Annons

Annons

Thiel

Efter egna sinnen

»Det slutar med skilsmässa!« Omgivningen varnade arkitektparet Linda och Lukas Thiel när de började rita sitt eget hus tillsammans i Nacka. Lösningen blev att vägra kompromissa.

Annons

Dörrklockan surrar för tredje gången, men ­ingen välkomnar – utom de färgglada änglarna som barnen ritat i betongen vid entrén. Villan står svart och öde men läser av omvärlden genom sina många ögon. Fasaden får villan att likna en tordyvel från rymden som landat i lummiga Ekängen. Jag ringer ­familjen och en förvånad Lukas Thiel svarar: »Oj, jag var så inne i jobbet här på vinden att jag inte hörde klockan«, ursäktar han sig och skyndar ner från kontoret.
Missödet vittnar om passionen för arkitektur som ryms inom väggarna. Inte ens en ilsken dörrklocka kunde väcka Lukas. Ett gott tecken.
En espresso senare står vi i skalbaggens mage. Lika mörkt som skalet är på utsidan, lika ljus och luftig är insidan. En av väggarna på nedervåningen består av ett fönster på tio meter. Det öppna landskapet upphäver ute och inne och huset är en lek med tredimensionella rumssamband, kvadrater och traditioner. Det är högt i tak i Thiels betongkyrka där kompromisslösheten är religion och budorden är råa ytor och omsorgsfulla detaljer.
Hustrun Linda stormar in. Hon är också arkitekt, till vardags partner på White. Paret möttes på Arkitekturhögskolan. De startade eget direkt efter examen med prestigeuppdrag som andades andra världar, oavsett om det gällde att knacka java på Icon Medialab eller dricka java på Lydmar Hotel. En galen tid. Jobb tolv timmar per dygn. Mat från 7-eleven. Inga barn.
»Pelle Lydmar tog oss på inspirationsresor till USA, vi besökte krogar och hotell, världen svischade förbi«, säger Lukas.
Men här i villan står paret tryggt på jorden. Tomten köptes i december 2006, bygglov söktes fyra månader senare. Då hade paret parallellt med andra krävande uppdrag hunnit rita 25 olika versioner av sitt nya hem – den tuffaste kunden var med andra ord den de såg i spegeln varje morgon.
»Att hålla i både pennan och plånboken mår alla arkitekter bra av. Det är nyttigt«, säger Linda. »Men vi började med att titta på hus som var till salu och det var tuffare… vi ville ju bara bygga om alla objekt.«
Så när de hittade tomten kändes allt rätt. Tyvärr fick den kungliga eken som tronade på gräsmattan huggas ner men den lever vidare ändå – Lukas och Linda har gjort ett trädgårdsbord och snart även ett gigantiskt matbord av det nedhuggna trädet. Släkten på Lindas sida blir ofta närmare 25 personer när den träffas och det är en dröm att snart kunna samla alla vid samma bord.

Att flytta till villa var en utmaning i klass med att starta bolag och familj. De har alltid bott i innerstan, alltid cyklat. Lukas hade inte ens körkort. Det var dessutom något skrämmande med villalivet.
»Skulle vi rita ett hus helt efter våra önskemål fanns risken att det skulle bli svårsålt om vi ett år senare ville flytta tillbaka till stan igen. Men så kunde vi ju inte tänka«, minns Linda.
Att flytta till hus var i sig ett stort steg, att dessutom rita det själva rent livsavgörande.
»Din syster skrek: ›Nej, rita inte ert eget hus, det slutar bara med att ni skiljer er!‹« minns Lukas och ler.
Men huset står intakt, liksom äktenskapet. De var från början rörande överens om vad de inte ville ha: »varken något modernistiskt eller en funkislåda«. Ritprocessen började med att se över familjens speciella behov. »Vi tror inte på konvention, vi tror på revision – av hela vårt liv«, flinar Lukas.
Paret hade först tanken på ett hem med lätta konstruktioner av trä och stål, men stålpriset rusade i höjden beroende på att »huvudarenan Fågelboet byggdes till OS i Peking och Kina smällde ihop motsvarande en ny svensk småstad i månaden«. Då dök betongen upp som en grå eminens, en räddare i materialnöden.
Begränsningar finns inte i parets ordbok. Så de lämnade alla »måsten«. Därför en helt öppen undervåning och endast tre sovrum där uppe – fyra rum på 245 kvadratmeter? Grejen är att de ritat efter principen att lätt kunna konvertera till fler rum.
»Ofta när arkitektpar ritar så tar hon inredningen, han byggnaden. Men vi har inte delat upp speciella områden, vi jobbade mer i stafett, tog vid och fortsatte efter varandra. Roligast så.«
Linda nickar. »Vi gjorde inga kompromisser, möjligen barnen«, skrattar hon. Barnen, som blivit 8 och 10 år, avskyr allt det grå. Å andra sidan har de fått rita änglar i entrén och fönstret vid köket är barnens eget MoMA.

Mot väggen i vardagsrummet lutar en reklamtavla för Mah-Jong, kläder kända för sin enkelhet. Lukas mamma var med om att starta designföretaget. I Mah-Jongs manifest med eko av ett vänligt 1970-tal stod att »kläder ska få vara vackra« och med det rätten att få vara personlig, sig själv. Den har Lukas tagit sig också, men han översatte kläder till hus.
»Vi har ju vänsterideal i botten och var rädda att hamna i en för homogen miljö.«
Huset dyker upp som en trevlig outsider i Nacka, precis som dess ägare. Grannar sneglade först oroligt men skalbaggen har blivit föremål för traktens söndagspromenader.
Tordyveln i betong vilar tryggt i skymningen.

Undervåningen helt utan stängda rum slutar i en köksdel med stora glasskjutdörrar. Tanken är att familjelivet verkligen ska kännas gemensamt. Att värna om varandra ligger i familjens DNA: Linda uppvuxen i en familj av biståndsarbetare, Lukas med Mah-Jong. Egentillverkat bord (med Ikeaben) och förvarings­möbel. Linne­duk Knit av Maya Kessler, Klässbols.

Skönt avslappnad möblering i vardagsrummet: Thinking Man’s Chair av Jasper Morrison, Tom Dixons soffbord Flash. De Barcelona-inspirerade stolarna är svenskt 1970-tal. Målningen av konstnären Hanna Pauli föreställer Lukas morfars mor. Betongen i husets stomme är gjuten med kvadratiska plywood­skivor som mall. Innertak utan exponerad betong har i stället samma träskivor i björk av fins- nickerikvalitet.

Villan i Ekängen liknar en skalbagge. Både fasad och tak är bepansrade i samma skiffer. Det är en del av arkitekt­paret Thiels strävan efter det svåraste som finns – enkelhet.

Leken med kvadrater går igen i gjutna betongblock, björk­plywood som innertak och fönster, ända ner till både böcker och tavlor.

Vinklar och vrår på vinden. Lukas hemma­kontor förvandlas snabbare än du hinner säga CAD till ett mysigt gästrum. Träet bryter mot betongen, men har samma kärlek till det råa materialet och enkel­heten. Klassisk Cesta-­lampa av Miguel Milá, k­uddar från Mio.

Den svarta husdiamanten har blivit en riktig snackis i Nacka.



Ljust inne men mörkt utanpå. Fasaden och taket sitter som ett pansar av skiffersten runt hela huset.

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar