Ett liv tar slut och man hajar till, överraskad över att någon plötsligt kan sammanfattas. Det var det. Vad betydde alltihop? När den engelske formgivaren James Irvine gick bort den 18 februari, bara 54 år gammal, for en stöt genom den internationella designvärlden. Men många som använde hans design reagerade nog inte alls. Det är ju ändå ett tecken på framgång. Hans design var spridd och använd men han var ingen affischdesigner, inget namn på allas läppar. Jag kan inte påstå att jag tänkte på honom ofta, men då och då, som med en gammal vän vars livstecken alltid är trevliga. I designbruset tittade jag lite extra på James Irvine, det fanns en långsiktighet i hans arbeten, en koncentration. Det var inte eklektiskt, skoj och excentriskt som hos Tom Dixon, nej Irvine tillhörde den sansade, kompetenta linjen av industriformgivare mellan forna guldår och i dag. Han var som en brittisk Arne Jacobsen, skolad i Italien och Japan och landsatt i 2000-talet. Irvine var Sverigevän och solodebuterade i Stockholm 1993. Han ritade för Swedese, CBI och Asplund, som 1999 visade en utställning med hans tidiga verk.
Irvine hade sedan länge en stark position i Milano, en insider i den europeiska designens hjärtland. Han förnyade men alltid med historien i ögonvrån. Uppgraderingen av den 150 år gamla Thonet-kaféstolen för Muji var ett lika behärskat som tekniskt avancerat koncentrat av böjträtekniken för det 21:a århundradet. Möbelsystemet S 5000 (2006) var ett återbesök i Thonets 1930-talsmodernism på stålrör men förbättrad för nutiden.
Trots att James Irvine var fullt integrerad i de moderna designprocesserna drevs han av en längtan till hantverk och kärlek i tillverkningen. Han var en finsmakare som föll i trance över sin favoritmotorcykel, en 50 år gammal Triton, där skönheten kändes i konstruktionens tydlighet. Han prisade äktheten i Tokyos snabbmatsbarer och frukostkaffet på favoritbaren i Milano eller plåten på undersidan av en gammal Fiatmotorhuv. För det italienska märket Discipline ritade han den Mogensenenkla stolen Centanni, ihopsatt med kilar utan en enda skruv och med en beräknad livslängd på 100 år. Samma slående enkelhet här, design tydlig som en huggkubbe, men totalt modern i sina anspråk. Han arbetade i sex–sju år för märket Muji vars koncept han beskrev som »ett slags bo, en plats dit du går för att känna dig lugn«. Kanske finns James Irvines styrka där, i en slags pålitlighet. Han såg trevlig ut också – som om design faktiskt kan hänga ihop med utseende – vänligt ironisk, aningen trött på allt snurrande och gapande, men den tröttheten drev honom också framåt för att hitta något bättre.
1. Superlätta böjträstolen Muji No. 14 i samarbete mellan Muji och Thonet, 2009. 2. En strindbergslampa för samtiden. Bordslampa w082 för Wästberg 2008. 3. Matta X5 i handtuftad ull från Nya Zealand, Asplund 1999 4. Bord i carraramarmor för italienska Marsotto Edizioni 2010.
Genom sin tidiga flytt till Milano slog James Irvine en viktig designbrygga mellan England och Italien. Han arbetade först för Olivetti och startade eget i slutet av 1980-talet. Kunderna flockades: SCP, Cappelini, Canon, B&B Italia, Magis, Thonet, WMF – alla ville de ha Irvines gedigna design. Under 00-talet kom segerns sötma, utmärkelserna och professorstitlarna, plats på lärosäten. För svenska designspanare är han nog i dag mest känd för sin lampa w082 för Wästberg, ett fint stycke minimal industridesign. Kanske också för korgstolen Gunghult för Ikea. Internationellt är han ihågkommen som formgivaren av de 131 rätt underbara Mercedesbussar han ritade för Hannover vid millennieskiftet.
I intervjuer under de senaste åren uttryckte Irvine oro över designvärldens miljövidriga och upphetsade attityd, »the sex of things«.
»Hållbarhet är inte sexigt, det ska vara det normala. Politiker måste tvinga industrin att anta mer miljömässiga attityder, annars kommer det inte att hända«, sade han vid ett Designboost-samtal. I en av sina sista intervjuer (i boken Behind The Scenes, Arvinius) ondgjorde han sig skrattande över sina medhjälpares Facebookande och all tid det slukade. Han tyckte internets bildbaserade designvärld var bedräglig eftersom den inte förklarade vad man såg. Krisen inom design består, enligt honom, i att allt är bilder och få av de produkter vi ser blir meningsfull design. Det mesta är enstaka objekt, skapade som »konst«, för att så få tillverkare vågar investera och ta idéerna vidare till bra, säljande produkter. »Ifrågasätt alltid varför du gör något, om du inte får löjligt mycket betalt. Då ska du verkligen ifrågasätta«, sade James Irvine en gång. En tankeväckande person är borta.
1. Bord X4 för Swedese 2002. 2. Fitzsu Grand Prix Car är Irvines version av den klassiska Playsam-leksaksbilen. Ritad 2006 på uppdrag av butiken Fitzu Society i Los Angeles. 3. Den Mempis-doftande bäddsoffan JI:1 för cbi/David Design. Ritad 1992, i produktion 1997 och i samlingarna på Victoria & Albert.
Tre röster om James Irvine
Sandra Asplund, äger möbelbutiken och producenten Asplund
»James tillförde ett hjärta i en hårt konkurrensutsatt bransch. Alla blev lite vänligare när han var i närheten, han såg människors potential och värde. James hade stor respekt för sina läromästare och ville vara generös tillbaka genom att hjälpa unga formgivare.
I sitt arbete var han minutiös. Många av de bästa saker han har ritat är anonyma, till exempel nydanande möbelhjul som i dag
säljs i miljoner. Han var en britt med brittisk humor, annars en sann italienare.«
Mårten Claesson, arkitekt CKR
»James var en designer som tillhörde generationen alldeles innan min egen och det är inte självklart att visa generositet mot dem som kommer efter. Men det var självklart för James. Han var en generös människa och en internationell matchmaker.
Vi blev fort vänner. Vi tipsade varandra om fabrikanter, delade middagar, bröllop och semestrar. Världen mister en av sina mest begåvade designer. Många med mig har mist en fantastisk vän.«
Thomas Sandell, arkitekt
»James Irvine var en av mina bästa vänner. Jag är gudfar till hans son Giorgio, i dag 3 år. James var alltid på gott humör och hade en brittisk »laddish« humor som alltid lockade mig till skratt. Mitt eget liv kommer inte att bli lika roligt, det är ett som är säkert. James var som designer analytisk och väldigt begåvad. Sedan länge hade James ett kontrakt med Taschen om en bok om hans verk. Den blev aldrig av då han alltid ville vänta på att nästa projekt skulle bli klart för publicering. Nu hoppas jag den blir av.«