Annons

Annons

christmas

Popguruns bästa julspelningslista – och hur han blev den julfanatikern han är

Kjell Häglund är musikkritikern med svaga knän för julmusik. Läs hans härliga krönika om sin samling av reggaeversioner av Jingle Bells, sin 500 låtar långa julspelningslista och hur han blev den julfanatiker han faktiskt är.

Annons

Författaren Jan Myrdal bygger fort­­farande med Meccano, ex-höjd­hopparstjärnan Stefan Holm med lego. Och till jul fylls leksaksaffärerna av pappor som kan sina barns önske­­listor som vore de deras egna.

Min kompis Sten, till exempel, 47 år och marknadschef i finansbranschen, kan rabbla alla Monster high-dockor i sömnen – inte bara namnen utan även ”egenskaperna” – och söker medhåll från tioåriga dotterns kompisar om att Cleo de Nile är coolare än Frankie Stein.

Själv samlar jag på reggaeversioner av Jingle bells. Har skrapat ihop långt över två dussin. Men när jag då och då (närmare bestämt varje december, vanligen på vår årliga luciaglöggkväll där min makabert stora julmusiksamling spelar en lätt obekväm huvudroll) har fått frågan om varför … ja, då har jag blivit ställd.

Att den vuxne mannens lekfullhet och hobbygalenskaper ofta är av det barnsliga slaget beror naturligtvis på att de hängt med sedan barnaåren. Ofta med något decenniums glapp med början i de äldre tonåren, då de flesta män skäms för allt som kan anses töntigt och därmed sänka deras nykläckta erövrarstatus. Men sedan, när livspartnern väl är funnen (eller förpassats till en uppgiven dröm) så plockar han inte sällan fram tågbanan, de inplastade serietidningarna, byggsatserna och pudelrockvinylerna igen.

Problemet för mig, när jag fått frågan om all min Bjällerklang-reggae, är att jag avskydde julsånger när jag var liten, och inte upptäckte reggae förrän jag redan hade blivit besatt av att vara cool.

Ingen ledtråd i barndomen alls, alltså. Jag var nog över trettio när min första reggaeversion av Jingle bells inhandlades. Så hur kunde den svälla till en hobby som dominerar varje december så till den grad att min fru en gång drog ur sladden till stereoanläggningen och skrek ”nog nu med den här jävla … jävla … rastaklang”?

Att jag som liten avskydde julsånger berodde på att jag inte ville dansa kring granen. Jag ville stoppa i mig jullunch, nötter, dadlar och godis fram till Kalle Anka och sedan öppna stora paketet med hockeyspelet. Redan då fick jag ont i vaderna av Vi äro musikanter och ont i huvudet av Björnen sover.

Kontrasten är total om man hoppar fram till hur jag beter mig i dag. Julfirandet inleds redan i slutet av november, då jag förbereder julmusik­spelandet, sorterar samlingen i nya spellistor, bränner favoriter i present till nära och kära. Min dotter bad mig en jul för några år sedan att bränna en ”greatest hits” från min egen samling, och det slutade med att jag räckte över 23 stycken cd-skivor. Hade inte samvete att skära ner det ”göttaste” till mindre än 500 låtar (jag tror dessvärre, i motsats till min ­dotter, att jag kände att samtliga reggaeversioner av Jingle bells måste med).

Och om jag inte får spela hela the Three suns jul-LP A ding dong dandy christmas som höjdpunkt på första advent, under familjens högtidliga knäpptystnad … ja, då blir självaste julafton förstörd fyra veckor i förväg.

Det här har åsamkat en del social skada. På våra glöggbjudningar, när alla andra sitter och pratar, sitter jag bara tyst och höjer volymen på julmusiken i rädsla för att ingen ska höra mina expertval ur min egen samling. Och det blir inte bättre av att jag, när min fru trött tar upp det efteråt, inte har något vettigare svar än att »jamen, jag älskar ju julmusiken«.

Men så skedde miraklet. Förra julen förstod jag äntligen mig själv!

Brorsan var på glöggbesök och lyssnade en stund på min bisarrt solvarma inna-da-sound-system-tomtemusik.

”Gable hall school choir …”, sa han frågande, tystnade en stund, och upprepade sedan med hågkomstens stigande intensitet:

”Reggae christmas med Gable hall school choir …!” Jag stängde av musiken. Ett över 30 år gammalt minne föll som snöflingor ner över oss, snart ymnigt. Vi började sjunga.

”Reggae! Merry christmas, reggae!”

I slutet av 70-talet hittade brorsan i en brittisk musiktidning en liten annons från en skivaffär i London som sålde ut reggaesinglar från legendariska skivbolaget Trojan i 100-pack för 10 pund. Han slog till, fick ett stort paket på posten en månad senare och lirade sedan reggae nonstop på andra sidan av min pojkrumsvägg. Och en dag i december ljöd en julsingel från 1972 med en jamaicansk skolkör som utmynnade i en otroligt rörande refräng där kidsen skanderar: ”Reggae! Merry christmas, reggae!”

Jag var punkare då. Hade, trodde jag, lämnat barndomslullet bakom mig. Men ljudet av den där låten krossade mitt hjärta på något sätt. Sedan glömde jag visserligen bort den, men när jag själv fick barn blev julen livsviktig. Som om jag ville ta igen mina egna förlorade mysjular som übercynisk pojkspoling samtidigt som jag skapade drömjular för mina barn.

Det måste ju ha varit därför jag samtidigt började samla på obskyra västindiska inspelningar av Jingle bells i baktakt! Någonstans i mitt undermedvetna hade brorsan aldrig slutat spela Reggae christmas med Gable hall school choir, och den nostalgisnyftande punkaren på andra sidan aldrig släppt pojkrumsväggen med sitt öra.

Lyssna på en jullåtslista av Kjell här.

LÄS OCKSÅ


Annons

  • Elvina Bernebring

    Jag vill gärna lyssna på jullistan!!

  • Anna Karin Ljungström

    Tack o god jul!


Annons

Laddar