Arkitektritad sommarstuga

Sigtuna kommun stinker. Åtminstone när man tittar på brottsstatistiken.

Antalet anmälda incidenter ligger över riks­genomsnittet. Något som kan vara svårt att begripa när man traskar Storgatan ner, flankerad av gamla trähus med korgmarkiser och gaslampor och flaggspel, men som tydligen har att göra med Arlanda flygplats. Arlanda flygplats var tidigare arbetsplats åt Johan, som bor med sin danske man Jakob i en lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm, men som sedan ett år tillbaka äger ett sommarhus i Holmen. Holmen är en liten fritidshuskoloni bara tio minuters bilfärd på grusig landsväg från Sigtuna och den perfekta tillflyktsorten, här ruvar lugnet bland sädesfält och ladugårdar.

Det är här Johan och Jakob helst befinner sig. Hela sommaren och varje helg. Sittande under sina tre ekar – runt 400 år gamla – på terrassen som pekar som en kompassnål rakt åt söder varifrån all världens flygplan börjar sina inflygningar mot flygplatsen. Skulle flygplanen flugit en aning närmare hade Johan säkert kunnat namnge modellerna.

»Han är lite av en flygnörd«, konstaterar arkitekt Calle Smedshammar på DAP-stockholm som ritat det trekantiga huset och som råkar komma från Sigtuna och som vet att Johan just nu håller på att bygga ett vitrinskåp åt sin digra samling modellflygplan. Ett komple­ment till arbetsrummet med sina två flygstolar. Och vardagsrummet med sitt soffbord i form av en flygplansvinge, i popnitad aluminium, förmodligen helt omöjligt att ställa ett vinglas på utan att spilla.

Därtill är huset format som en deltavinge:

»Men det är faktiskt en lycklig slump«, säger Smedshammar som inte kände de båda beställarna sedan tidigare. Snarare är det tomten som givit triangelformen:

»Det fanns liksom inget alternativ. Grusvägen från Sigtuna delar sig här och huset ligger i klykan. Med en granne bakom. Och enligt detaljplanen skulle det vara fyra och en halv meter till grannen och sex meter till de båda vägarna. Och då får man inte in ett rätvinkligt hus. Vilket så klart föll Johan på läppen direkt.«

Därmed är det ett »självklart hus«, enligt Smedshammar.

Men helt självklart är det kanske inte att kila in en triangel mitt i Landsortsverige, mitt bland sadeltaken och snickarglädjen. Särskilt inte som fasaden är i svartmålad plywoodpanel fixerad med synlig stjärnskruv och försedd med grov »ram« som innehåller rännor och belysning och ger byggnaden ett stenhårt industriellt uttryck. En ram som också går igen i det rätvinkliga gästhuset nere vid parkeringen.

Inom det ramverket, sandwichat mellan de båda triangulära planen, har rummen ställts in. Och, jo, en självklarare plan får man faktiskt leta efter: mot den slutna norrfasaden hall, sov-, bad- och arbetsrum, mot den glasade söderfasaden kök och vardagsrum, och mellan dessa en förvaringsvägg, som ett membran mellan privat och offentligt, lika svart som fasaden.

Kriminellt enkelt egentligen.