Ibland stöter man på dem, människor eller situationer som kastar omkull precis allt, och efteråt är ingenting sig likt. Vissa verkar oberört kunna gå vidare efter en sådan upplevelse, lätt som en plätt, som att trycka på en knapp, medan andra finner det aningen svårare. Jag har alltid tillhört den senare kategorin, inte minst när det kommer till hus.
Vid varje flytt är det förälskelsens alla nyckfulla faser, hela spektrat från nytt och berusande tills det att huset slutligen kommer att personifiera det trygga hemkommandet. Alla mina boenden har på något vis drabbat mig. Ja, faktiskt även de mindre ruckel man kollektivt delat under studieår i London.
När jag och barnens far separerar har jag därför inte en tanke på att lämna huset. I början är det svårt: Jag och barnen är kassa på att byta infälld spotbelysning, klippa gräset och styra upp igentäppta avlopp. Tvättmaskinen går sönder, det regnar in, alla helveten som kan gå fel gör verkligen det. Jag börjar misströsta.
Och tvivla. Är boendet verkligen så viktigt?
Så en kväll kommer mannen som lät bygga och konstruera huset förbi på besök. Han och hans fru står förväntansfullt i dörren med en Aladdinask. De har bott i huset i 33 år, byggt på och byggt till, uppfostrat sina barn där, blivit äldre tillsammans. De borde vara i 75-årsåldern men ser yngre och spänstigare ut. De har med sig bilder, ritningar och minnen.
Och när vi knatar runt i huset är det de som visar mig runt och berättar, snarare än tvärtom.
Väggarna fylls av ett annat liv.
Efteråt skriver jag nogsamt ner varenda detalj. Och inser att det där med gräsklippning och regnläckage är en bagatell i sammanhanget, det här kommer jag såklart att klara galant.
Läs mer:
Hemma hos Residences chefredaktör Hanna Nova Beatrice
Hanna listar: Nyheter och lanseringar v.44
Hanna listar: Nyheter och lanseringar v. 45