Den 100 år gamla skolan blev konstnären Ylva Skarps kreativa oas

Nakna träd, tunga moln och slumrande samhällen. Riksväg 70 är inramad av ett oändligt höstmörker. Det är en morgon i början av november och vi är på väg mot Hjortnäs, en liten by strax norr om Leksand vid sjön Siljan. När vi närmar oss hälsar dagens värdinna välkommen – leende från en anslagstavla, stor som ett hus.

45-åriga Ylva Skarp har de senaste åren blivit känd världen över för sina kalligrafiska verk, så till den grad att hon numera är sin hemstads ansikte utåt, och charmar besökarna från sin plats tio meter upp i luften.

Precis här i Ylvas del av Dalarna har den första snön redan fallit när Residence hälsar på. Sommaridyllen med badland, stugbyar och camping är inbäddat i ett tunt lager. Badgästerna har växlat till sportturister som kommer för att se Leksands IF lira på isen. Den sista vägsträckan, mellan Leksand och Hjortnäs, är listad som en av Sveriges vackraste. Till vänster syns Sunnanäng, en ort så idyllisk att den inspirerade Astrid Lindgren till boken med samma titel. Alla de timrade små husen lyser i falurött.

– Där bor jag. I det röda huset!, skämtar Ylva Skarp när vi närmar oss. Hennes hem skiljer sig från de andra och inte bara för att det är större. Kanske är det för att den gamla skolan från 1901 tidigare huserat en skara vitt skilda ägare, den ena knasigare än den andra.

– I vardagsrummet fanns en av Sveriges första inomhusrink en gång i tiden. Med läktare längs väggarna. Tidigare bodde det en galen tysk här som byggde inomhusbassäng. Och när vi köpte huset för elva år sedan var det ett museum för 70  000 tennfigurer. I ett samhälle med 15  000 invånare …

Det var en reklamare som tillsammans med sin fru flyttat upp från Stockholm för att uppfylla en livslång dröm. För att få till musei­känsla i den gamla skolbyggnaden lät de sätta igen alla de nio fönstren på husets baksida. Att återställa de två meter höga fönstren var som att vinna på lotto för Ylva och hennes familj. Utsikten är förtrollande. Nedanför en äng brer Siljan ut sig, och på motsatt sida ligger söta små timmerhus som lyser upp utsikten om natten. Även det södra fönstret bjuder på en vykortslik utsikt mot ett öppet landskap med vackra åkrar. Långt bort mot horisonten skapar solen ett magiskt sken mellan molnen.

– Min pappa brukar säga att det är skönt att få titta ifrån sig lite. Att vila sina ögon genom att titta ut där, säger Ylva.

Av alla de kreativa typerna som bott här är Ylva den som har haft mest respekt för huset. Tillsammans med sin man Daniel och de två barnen Hugo och Vega har hon återställt huset till dess orginalskick. Här och var kan man se anteckningar från snickarna som för över etthundra år sedan byggde huset. Trägolven har plockats fram och kakelugn installerats. Även de gamla ägarna har fått hedersbetygelser.

Tennfigursmuseets logga finns inramad i matsalen, och ett tittskåp med tillhörande tennfigurer finns i hallen. Där hittar man även en serie planscher med gymnastiska övningar lämnade kvar från tiden då huset var folkskola.

Ylva träffade Daniel för 25 år sedan och flyttade från Leksand till hans hemstad Gävle medan han fortfarande studerade. I Gävle fick hon jobb på Domus, det stora varuhuset invid Stortorget i stadens mitt.

– Min uppgift var bland annat att skriva alla skyltar, och genom det upptäckte jag min fascination för bokstäver.

Tillsammans bestämde sig Ylva och Daniel för att prova på att studera utom­lands. Hon sökte efter kalligrafiutbildningar och hittade en i London. På Roehampton institute drillades hon och ett gäng andra kalli­grafer från alla världens hörn av Gerald Fleuss, en korrekt herre klädd i tweed, och Gaynor Goffe, en sträng dam som hade likadan stickad tröja och bruna bomullsstrumpor på sig varje dag.

Ylva, som var novis jämfört med några av de övriga eleverna, fick ut mycket av sin utbildning, och har tack vare den senare kunnat hitta sin egen stil.

– Jag blev så van att ha Gerald och Gaynor hängande över axeln att det tog ett par år här hemma innan jag kunde släppa dem helt. Tidigare kändes det som att de fortfarande stod där bakom och övervakade mig.

Det var när Ylva lyckades bryta sig fri och skapa på sitt eget sätt som karriären tog fart. Med sin vackra handstil präntade hon ord och affirmationer på bitar av trä och lyckades etablera sig som inredningsnördarnas egen favorit. I en tid där alla ville ha plåtbokstäver på bokhyllan och typograferade citat på väggen blev hon hett eftertraktad. I hennes verk tillförde hon det naturliga, det handgjorda och det unika.

– Första året jag ställde ut på Formex blev jag förpassad till en liten vrå i en korridor. Men folk hittade dit och de gillade det jag gjorde.

Nuförtiden har Ylva en stor monter på en av mässans bästa platser. Och kunderna kommer från hela världen. Träskyltarna har hon slutat med.

– När jag upptäckte att det fanns flera montrar på mässorna med trä­plankor, med samma ord men screentryckta på fabrik, tappade jag lusten.

I dag experimenterar Ylva med nya ytor och färre ord. Speglar, pallar och lampfötter. Keramik har hon jobbat med länge men nu gör hon det på ett nytt sätt, till exempel med kakelplattor.

Tack vare tempot i hennes produktutveckling är hemmet fyllt av prototyper, nyheter och monterinredning. I det stora vardagsrummet finns en stor vit vägg där hon och assistenten Madde fotograferar nyheter och lägger ut dem på Ylvas hemsida. I samma rum finns även 37 kuddar. De flesta med tryck som Ylva ritat. Även mattan bär hennes design.

– Jag gjorde den till min monter på Formex för något år sedan. Det är många som har hört av sig och bett om att få köpa den. Vem vet, kanske lyckas jag producera liknande i framtiden.

Liksom hennes formgivning är färgskalan hemma ljus med mörka accenter. Det strippade trätaket mjukar upp de vita väggarna. Tillsammans med alla textiler och fantasifulla konstverk ger de ett välkomnade intryck. Lite som Ylvas egen design. Kontrastrik, självklar och vacker.

Det är skönt att stå där i den gamla skolan och bara få titta, på utsikten, verken och inredningen.

Text: Michelle Meadows

Foto: Kristofer Johnsson