt imponerad av det du skrovet. Känns som en massa billigt namedropande efter att du googlat ”coola ställen på Gotland”.
    Vadfan är vulgo-lounge?? Och vad är lounge med djupvik? Sen när är lounge ett adjektiv?
    Lite less på att höra dessa generaliseringar, alltid..

  • Svar till Idioten som inte förstod

    Lugn nu, inte pressa övertrycket i artären för mycket!
    Perfekt historielektion från 1361 till turisterterna = Mördarsniglar, finns digitalt i plastfodral levererat från Gotland till övriga världen. Smaklösa.
    jörgen sundberg, (avskuren från ön).


Annons

Laddar