Annons

Annons

arrhov frick_8

Den självklara villan

En kompromisslös seriestripp, ruta för ruta, en knockout ritad av nya stjärn­arkitekterna Arrhov Frick.

Johan Arrhov och Henrik Frick Jönköpingsvännerna Johan Arrhov (vänster) och Henrik Frick lärde känna varandra redan i gymnasiet och flyttade upp till Stockholm i samband med studierna på KTH. Efter sin meriterande seger i Europan 2010 beslöt de sig för att starta eget och har sedan dess renodlat sitt sakliga formspråk. Förmågan att skapa effektiva planlösningar har gjort dem populära bland Stockholms bostadsbyggare och villaaspiranter, uppdrag de parar med små butiks­inredningar och stora stadsplaneringsprojekt.
Annons

I den svarta Audin säger Johan Arrhov, 35, att han älskar Ur­källan av Ayn Rand. Han har läst den boken minst tre gånger. Kanske för att peppa sig själv, stärkas i sin tro på en arkitektur med integritet. En renrakad stil lik den Howard Roark envisas med trots att alla tycker att han ska addera en kornisch här, någon pilaster där, kanske en antefix och en blindbåge också.

»Samtidigt«, säger han med ena handen på ratten och den andra på barnstolen bredvid, »kompromisser behöver inte vara dåliga. Man har den här idén om en linjär skapelseprocess, det är A och så är det B och så är det C … Men det händer ju så otroligt mycket på vägen, och att hantera det är en konst i sig.«

JOhan Arrhov henrik frick En egenskap han och kollegan Henrik Frick redan tycks besitta. Åtminstone att döma av den snabbt växande portfolion. Man bygger inte bostäder i den takten utan att anpassa sig, tänka om, vrida och vända. Nästa år står 22 lägenheter klara på Saltsjöterrassen i Nacka och 35 i Hammarby sjöstad,  45 påbörjas snart i Norra Djurgårdsstaden och 300 på Årstafältet, ett helt kvarter ovanpå en Ica-affär, resultatet av en tävling de vann 2013.

»Det blir fler och fler bostadshus. I dag driver vi runt 15 projekt parall­ellt – snart är vi åtta personer från flera olika länder, och nyligen flyttade vi till nya lokaler på Jungfrugatan på Östermalm.«

Det går bra nu.

Mycket tack vare förmågan att maskera just kompromisserna. Det finns knappt ett spår av nödlösningar i Arrhov Fricks verk. Om det så gäller bostäderna eller en brutalistisk butik för Our legacy eller ett föreslaget höghus i Santiago de Chile eller ett stadshotell i en park i Östhammar, deras segerprojekt i 2010 års Europan, tävlingen för europeiska arkitekter under 40. Genombrottet. Det som fick de pappalediga jönköpingskillarna att bestämma sig för att starta eget.

»Henrik och jag känner varandra sedan gymnasiet. Vi har gått lite olika vägar men nog alltid vetat att vi skulle starta kontor ihop. Ibland diskuterar vi mycket, men vi kan också arbeta hela nätterna igenom utan att säga ett ord, bara go with the flow.«

arrhov frick_3

Det högt placerade fönstret i vardags­rummet är den enda öppningen i fasaden mot nordost. Soffa William, Zanotta. Ljuslyktor, Klong. Golvlampa, Flos. Kuddar, Nordiska galleriet.

arrhov frick_6

En våning upp döljer sig beställarparets sovrum, något som ger lägre takhöjd och intimare atmosfär i det underliggande mat­rummet. Den tilltagna köksön vittnar om beställarens stora intresse för matlagning. Stolar av Arne Jacobsen för Fritz Hansen, bord av Thomas Eriksson för Asplund och fåtölj av paret Eames, Nordiska galleriet.

arrhov frick_4

Vardagsrummet är öppet i två plan och avslutas i ett innertak av björkplywood. Det slipade betonggolvet och de murade lättbetongväggarna kontrasterar mot den helglasade västfasaden. Takpendel Taraxacum, Flos. Lampa på sideboard, Tacia, Flos. Puff av Monica Förster för Poltrona frau, fåtölj av Le Corbusier, Pierre Jeanneret och Charlotte Perriand för Cassina, och bord av Poul Kjærholm för Fritz Hansen.

Kanske kommer renheten i deras uttryck till viss del av begränsad erfarenhet. Som när en nykläckt Carl Nyrén ritade sin handelshögskola i Göteborg på 50-talet – lösningarna blev enklast tänkbara för att lätt kunna översättas till ritning. Ofta blir det lådor. Med fönster från golv till tak. Där livet kan läsas som en seriestripp, ruta för ruta, små bilder för det lilla – toalett, bad – och stora för vardagsrum och kök, där ytorna betyder något.

Just som i villan i Saltsjö-Boo.

Arrhov svänger in på den smala grusvägen och förbi glest placerade egnahemsvillor som pimpats med glaserat tegel och spröjs och fönster-

luckor och bajamajor, för här väntar man fortfarande på vatten och avlopp, det är försenat, det står grävmaskiner redo på var och varannan tomt. Det gamla fritidshusområdet är på väg att växa till sig.

Vi ska inte mer än minuter in i björk- och furuskogen förrän vi påminns om det stilla liv som länge levts här ute bara en mil från Slussens lappade asfaltsrondeller. Mors lille Olle i blå regnjacka och röda gummistövlar kommer traskande uppför backen, rosor på kind och med en korg hängande över armen. Han vinkar hej, men vi är inte beredda på det familjära anslaget, hinner inte med. Kör bara förbi.

Arrhov stannar framför garaget. Vi ser det så snart vi kommit över krönet. En betonglåda bred nog att svälja två bilar. Eller hela timmerstugan på tomten bredvid. Det är förvuxet och okänsligt placerat, och Arrhov ler skevt, öppnar grinden i gunnebostängslet så att den rostfria brevlådan skramlar och böjer ner huvudet så att det långa blonda håret skymmer sikten. Han hade helt tydligt önskat sig en annan lösning. Men ibland måste man kompromissa. Och ibland inte.

Som fasaden som möter oss på andra sidan garaget. Den är 18 meter lång och sex meter hög och har ett fönster, ett enda, beläget högt uppe i högra hörnet. Resten är cement. Regnvåt dagen till ära. Mörk som sjön vid tomtens slut. Stenhårt. En knockout.

Precis som andra långsidan, fasaden mot väster. En inverterad variant, öppen i stället för sluten – glas, glas, glas, med ramar i betong. Minst lika konsekvent. Minst lika kompromisslös.

»Här ska du se« , säger Arrhov när vi snubblat oss runt huset, byggmaterial ligger fortfarande huller om buller. »Huset har fem delar.« Han pekar.
I vänstra serierutan syns det väl tilltagna vardagsrummet, öppet i två plan, med en takhöjd på fem och en halv meter. I nästa, kök och matplats, med beställarparets sovrum ovanför. Ruta tre rymmer hall och vitlackad spiraltrappa som skruvar sig genom de två våningsplanen och upp till takterrassen. Ruta fyra, toalett och badrum, och bakom dem groventré och tvättstuga. Och längst till höger två gästrum och ett kontor. Rum på rum på rum, utan en enda skrymmande korridor.

arrhov frick_7

Samtliga rum har skjutbara fönsterpartier. Precis som spiraltrappan är räckena en standardprodukt som vitlackats.

arrhov frick_2

Från hallen kan husets idé och dimensioner snabbt avläsas. Trappan sträcker sig hela vägen upp till taket och funktionsseparerar de privata och publika delarna. Stol av Jean Prouvé för Vitra.

Det är en lättlästhet som märks även interiört. Du gör entré från öster, kliver in i husets hjärta. Hallen är dramatisk som en klippskreva, mörk och trång, likadana putsväggar som exteriört. Härifrån läser du av husets idé i ett ögonkast; rakt fram har du metallspånet till trappa och husets hela höjd, och på vardera sidan öppnar sig betongen mot privat respektive publikt. En olivgrön heltäckningsmatta i de intimare delarna, putsat betonggolv i övrigt. Ett betonggolv med spår av … Arrhov går ner på knä. Han plockar upp något. »Barr!« säger han triumferande. »Vi göt en betongplatta, men det fanns inte pengar nog att täcka över den, och på natten, när betongen brann, började det barra.«

Tveklöst en bonus, menar han, allt som redovisar processen adderar kvalitet. Han kallar projektet för lågbudget. Men det är svårt att förstå.
Betongen är robust som de nakna granithällarna i trädgården, och de synligaste tilläggen är carrara- och kolmårdsmarmor. En materialkrock som känns igen från bland andra Peter Celsings kulturhus i Stockholm. »När Henrik och jag pluggade på KTH var det vanligt att man läste utomlands något år. Vi stannade här, vi gillar svensk arkitekturhistoria.«

En saklighet som också märks i vardagsrummet. Högt däruppe är det ensamma fönstret, det lyfter in ljuset och hela himlen, som vore detta ett kor i en kyrka av Sigurd Lewerentz. En sakral karaktär som balanseras av rummets hemtrevliga proportioner och den rent hedonistiska västfasaden, glasad från topp till tå. Roark style.

»På eftermiddagarna, när solen ligger på, kastar tallarna skuggor på de nakna väggarna här inne. Det är som att vara utomhus. Har jag solglas­ögon på mig brukar jag behålla dem på.«

arrhov frick_5

Sovrummet med stor öppning ner mot vattnet och privat badplats, matta Dahl agenturer. Lampa Snoopy av Pier Giacomo & Achille Castiglioni.

arrhov frick

Mot den putsade grå betongen står kolmårdsmarmor och en björkplywood som betsats i samma gröna ton. På golv och väggar en keramisk platta från holländska Mosa.

arrhov frick_9_2

Det ensamma fönstret i den i övrigt slutna fasaden mot vägen.

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar