Annons

Annons

Lagnö

Betongidyll vid havet

Sverige hetaste arkitektkontor, Tham & Videgård, omdefinierar svenska husarketyper. Denna gång är det sjöboden som har blivit kaxigaste familjevillan.

Annons

Konsten är att aldrig bli trivial.

De säger det aldrig, men det är helt säkert det de tänker, Bolle Tham och Martin Videgård, varje gång de påbörjar ett nytt projekt, varje gång de börjar spela skisspingis med varandra och varje gång de tar emot en journalist på sitt svartvita kontor på Söder. Den här gången för att förevisa en serie enkla sjöbodar på Lagnö. Sjöbodar som vid en närmare titt visar sig vara något helt annat.

»Vi strävar efter ett tydligt uttryck«, konstaterar Martin Videgård. Som om vi inte redan visste. I nästan 15 år har Tham & Videgård Arkitekter vridit och vänt på Sveriges mest traditionella hustypologier – den faluröda stugan, friggeboden, marknadsståndet, funkislådan, sportstugan, till och med den barackestetik som präglar våra förskolor – alla omtolkade till rent ikoniska volymer med väldig genomslagskraft. Och att det nu är sjöbodens tur att kläs av har sin kulturgeografiska förklaring. Förr var detta en byggnadstyp som var vanlig på öarna i Stockholms skärgård, förklarar Videgård, innan jordbruket tog över som huvudnäring:

»Detta påminner om ett gammalt fiskeläge på Möja«, säger han. »Där finns det flera exempel på hur man började med ett hus och sedan byggde ett till och då byggde man det kloss emot det gamla.«

»Och de fick ofta lite olika bredd beroende på tomtens förutsättningar«, adderar Tham.

Några sådana begränsningar finns inte ute på Lagnö. Tomten ligger mittemellan sommarstugeland och orörd ytterskärgård med gott om plats omkring. Dungar av gran, tall och björk kantar landsvägen som ringlar från Ljusteröfärjan men just här glider ridån plötsligt isär och landskapet öppnar sig i en solbelyst söderslänt med storslagen utsikt över Äpplarö och Husarö – där Videgård råkar ha sommarställe. Du måste bara ta dig förbi huset för att se härligheten. Byggnaden bildar en mur mellan väg och vatten och när jag säger mur menar jag mur, en massiv länga betong. Ett stycke Berlin mitt i det gröna.

Som märkligt nog känns fullkomligt självklar.

Delvis är det just betongen som gör det. Det är ett udda byggnadsmaterial här ute, troligen valt som en ironisk blinkning åt skärgårdens svärmiska snickarglädje. Men till färgen fungerar den perfekt, vid en snabb anblick skulle detta lika gärna kunna vara en omålad trävilla eller ett stycke blottlagd granit.

Men viktigare ändå är husets storlek och form. Det är förhållandevis litet, 100 kvadratmeter. Mer långsträckt än den enkla sportstuga från 60-talet som stod här fram tills för något år sedan. Men lågmäld jämfört med de grosshandlarvillor med punschverandor som byggdes då Stockholms förmögna började spendera sina somrar i skärgården runt förra sekelskiftet.

»Det är en timid skala«, instämmer Videgård. »Små och tajta mått. Och sadeltaken bryter ner volymen, gör den läsbar.«

»Ett fritidshus kan vara mycket, mycket enklare än ett permanent bostadshus«, adderar Tham och får nästan huset att låta primitivt – upp med tuppen, bär- och svampplockning, skoskav, blåbärssoppa… . Men det är det förstås inte. Det som på utsidan ter sig litet visar sig på insidan vara mycket rikt och komplext.

Concrete House, som arkitekterna kallar det, är beställt av en barnfamilj. Det består inte bara av en byggnad utan tre. Huvudbyggnaden och gäststugan är separerade av ett tomrum, som om en av de fem sjöbodarna blåst bort och bara takstommen blivit kvar. Det är därifrån du träder in i husen, skyddad av glastaket, eller om du väljer att promenera rakt igenom och ner till bastun vid vattenbrynet. Eller bara stanna på »scenen« – för att fortsätta teateranalogin – det vill säga terrassen som är stor och upplyst och höjd över slänten. Vägen dit är en vackert regisserad resa, från skogen ut på gräsmattan genom Berlinmuren fram till vattnet.

»Vi jobbar alltid med rörelsen, hur man angör huset«, säger Bolle Tham. »Det finns något väldigt klassiskt i den här dramatiserade vandringen, från mörkret till ljuset.«

»Huset fungerar som port«, adderar Martin Videgård.

Och som skiljelinje mellan offentligt och privat. För medan norrfasaden är sluten och reserverad är söderfasaden rent latinsk. Skjutdörrar i glas lyfter in naturen och horisontlinjen och det slipade betonggolvet på både in- och utsida gör diffuseringen total. Allrummet är öppet i hela husets längd, med plats för mat, umgänge och lek, där
solkatterna spelar över skjutdörrarna i teakträ och björkarna kastar långa skuggor och de oregelbundna sadeltaken skapar någon sorts osynlig rumsindelning. Rogivande.
Men kikar du bakom teakväggen finner du något helt annat. I den privata delen finns inte mindre än sex rum i fil i olika storlekar – tre sovrum, badrum, kök och hall – slutna som celler med ett takfönster uppe vid nocken och vart och ett av dem med eget sadeltak. Helt oberoende av exteriörens sadeltak. Som vore de mindre sjöbodar. Inom ramen för större sjöbodar. Sjöbodar som inte alls är sjöbodar…
Som sagt, konsten är att aldrig bli trivial.

Belyst av södersolen förvandlas den vidsträckta terrassen till en scen, för poolbad, mat och umgänge. Börjar det regna är det bara att rulla in grillen under glastaket.

Fasaden bär spår av de liggande plywoodformar som använts vid gjutningen – något som blir särskilt tydligt då det regnat. Skjutdörrarna i glas och teak öppnar allrummet mot sjön Gälnan.

Allrummet är öppet i hela husets längd, de oregelbundna sadeltaken skapar en form av rumsindelning. Matsalsstolar, Cappellini, matbord med marmorskiva av Broberg & Ridderstråle för Asplund. Mot teakväggen stolar av Ilmari Tapiovaara för Artek.

Husets planlösning är delad i tre: terrass i söder, sovrum i norr – bakom skjutdörrarna i teak – och allrum i mitten. Möblemanget är vänt mot solen och horisonten. Soffa av Antonio Citterio för B&B Italia, fåtölj av Ilmari Tapiovaara för Artek, lampa av Thomas Bernstrand för Zero och ett urval Alvar Aalto-pjäser från Artek.

De ovanbelysta sovrummen vetter alla mot den slutna norrsidan. Platsbyggda garderober i teakträ reflekterar ljuset och ger de vitmålade väggarna en varmare lyster. Sänglampor Arne Jacobsen för Louis Poulsen och stolar av Alvar Aalto för Artek.

Det platsbyggda köket har luckor i ask. Väggar och tak är klädda i skimrande glasmosaik och golvet är av slipad betong, ett material som går igen i hela huset, inklusive terrassen. Pall från Artek, designad av Alvar Aalto.

Gäststugan, en övning i compact living. En enkel trappa leder upp till sovloftet.

Som om en av de fem sjöbodarna blåst bort och bara takstommen blev kvar – huvudbyggnaden och gästhuset skiljs åt av en loggia med glastak. I slänten ner mot vattnet skymtar bastun.

Förutom ett köksfönster är betonghuset helt slutet mot norr och vägen, det reser sig likt en mur på den sluttande tomten. Arkitekterna beskriver byggnaden som en port till ljuset.

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar