Annons

Annons

cajsa 003

Cajsa von Zeipel aktuell med ny spännande utställning

Konstnären Cajsa von Zeipel vars skulpturer har vänt upp och ned på konstvärlden är aktuell med sin nya utställning Saturn Return på galleriet Andréhn-Schiptjenko mellan den 14 januari och den 20 februari. Ta del av det vackra reportaget med ur Residence från 2012.

Annons

Cajsa von Zeipel hade sett tillräckligt av de magnifika, muskulösa och heroiska män som dominerar konsthistorien.

Varför skulle kvinnan alltid förminskas? Alla dessa gulliga flickor med håret i flätor och nakna damer som behagar männen men aldrig tycks njuta själva. På sin höjd har hon skildrats som klok, vilket möjligen är lovvärt men inte särskilt spännande.

– Framför allt handlar det om att kvinnan ofta porträtteras utan attityd. Jag vill skapa kvinnor som kanske inte har ett starkare psyke men i alla fall en vilja och en röst. Och har de en röst så kan de också skrika. Gör det något att jag röker?

121022_Cajsa_0455

Inspirationen kommer från renässansmästare, nya modemagasin och moderna fenomen som sociala medier. ”Vi lever i den mest väldokumenterade av tider, varje sekund förevigas och ligger ute för alla att se på Facebook. Det är absurt och samtidigt ett fantastiskt referensbibliotek.”

cajsa 001

Hennes skulpturer föreställer kvinnor med attityd, som inte passar in – något som också gäller Cajsa von Zeipel själv. ”Jag vill skapa kvinnor som kanske inte har ett starkare psyke men i alla fall en vilja och en röst. Och har de en röst så kan de också skrika.”

Om Cajsa von Zeipels kvinnor inte riktigt passar in så gäller det i hög grad också henne själv.

När hon tänder en cigarett gör hon det i sin ateljé på en av Stockholms mest attraktiva adresser – Birger Jarlsgatan – mitt emellan kulturen på Dramaten och kommersen på Stureplan.

Bilden av den fattiga, lidande konstnären i en förortskällare slås i spillror. Bland riskkapitalister och aktiemäklare varvar hon upp sin motorsåg och skär genom stora block av frigolit som utgör stommen i hennes konstverk. Vita frigolitbitar virvlar kring henne och singlar ner över halvfärdiga rumpor och smalben som ligger kors och tvärs i ateljén.

Genombrottet kom 2010, vid Kungliga Konsthögskolans examensutställning, då hennes Seconds in Ecstasy – en roterande strippa som hänger upp och ned i en åtta meter hög stång – blev utställningens snackis.

– Jag hörde mig själv tacka ja till att ställa ut i Nikesalen på Konstakademien på Fredsgatan, bredvid Bernini, en av mina idoler. Hur i helvete vågar jag ta såna beslut? Att vara sjukt irrationell är nog det jag är bäst på, vid sidan av att veta hur en människa ser ut, konstaterar hon.

Om Cajsa von Zeipel skulle ta plats där, på helig konstmark, så var det med besked. Hon skulle vara störst, hon skulle synas först och hon skulle ge igen, med attityd.

För att hinna bli klar i tid arbetade hon dygnet runt. Två veckor före öppningen cyklade hon in i en buss och bröt armen.

– Armen bara hängde… men jag var ju tvungen att bli klar så jag åt smärtstillande och använde den andra armen. På bilderna från öppningen ser jag helt väck ut.

När hennes överdimensionerade och undernärda strippa tog plats, balanserades och började rotera såg det ut som om hon med sin klacksko hade sparkat huvudet av den klassiska Nike-skulpturen på hedersplatsen i salen.

– Det jag är mest stolt över hos mig själv är nog när jag i efterhand inser att jag har varit vansinnig men ignorerat det.

Cajsa von Zeipel föddes in i konstvärlden. Mamma Agneta är konstintendent och chef för konsthallen vid Bohusläns museum i Uddevalla.

Familjen bodde i Göteborg men flyttade till Ljungskile, med drygt 3 000 invånare, när Cajsa var åtta år.

– Det blev en konstig omställning. Jag lärde mig aldrig koderna där. De fokuserade på helt andra saker än vad jag var van vid. Jag hade dansat balett men det var det ingen som gjorde i Ljungskile. Där var fotboll Gud. Jag hade cykelbyxor under kjolen, för det hade man i Göteborg, och blev retad. Jag hade ingen moppe. Jag gjorde nog försök att passa in men det blev bara fel. Jag har fortfarande aldrig varit på en fotbollsmatch, berättar hon.

cajsa 005

Kvinnorna tillåts ta plats i Cajsa von Zeipels konst. Ofta är konstverken så stora att de vänder på perspektiven och får det att kännas som om de betraktar oss i stället för tvärtom.

Att gå på visningar av samtidskonst blev en naturlig del av hennes uppväxt. Efter att ha läst konst och form på gymnasiet fortsatte hon till Dômen konstskola och Göteborgs konstskola innan hon blev antagen till Kungliga Konsthögskolan i Stockholm – Mejan.

– När man börjar på Mejan så är det som ett gäng nervösa kycklingar som ska försöka att hitta sig själva och längs vägen gör man en massa pinsamma saker. Mycket av det som hände under de där åren hoppas jag aldrig når offentligheten, säger Cajsa von Zeipel.

De första åren på Konsthögskolan var hon inte alls intresserad av föreställande objekt och jobbade i stället med video och installationer, med varierad framgång.

Vid en middag frågade till och med hennes mamma vad hon egentligen sysslade med.

– Jag blev jättesur. Jag sa att det borde väl du veta, du är ju tränad på det här, berättar Cajsa.

Vändpunkten blev en föreläsning om melankolin i konsten, om klichébilden av den lidande och mörksinnige konstnären.

Bland annat nämndes Caravaggios målning Narcissus som förtrollas av sin egen skönhet och försvinner. Cajsa såg en parallell till subkulturen Pro-ana, som förespråkade självsvält som ett positivt ideal.

– Tidigare var ätstörningar någonting man försökte dölja men nu hade det skett en attitydförändring så att man plötsligt skröt om det. Jag tyckte att det påminde om Narcissus-myten, hur man ser sig själv försvinna. Attityden att både älska och förakta sig själv. Det blev utgångspunkten till att jag började fokusera på anatomi, berättar hon. 

Efter föreläsningen gav sig eleverna i väg på en amerikansk roadtrip från Houston till Los Angeles.

Eftersom Cajsa inte kunde jobba fysiskt med sina installationer bestämde hon sig för att gå djupare in i sitt nyfunna intresse för självsvält. 

– Under tre veckor bestämde jag mig för att turista i ämnet, att testa vad som händer om man tar kontroll över sin kropp och förnekar hunger. Och så förde jag anteckningar över mina tankar.

Redan efter knappt två veckor hade anteckningarna förvandlats från objektiva analyser till subjektiva, anklagande litanior om hur tjock och ful hon var.

Hon hade dragits in i ett ätstört beteende som förvärrades när hon sedan flyttade till Frankfurt i åtta månader i ett studentutbyte.

– Mitt fokus hade flyttats bort från att göra saker till att i stället avstå från att göra saker. Allt för att hålla koll på min kropp. Jag somnade med kurrande mage och njöt av det. Jag fick inte ett enda verk gjort, jag hade ingen arbetslust längre. Jag var ensam, slösade bort min tid och blev alltmer stressad.

121022_Cajsa_0018

Skulpturerna modelleras fram i frigolit, först med motorsåg och sedermera med kniv och sandpapper. Därefter täcks formen med gips.

121022_Cajsa_0265

Cajsa jobbar med karaktärer som återkommer i hennes konst, som romanfigurer. ”Det är rollgestalter som inte är så långt från mig själv, kvinnor i min egen ålder. Jag är väldigt intresserad av psykologin i en grupp.” Under hösten hade Cajsa en solo­utställning på Galleri Andréhn Schiptjenko i Stockholm. Ett av verken var den kaxiga King, 170 cm hög, trots att den står på knä.

Men en sak gjorde hon.

Hon fotograferade sig själv ur olika vinklar, fler än 2 000 bilder. Hon hade fångat, och memorerat, varenda millimeter av sin magra kropp.

– I efterhand kan man se det som en -hardcoreträning för ögat. När jag började äta igen och få lusten tillbaka så provade jag att göra skulptur och upptäckte att jag visste exakt hur knotorna i ett knä ser ut när det är böjt. Tiden visade sig inte vara bortkastad men jag blev skrämd av hur snabbt jag drogs in i ett sjukligt beteende, säger hon.

Först under det fjärde året av fem på Konsthögskolan hittade alltså Cajsa von Zeipel den uttrycksform som hon – först motvilligt – insåg var hennes element.

– När jag hade gjort min första skulptur så var jag helt förstörd. Jag tänkte att jag har ett år kvar på Konsthögskolan och nu har jag börjat med kroki. Jag går bakåt i utvecklingen.

Trots framgångarna kan hon sakna lekfullheten, humorn och snabbheten i de konstformer hon nu har lämnat bakom sig. När ett verk kunde ta en timme att slutföra.

När hon hade börjat skulptera störde hon sig på alla frågor om tekniken.

– Jag blev jätteirriterad eftersom ingen längre frågade vad jag jobbade med. Tekniken var det enda folk var intresserade av. Samtidigt är det något väldigt skönt med tydligheten. Tidigare förlorade jag mig själv i arbetsprocessen. Jag tänkte i hundra riktningar och försökte få med en miljon referenser. Jag ville att ett verk skulle förklara allt. Nu tänker jag mer långsiktigt, bygger ett större sammanhang bit för bit: Underarmen, överarmen, foten, ögonen… Det är extremt konkret.

En annan fördel är att installationer är förgängliga medan skulpturer står kvar, som Cajsa von Zeipels Pretty Vacant – en för lång och för smal tjej som på sina axlar tycks bära en av entréerna till Moodgallerian i Stockholm. Ibland går Cajsa dit och smyglyssnar på de förbipasserandes kommentarer.

– Oj, vad stor eller Är det en tjej eller kille? brukar hon få höra. På Facebook har några tjejer skapat en motståndsgrupp mot skulpturen som de tycker förmedlar ett felaktigt ideal, vilket nog är ungefär tvärt emot vad Cajsa von Zeipel hade tänkt sig.

– Men det är en intressant reaktion och inget jag kan blunda för. Jag proklamerar inte, som reklamkampanjer ofta gör, en åsikt om att man ska vara smal. Men som konstnär behöver jag inte jobba med goda ideal. En våldsscen i en film väcker fler tankar än om någon säger att man inte ska slåss

Text: Markus Wilhelmson
Foto: Felix Odell

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar