Stockholm

I morse gick jag med sonen till skolan. Det snöade lätt och Stockholm såg ut som ett rimfrostat vykort.

Han smög upp sin varma hand i min och sa: »Pappa, när det snöar på vintern blir det som sommarlov för oss barn.«

Ett fadershjärta smälte.

Vardagen är åter efter förkylningar och julledigheter och även bloggen ska nu återgå till det normala!

Mitt bestående minne av julen har annars varken att göra med klappar eller nyår – även om bägge delarna var väldigt trevliga – utan handlar om våra upplevelser med Statens järnvägar, och egentligen anar man bara av namnet att hade detta varit ett privat bolag så hade det för länge sedan gått omkull.

Herregud, att vara informationsdirektör för SJ måste vara som en enda lång urspårning. Här ett litet utdrag ur julens äventyrligheter...

1. För SJ är det varje år en överraskning att det blir jul. Tillsammans med sambo och son och nio resväskor (!) stod vi på en fullproppad perrong när SJ plötsligt annonserade att det var spårbyte... Ett tusental personer lydde snällt och förflyttade sig genom centralstationens kulvertar och när vi äntligen kommit upp på andra sidan så annonserade högtalarna att man hade bytt igen och att vi skulle tillbaka. Jag funderade på att ta taxi med våra nio kollin.

2. För SJ är det varje år en överraskning att det blir vinter. Växlarna fryser, transformatorerna slutar att fungera och vi finner oss plötsligt sitta i timmar på ett nedsläckt tåg.

3. I Linköping klev det på en ung studentska med frusen blick och huttrande av köld. (Detta var bara några dagar efter SJ hade slängt av nio afghaner i en småländsk snöstorm.) När poliskonduktören kom förklarade flickan att hon hade väntat i en timme på sitt tåg men det hade inte kommit så hon hade klivit på detta i stället. »Det är bara att lösa ny biljett«, sa poliskonduktören. Då började flickan gråta.

»Vad håller ni på med?« frågade jag.

»Blanda dig inte«, väste poliskonduktören med frostig blick.

4. Vid hemkomsten till Stockholm glömde vi ett av våra nio kollin på hatthyllan. Det var dock inget mot SJ som när bagaget skulle spåras hade tappat bort tåget.

På tal om resor. Läs det fina reportaget i senaste numret om S:t Petersburg. Dit går det att flyga.

Äntligen har världens coolaste ränder kommit till Sverige! För någon vecka sedan öppnade en Paul Smith-butik på NK – och det fladdrade direkt till av förväntan i bröstet...

Ända sedan jag köpte min första Paul Smith-plånbok i London har jag varit hopplöst förälskad i de eleganta men ändå lite twistade kollektionerna.

Ränderna går aldrig ur, så att säga.

På 100 shoppingsnygga kvadratmeter kan man nu köpa Paul Smith London samt Paul Smith Jeans, plus skor och accessoarer.

I lördags hastade jag in i butiken och fann direkt en kavaj för en hushållsruinerande summa.

Olyckligtvis fanns den inte i min storlek – och ingenting annat heller.

»Häromdagen kom en ryss in och köpte allt i storlek 54:a.«

Allt?

»Allt!«

Vad är folk mest rädda för?
Gör en topp-10 lista på skrämmande fenomen i samhället och modern arkitektur lär kvala in på en medaljplats.
Jag skojar förstås, men bara lite.

När det kommer till diskussioner om hur vi vill ha våra hus och hur bebyggelsen ska se ut i våra städer upphör jag aldrig att förvånas över hur många det är som vill dra i tidsbromsen.
En arkitekt som redan rör sig i framtiden är den helt oefterhärmlige Anders Wilhelmson, som bland annat rörde upp väldiga diskussioner när han för några år sedan liknade Stockholm vid »ett pudrat lik« och föreslog att man skulle bygga ett hundratal skyskrapehöga bostadstorn i city för att lösa befolkningsproblematiken men också sänka boendekostnaderna.

På bilderna ser ni ett av hans senaste projekt, några bostadshus i Helsingborg med fönster som gigantiska förgyllda tavelramar.
Typiskt för Wilhelmson, att med små medel och en smula genialitet vränga runt den gängse bilden av hur vi förväntar oss att ett hus ska se ut och samtidigt skoja lite med alla de som tycker att arkitektur är konst.

Visst är de fantastiska!

När jag är ute och promenerar i ett Stockholm som vibrerar av cementblandare och spretande byggkranar så händer det att jag tänker på den danske arkitekten Bjarke Ingels.
Kolla in hans förslag till ett nytt hotell- och aktivitetscentra i Shanghai!
Två byggnader som slingrande söker sig mot varandra – delen som dyker upp ur vattnet innehåller bland annat en sim- och vattenanläggning.

Jag kan inte få dem ur huvudet. De är så vackra och dramatiska att man inte kan annat än fascinerat falla för dem.
Tillsammans bildar de det kinesiska tecknet för »folk«.
En del kanske vill avfärda det som effektsökeri, men sanningen är att det finns få arkitekter i världen som med sådant djup och konsekvens undersöker ny arkitektur.
I stället för ännu en dammande likformig betonghög vill Bjarke Ingels något mer.
Jag kommer ihåg när jag i vintras såg honom på Hotel Rival i Stockholm ta emot pris av tidningen Forum.
Det var som en rockstjärna äntrade scenen.
»More is more«, konstaterade han i sitt tal.
Men man kan ju inte bli annat än fnissig när man tänker på hur de styrande i Stockholm skulle reagera om någon föreslog en byggnad med ens en tiondel av de dramatiska kvaliteter som Ingels har ritat för Shanghai.

Inte minst med tanke på vad som hände med Slussen. Av alla nyskapande och spännande förslag – där även Ingels bidrog – bidde det som bekant bara en liten asfaltstummetott kvar...