NK:s utställning i Nyköping – här är allt du vill veta
I Nyköping fanns under nästan 70 år en hotspot för svensk möbeldesign. Nu berättar en utställning historien om NK:s möbelfabrik.
Det stora varuhuset skaffade sig en snickerifabrik – i Nyköping. Nordiska kompaniets möbelfabrik var under 69 år en hotspot för svensk möbelkonst: luxuösa och tidstypiska möbler, byggda av sörmländskt virke och importerade exotiska träslag.
På en nyöppnad utställning, NK:s möbler (till och med mars 2024), visas denna spännande, originella, överraskande, men också vardagliga möbelskatt. Utställningen är formgiven av designduon TAF, utifrån verkstädernas plankor och lagerhyllor, en kronologisk resa med 150 möbler genom trender och stilar, från nybarock och jugend till swedish modern, funkis, femtiotal och kontorsmöbler.
Museet har gjort omfattande inlån.
»Vart vi än har vänt oss har vi möts av en otrolig entusiasm. Vi har fått låna möbler vi inte ens kunde drömma om«, säger utställningsproducenten Lena Landerberg.
NK:s möbelfabrik i Nyköping
I år är det 50 år sedan verkstäderna stängdes, den 15:e maj 1973. Namnet Nordiska kompaniets verkstäder sitter på metallskyltar under många av dagens auktionsrekord, men byggnaderna där möblerna skapades är försvunna. Husen revs på 1980-talet. Ett gåtfullt tomrum uppstod, som den efterlängtade utställningen nu fyller med råge.
»Intresset för den här tillverkningen går långt utanför Nyköping och även långt utanför Sverige. Det är första gången det görs en utställning om NK:s verkstäder som har ambitionen att vara övergripande«, säger Landerberg. Museets motto är att sätta människorna i fokus, så det berättas inte bara om design och formgivare, utan också om fabrikens folk.
Varför just Nyköping, tio mil från varuhuset i Stockholm? »Här fanns järnväg, en hamn, elektricitet och närhet till stora skogar. Lönerna var bra«, berättar Landerberg. Fabriken byggdes på bara två år och människor sökte sig dit från hela landet. Redan vid starten 1904 jobbade 261 »kompanister«, även många kvinnor, i de nyuppförda betong- och tegelbyggnaderna.
Som mest var över 500 personer anställda. Ett sågverk kapade timmer, direkt från stock till möbler. En madrasserad möbelbuss gick i skytteltrafik till Stockholm.
Tillverkningarna var hantverksmässiga under de första 30 åren. Fabrikernas salar var fyllda av möbelsnickare, bildhuggare, tapetserare, sömmerskor, förgyllare, gjulare och bonerskor som arbetade för hand med enstycksmöbler. Arbetsmiljön var usel, dammig, fylld av lösningsmedel. De som bonade möblerna i en sal högst upp under taket fick en flaska mjölk om dagen för att lindra besvären.
Det förnäma varuhuset drev arkitektkontor som ritade inredningar till privathem, restauranger, biografer, varuhus, ambassader, världsutställningar och pansarkryssaren Fylgia. Det är en designhistoria de luxe, en möbelvärld för köpstarka beställare.
Allt om utställningen om NK möbler
I den stiliga utställningsboken, med form av duon Ateljé Grotesk, belyser Sara Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack, NK:s avtryck vid sidan om den officiella självbilden av svensk design, styrd av Svenska slöjdföreningens kritiker, arkitekter och smakdomare som ville lyfta livskvaliteten för alla i landet. Det behövdes. Inget ont om bostadsundersökningar, det fanns massor att förbättra, men det utvecklades också en norm om vad svensk design skulle åstadkomma och hur den skulle se ut. NK gick sin egen väg.
Det svenska demokratiseringsprojektet ljuder som ett undertema. Med tiden sjunker det exklusiva möbelberget under horisonten. Axel Einar Hjorths rustika sportstugemöblemang som i dag lämnar landet som superdyr, skandinavisk exotism, blev hopplöst passé när Lena Larsson, Elias Svedberg och Erik Wørtz lanserade NK:s möbelmanifest Triva, flat pack-möbler för folkhemmets unga bosättare.
Ny teknik byggde möbler i glasfiberarmerad polyester i Kerstin Hörlin-Holmquists eleganta Paradiset-kollektion. De pensionerade möbelsnickarna som flanerade i Nyköping måste ha skakat på huvudet. »Vart är världen på väg? Soffor av plast och skumgummi?« Verkstäderna licensbyggde på 1950- och 60-talen amerikanska Knoll-möbler av världsnamn som Mies van Der Rohe, Eames och Harry Bertoia. Den hippa fladdermusfåtöljen böjdes till i Nyköping.
När Ikea växte och trumfade ut den småskaliga svenska möbelindustrin på 60- och 70-talen, drabbades också NK:s verkstäder som gick allt sämre. 1966 stoppades tillverkningen av privatmöbler. Utställningens slutpjäs är ett stramt skrivbord ur L-serien, ritad 1961 av Sven Kai-Larsen och tillverkat 1972, i fabrikens sista tid. I sin strama minimalism är det en slående kontrast mot de tidiga årens lyx och extravagans, made in Nyköping.
