Hoppa till innehåll

Kjell Häglund

Gräsklippningsepidemin vindlar vidare

Söndag förmiddag och hela villakvarteret tycks ödelagt. Har alla fått svininfluensan på en gång? Nej, här är en annan epidemi i görningen. Alla har köpt elgräsklippare.
 
Och jag som trodde att det trendigaste (eller, rättare sagt, det enda) som hänt gräsklipparmarknaden sedan bensinmotorn var sådana där lustiga små robotar som biter runt i en gräsplätt på egen hand i 20 minuter innan de måste återvända för batteriladdning till sina »hundkojor«, som man måste bereda plats för på tomten.
 
Hur fel jag hade klargjordes när svägers­kan fyllde år och jag började skrocka åt vad jag tyckte var den dråpligaste presenten: en gräsklippare i plast med vanlig elsladd. Det var nämligen ingen ironisk skojpresent utan i själva verket vårens trend i hela Täbyvillaområdet. »Alla har en sån här«, fick jag veta.
 
Och med ens såg jag dem överallt. Eller, rättare sagt, jag såg dem inte alls och inte hörde jag dem heller. Det var det som var grejen. Plötsligt kunde jag sitta i mina föräldrars berså en söndagsförmiddag och föra ett lågmält samtal utan svordomar – något som varit otänkbart under 40 år av bensinklipparterror.
 
Det enda utslaget på decibelmätaren jag upplevde från en sladdklippare under sommaren var när grannen på landet kom ut en morgon och upptäckte att något gnagardjur förstört kabeln när han glömt maskinen ute över natten. Hans vrål fick strandgräset att böjas.
 
Elgräsklipparna är inte bara tysta – de är också väldigt billiga i drift. En timmes klippning blir inte mer än ett par kronor på elräkningen (en bensinklippare kan kosta upp till tio gånger mer).
 
Fast egentligen var det väl tänkt att de nya batteridrivna gräsklipparna skulle fasa ut sladdmodellerna. Det visade sig emellertid att inga batteriklippare klarar mer än 500 kvadratmeter utan att ladda ur. Och trädgårdar är ofta lite större än så.
 
Sladdklipparen har förstås några egna, specifika nackdelar. Om tomten är kuperad och krånglar med buskar och sly kan just sladden vara den lilla detaljen som får en att tippa över i svettindränkta vansinnesutbrott. Och även på en planare tomt kan det hända att man råkar klippa av sladden…
 
Det gäller att få rutin på att ha ­sladden ringlande där man redan har klippt. Och när man köper förlängningssladd (det medföljer oftast bara en liten stump, som är menad att förlängas) kan man satsa på en i starkt lysande rött eller orange. En än viktigare försiktighetsåtgärd är givetvis att ha en jordfelsbrytare.
 
En bidragande orsak till sladdtrenden i våra trädgårdar är nog också priset. Sladdklipparna är oftast tusenlappen billigare än batteriklipparna. Flertalet sladdgräsklippare ser emellertid ut som något Stiga tillverkat av överbliven hockeyspelsplast.
 
Retrosnyggingen på ­bilden är ett glimrande undantag: Energy från Klippo i ett hölje av aluminium, cirkapris 3 200 kronor.
 

Rösta på inlägget

Ställning

Inga åsikter än...

Kommentarer

Gäst / 11:07, 2 september 2009 /

Haha, har haft en el i ca 1 år, kan meddela att få där jag bor (dyrt gammalt villaområde i Nacka) har hakat på denna "trend" ännu. Tydligen släpper bensinklipparna ut swainigt mycket avgaser. Som att köra en blybensins-Cheva Suburban på tomgång ungefär. Har en kuperad tomt med stor lutning. Det är sjukt trassligt med kabel på uppåt 50 m, dubbla förlängningar. Dock vänjer man sig, och får upp snitsen och effektiviteten. Har kapat kabeln 2 ggr... Det skönaste är att klipparen är väldigt lätt, för mig, som måste lyfta den mellan olika nivåer. Den gamla bensinaren vägde säkert 25 kilo, denna typ 4. Mvh/Björn

Gäst / 11:13, 2 september 2009 /

Min mormor skaffade en elgräsklippare på 80-talet. Hon måste varit rätt tidigt ute. Men så är det väl ute på småländska landsbygen - man är 30 år före storstan. ;)

Skriv ny kommentar

Annons

Visa nästa annons Visa förra annonsen