Mårten Niléhns blogg

Victor Papanek var en fantastisk industriformgivare som tidigt uppmärksammade problemet med överfödssamhället och designade meningslösheter.

»Det finns yrken som är farligare för vårt jordklot än designerns... men det är inte många«, sa han exempelvis redan på 1970-talet.

Jag kan inte låta bli att tänka på Victor när jag ser nappflaskan »Very Hungry« av den amerikanska designgruppen Mimijumi med ett »inbyggt ventilationssystem i tutten för bästa komfort för babyn«.

Nappflaskan lanseras nu stort över hela USA och just när jag sitter och funderar på vem som skulle kunna falla för det här bedrägeriet så läser jag igenom några sågande bloggkommentarer och en tvåbarnsmamma sammanfattar det hela med en sardonisk klarsynthet: »BYT UT INNEHÅLLET I FLASKAN MOT ROM OCH NI HAR HITTAT EN HELT NY MÅLGRUPP...«

Detta på tal om meningslösheter.

Victor Papanek själv ägnade sitt liv åt att formge saker som handikappanpassade taxibilar, bland annat åt Volvo, och i slutet av 1980-talet fick han ett stort designpris av Ikea.

Läs det spännande reportaget i nästa nummer av Residence!

I morse gick jag med sonen till skolan. Det snöade lätt och Stockholm såg ut som ett rimfrostat vykort.

Han smög upp sin varma hand i min och sa: »Pappa, när det snöar på vintern blir det som sommarlov för oss barn.«

Ett fadershjärta smälte.

Vardagen är åter efter förkylningar och julledigheter och även bloggen ska nu återgå till det normala!

Mitt bestående minne av julen har annars varken att göra med klappar eller nyår – även om bägge delarna var väldigt trevliga – utan handlar om våra upplevelser med Statens järnvägar, och egentligen anar man bara av namnet att hade detta varit ett privat bolag så hade det för länge sedan gått omkull.

Herregud, att vara informationsdirektör för SJ måste vara som en enda lång urspårning. Här ett litet utdrag ur julens äventyrligheter...

1. För SJ är det varje år en överraskning att det blir jul. Tillsammans med sambo och son och nio resväskor (!) stod vi på en fullproppad perrong när SJ plötsligt annonserade att det var spårbyte... Ett tusental personer lydde snällt och förflyttade sig genom centralstationens kulvertar och när vi äntligen kommit upp på andra sidan så annonserade högtalarna att man hade bytt igen och att vi skulle tillbaka. Jag funderade på att ta taxi med våra nio kollin.

2. För SJ är det varje år en överraskning att det blir vinter. Växlarna fryser, transformatorerna slutar att fungera och vi finner oss plötsligt sitta i timmar på ett nedsläckt tåg.

3. I Linköping klev det på en ung studentska med frusen blick och huttrande av köld. (Detta var bara några dagar efter SJ hade slängt av nio afghaner i en småländsk snöstorm.) När poliskonduktören kom förklarade flickan att hon hade väntat i en timme på sitt tåg men det hade inte kommit så hon hade klivit på detta i stället. »Det är bara att lösa ny biljett«, sa poliskonduktören. Då började flickan gråta.

»Vad håller ni på med?« frågade jag.

»Blanda dig inte«, väste poliskonduktören med frostig blick.

4. Vid hemkomsten till Stockholm glömde vi ett av våra nio kollin på hatthyllan. Det var dock inget mot SJ som när bagaget skulle spåras hade tappat bort tåget.

På tal om resor. Läs det fina reportaget i senaste numret om S:t Petersburg. Dit går det att flyga.

Tänk om väggar kunde... spela! 

En del bilder kan sätta ett smajl i ens ansikte som varar hela dagen, som den här underbara och egentillverkade fototapeten med en hel orkester som ger järnet bakom soffan.

Lite galet, väldigt härligt, och mycket trendigt. Vill du göra det lite extra exklusivt så vänder du dig till www.fotokonstgalleriet.se som arbetar med några av landets bästa fotografer.

Klick.

För en liten tid sedan var jag i New York och bland många saker som man kan fundera på när man åker till världens häftigaste stad så kan man fundera på... håll i er nu... trafiksituationen. Se där, snacka om romantisk weekend!

Japp, ämnet är precis så trist som det låter, men åtminstone lite fascinerande – nyligen har man gjort om stora delar av Broadway och mellan de galna trafikfilerna som pumpar fram tiotusentals bilar i timmen har man lyckats anlägga ett flera kilometer långt cykel- och promenadstråk fullt med uteserveringar och sköna parkbänkar. Mitt i New York på världens mest trafikerade gata. Och man får det att fungera.

Jag tänkte på det häromdagen när jag skjutsade sonen till skolan och han var lite ledsen och bad mig att jag skulle följa honom till trappan. En promenad på 50 meter, när jag kom tillbaka stod det en parkeringsvakt och skrev ut en lapp på 900 kronor.

»Du kan alltid överklaga om du vill«, hånlog hon.

När jag tittade på lappen såg jag att jag varit felparkerad i 27 sekunder.

Jag önskade henne en trevlig dag.

En läsare hörde snabbt av sig och lät berätta att ljusstaken som jag alldeles nyss tipsade om i bloggen kostar 42 000 kronor!

Ok, köp två... Skämt åsido, Anders Ljungberg är en av våra stora silversmeder så den handgjorda ljusstaken Alma får väl först och främst ses som ett konstföremål.

Tack för i dag, nu väntar kolmörkret.

På klockan på datorn står det »14.28« och det är nästan kolmörkt ute. Inte undra på att vi blir ljusberoende i det här landet. Så tack och lov för julen när vi verkligen får lov att frossa i belysning.

Begåvade silversmeden Anders Ljungberg har gjort den snyggaste ljusstaken jag sett på länge. Alma är i silver och gjutjärn och kommer i handeln om någon vecka. Eftersom den är påbyggnadsbar bestämmer du själv hur den ska se ut, från ett enkelt ljus till ett strålande ljusträd.