Ingen formjournalist har nått lika djupt in i hjärtat av det imponerande danska designflaggskeppet Normann-Copenhagen som det amerikanska bloggflaggskeppet Apartment Therapy (för övrigt min favoritdesignsajt alla kategorier). När en av bloggar-newyorkarna var i Köpenhamn fick hon en rundvisning inte bara i den otroliga jättebutiken utan även ända in i personalutrymmena.

Och jag fastnar med blicken i personalens matsal.

Jag gillar när saker och ting är lite gråare och vardagligare än man kan inbillas att tro av en glimrande yta. Jag gillar att personalen som jobbar mitt i denna sanslösa livsstilsoas som är Normann-Copenhagen, denna trendfest i spotlightljus och skyhögt i tak både kreativt och fysiskt, precis som alla vi andra löneslavar när klockan närmar sig 12 tar sina snabbhämtade papperspåseluncher och medhavda uppmikrade plastlåderester och bänkar sig i ett trångt, instängt, fönsterlöst kyffe med en trist anslagstavla och – så den stora chocken, mot ena väggen:

Ett naket element!

Först kom den vanliga iPod-dockan. Som man kunde ladda iPoden i.

Sedan kom iPod-dockor i högtalare, och i stället för vanliga bilstereon i bilar – två logiska, bra idéer.

Och sedan kom urspårningen. Det var uppenbarligen så lätt för elektronikproducenter att addera iPod-dockor i sina produkter att man plötsligt erbjöds köksfläktar och kylskåp, sängar och soffor, duschar och grillar med iPod-dockor… Men efter att den där spexiga iPod-försedda toapappershållaren kom för ett par år sedan självdog trenden.

Tills nu.

Elextrolux har precis slagit till med en »danssugare«.

Notera stereohögtalarna på vardera sidan slanghålet.

Electrolux kanske kände att funktionen inte var helt övertygande, med tanke på att iPod-högtalarna i en dammsugare får viss konkurrens av ett annat ljud med mindre finprecision – så man adderade en liten »laboratoriestudie« som hävdar att städningen blir bättre med hjälp av den här musikdammsugaren, eftersom kroppen inspireras att ta extra många tag med munstycket på grund av att man får lust att röra sig rytmiskt.

Utan att ha prövat själv vågar jag påstå att den suger.

Projektet heter Silence Amplified och har ännu inte resulterat i en färdig konsumentprodukt.

Jag var väldigt, väldigt sent på den här bollen, tydligen.

Visserligen hade jag sett dem ett tag, de här länkarna som folk skickat i mejl och på facebook, men beskrivningar som »skitkul tackfilm« hade inte pockat, riktigt.

Till slut upptäckte jag ändå reklambyrån Draft FCB:s och webbyrån Stopps gemensamma viral-geniala kampanj för Radiotjänst, där man kan stoppa in sig själv i centrum av filmen, med scener från hela världen och med Stina Ekblad som motspelerska.

Jag garvade läppen av mig åt hur hela världens befolkning tillbad ett foto av mig själv, och chattade länken till redaktör Konrad.

Svaret dröjde bara fem sekunder:

»Stina Ekblad-filmen? Den är ju såå november 2009…«

Jaha. Nu kunde jag ju inte mejla den till någon annan heller. Man ville ju inte framstå som november 2009, liksom. Samtidigt ville jag såå gärna visa upp hur rolig filmen blev med just mig i huvudrollen…

Lyckligtvis finns det alltid en lösning på sådana problem. Mejla till någon som satt sig ner för gott på den där »sist-på-bollen«-bollen. Mejla till chefredaktör Mårten.

Denna gång dröjde svaret en hel halvminut:

»Det här är ju helt genialiskt, helt genialiskt, hahahaha!«

Och så bad han om teknisk hjälp att sätta in sin egen bild och kopiera länken.

En sak vill jag dock framhålla, mitt i all denna otrendighetsförnedring: det handlar ju inte bara om att vara först. Det måste vara bra också. När jag nu kollat in några bekantas egna filmer konstaterar jag att alla haft för bråttom. Ungefär som Dagens Medias reporter som först skrev om kampanjen, som ser så här övertygande ut på sin bild…

Nej, det gäller ju att välja exakt rätt larger-than-life-bild, med exakt dosering allmän överlägsenhet i hjälteflinet.

Och det måste verkligen sägas: Mårten blev inte så dum han heller.

 På 1970-talet hade svenska trädgårdsentusiaster en gräsmatta och en rhododendronbuske.

I dag ska det ständigt sättas nytt, flyttas, experimenteras med trendväxter, trädgårdsdesignas. Och till skillnad från förr, då slutmålet var samma nyklippta gräsmatta och blommande rhododendron som förra sommaren, blir dagens odlingsfreaks aldrig nöjda – eftersom vi trädgårdsdrömmer om Medelhavet i ett nordiskt klimat.

Det är samma sak med utvecklingen inom hemeletronik.

På 1970-talet hade man en teve med en antennsladd och var nöjd när man fick bild på tvåan.

I dag krävs examen från Tekniska Högskolan, eller liknande tidsinvestering framför manualer, Google och Prisjakt.nu, för att kunna välja mellan lcd, plasma eller projektor; full-hd eller vanlig hdtv; hdmi- eller dvi-kablage; marksänt eller parabol; Viasat eller Canal Digital; tajma inspelningarna på dvd eller på hårddisk; koppla bildkablarna via hemmabioförstärkaren eller förbi den; köra sex eller åtta separata surroundhögtalare eller en reflekterande allt-i-ett-speaker – och kanske även koppla på en Buttkicker till subwoofern?

Nu går de flesta aldrig så långt som att ta ställning till alla dessa tekniska frågor. Vi köper en platt-teve och hankar oss fram utifrån vad tevehandlaren, grannen eller nån arbetskollega tipsat om i fråga om sladdar och hur dessa ska kopplas. Men oavsett vilket så vägrar vi nöja oss med en enkel rhododendron-dröm.

För när drömmen om en platt-teve förverkligades (statistiskt sett, för de flesta av oss, kring julen 2006) återstod den stora drömmen om hemmateknikens motsvarighet till medelhavsträdgården: Det trådlösa hemmet. Det rena vardagsrummet, med teven på väggen men helt utan sladdhärvor. Många bär verkligen på den drömmen, inte minst som tidningar ständigt rapporterar om den. Man köper grejer som är »förberedda« och »framtidssäkra« men suckar hatiskt åt sladdarna bakom dem, och tror att det bara är för att de är otekniska som de inte redan »skaffat trådlöst«.

När jag stöter på dessa drömmare i min egen närhet så vill jag bara be dem att nypa sig hårt i armen och get real.

Snacket om de dammsamlande »sladdhärvorna« har blivit ett mytskapande mantra. Jag föreslår en helomvändning av resonemanget: det är trådlösheten som skapar »härvor«, i vårt sätt att tänka. Medan sladdarna diskret utför precis det vår dröm egentligen handlar om.

Allt det som trådlöshet knappt klarar av, det fixar några schyssta sladdar med ledighet. Och det är när man inser detta man verkligen kan börja drömma. För där trådlösheten ännu inte räcker till kan några väl valda kablar förverkliga den drömmen.

Högupplösta filmfiler, hela ditt musikbibliotek, åttkanaligt surroundljud, allt detta kan transporteras fritt i ditt hem bara du låter kablar göra jobbet.

Själv slösade jag bort alldeles för mycket tid på att undersöka trådlöshetens möjligheter och utbud innan jag i stället började lära mig om kablar, och började dra dem genom huset – med en entusiasm inte olik barnböckernas Alfons Åbergs, när han knöt in hela lägenheten i snören. Sen behöver man bara några såna där Biltema-billiga kabelkanaler i vit plast för att få kablarna att korsa rummen med diskretion. Det enda trådlösa jag använder, utöver bredbandsroutern och några Airport Express som delar ut iTunes och Spotify i olika rum, är ett bluetooth-tangentbord som styr PC:n vare sig jag befinner mig i teverummet, framför vardagsrumsprojektorn eller i ett musikfyllt sovrum.

Tidningar skriver ofta om »navet i det uppkopplade hemmet«, som om det krävs en server eller nåt slags trådlös mediaspelare för att allt ska fungera. Det är ju löjligt. Det enda »navet« jag har är i så fall ett par små »switch«-boxar, kopplade till teven och projektorn – de sväljer alla kablar från datorn, dvd-spelaren, digitalboxen, spelkonsolerna.

För hela grejen med Sladd-Hemmet är att det inte behöver finns något »nav« där all media lagras. I Sladd-Hemmet bejakar man flexibiliteten. I stället för att köra allt i Windows Media Center har man vanliga, separata enheter och är fri att byta ut och uppgradera efterhand.

Ofta när jag besökt hem med Windows Media Center så står det lik förbaskat en lös, äldre dvd-spelare på govet framför teven – för att datorn strulat, eller för att man inte orkar slå på datorn, och vänta på den, varje gång man ska kolla film eller spela musik.

Men ett »multirumssystem«, då? Jodå. Det finns fantastiska system för den som vill kunna tända en lampa och knäppa på Plus-Sverker med en och samma fjärrkontroll, för att sedan kunna fortsätta lyssna på Sverker i taket på toaletten.

Men det är samma sak där: de gånger jag varit hemma hos folk med totalintegrerade tekniksystem så har det lik förbaskat stått en liten radio bredvid brödrosten och bergsprängare i ungarnas rum. Och framför allt blir man, om man satsar på ett multirumssystem, ofta sittande med gammal teknik efter ett tag. Tekniska lösningar uppgraderas ständigt och det bästa med Sladd-Hemmet är att det gör det är så mycket enklare att vara uppdaterad där man vill vara uppdaterad, att man aldrig känner sig låst. Att köra lite billigare här, och lite dyrare där.

Därför är jag också motståndare till att dra in sladdar i väggen, eller »fräsa in« dem, som proffsen säger. Kablar är visserligen slitstarka trotjänare, men efterhand man köper lite nya grejer, eller bara möblerar om, vill man också kunna flytta eller byta kablarna.

Vad än elektronikkedjornas reklamrubriker säger så finns det inga »framtidssäkra« produkter. Det enda som är framtidssäkert är att lära sig lite om de där digitala bild- och ljudsignalerna som kablarna bär fram: då vet du var, och när, du behöver uppgradera lite i taget, då kan du också tänka ekonomiskt – och då vet du när det har faktiskt blivit möjligt att gå över till trådlöst.

I TV3:s nya reality-serie Kniven mot strupen räddar rocker-kocken Alexander Nilson (Gondolen och Nils Emil i Stockholm, Akvavit i New York) kriskrogar från konkurs – tio stycken betas av på tio veckor.

Visst är det en kopia av brittiska Ramsay's Kitchen Nightmares (men ingen ripoff, som den anklagats för – formatet är MTG/TV3:s eget och Kniven mot strupen är helt enkelt den svenska versionen av samma programformat), och därtill ett stycke hygglig samhällsinsats-television, i det att TV3 här faktiskt går in för att de facto rädda arbetstillfällen och hela företag.

Gårdagens premiäravsnitt hade en kul koppling till Residences förlag LRF Media, vars affärsutvecklare Ola Oscarsson driver den populära och underhållande bloggen Lunch i Malmö – som fick exponering i TV3-premiären för sin toksågning av det lunchställe som blev föremål för Alexander Nilsons första räddningsoperation.

Annars var premiären inte i närheten av underhållningsfaktorn i det andra avsnittet, som sänds nästa torsdag – om en restaurang i Halmstad med en helt underbar känsla av lifestyle-uppgraderat Fawlty Towers-haveri hängande över sig.

Man kallar sig Chateau Lounge, och ägaren satsar hårt på att ge en fläkt av inredningstrendig jetset-flärd – med läckra loungemöbler, marknadsföring för miljoner om »New York- och Paris-känsla« och krögarens uttalade målsättning att få en stjärna i Guide Michelin.

Det är bara ett problem. Man har en tafatt nittonårig nybörjare i köket som rör ihop pulvermos till ruttet kött.

Tanken går till den unge killen i vindskyffet i Pixar-filmen Ratatouille – värdelös som kock tills den geniala råttan sätter sig i hans kockmössa och fjärrstyr hans handlingar. Eller rättare sagt, här sätter han sig direkt i ägarens förarsäte och förklarar elementära fakta om företagsekonomi och vilket stenhårt arbete som krävs i ett restauranghantverk – och plötsligt blir det lite uppfostrande Lyxfällan också.

Alexander Nilson är ingen Gordon Ramsay – men vem orkar med ännu ett skränande tevesäsong med »Elake kocken«, nu efter Ramsays halvmisslyckade USA-äventyr dessutom? Jag gillar Nilson skarpt – det finns inget effektsökeri i hans engagemang utan en passion och kärlek till hantverket.

Känslan av att något fattades i det framväxande reportaget förmörkade eftermiddagen. Så efter ett par timmars misslyckade försök att redigera fram ett större ljus i textstoryn slog jag en signal till kvinnan som bor i lägenheten på Magnus Selanders foto här ovan, en erfaren inredare och stylist som återvänt till Sverige efter tio år utomlands, och som i texten säger att hennes passion för att rita egna hem gränsar till besatthet och började redan med den första lägenheten när hon var i 20-årsåldern – och det som fattas, som våra läsare kommer att vara nyfikna på, är hur en sådan besatthet kommer till uttryck.

Nådde henne djupast inne i Nordiska Galleriets betongväggs-radioskugga och vi hade svårt att få igenom fullständiga meningar via mobiltelefonerna, men fem minuters signalstört telefonsamtal räckte ändå för att jag skulle få den perfekta inledningen på texten, det perfekta målande exemplet på hennes passion och milda galenskap!

»Min första egna lägenhet ritade jag själv«, berättade hon. »Jag lyckades tjata mig till att få bygga en lägenhet inne på en begravningsbyrås kistlager. Begravningsentreprenören gav till slut med sig så jag ritade en liten etta med sovloft på utrymmet jag fick. Och bodde sen granne med en massa begravningskistor!«

Där satt den. Reportaget är i hamn. Kommer i Residence stora julnummer.

Förresten, om ni trycker på mitt namn vid bilden här uppe till höger så ser ni en liten faktaruta där jag beskriver den danska Eilsersensoffan Baseline som mitt livs bästa möbelköp. Det är den som syns även på vardagsrumsbilden här ovan. Den snyggaste soffan jag vet – jag älskar att den är formad som i ett stycke, utan avgränsning mellan stommar och kuddar (och den är allra snyggast utan de stora extrakuddarna). Men jag föredrar den ännu lite mer 1970-talsaktig, till vårt exemplar hemma valde vi en sträv och hasselnötsbrun eko-hi-tech-textil från Kvadrat.