Hemma på Söderslätt hos paret Odier
Paret Odier bröt upp från hipstrigt Stockholmsliv och gjorde det många drömmer om. Efter tio år på ljuva Västerlen är de fortfarande helt säkra: »Vi gjorde helt rätt.«
De var försenade. De körde fel. Så fick de syn på havet. Strax hade de köpt en Skånegård. Sofia Ragnwald Odier skrattar när hon möter vid tåget i Svarte, strax innan Ystad. Vi ska ta samma väg som hon och hennes man Nils Odier tog den där marsdagen för tio år sedan, då de blev kära i en kust och köpte Kvarngården, deras hem på Söderslätt.
»Det var smällvinter, helt grått, men jag kände att om detta är vägen jag ska köra till vårt framtida hus, då kunde jag dö lycklig«, säger Sofia som är modestylist och jobbar mycket i Stockholm och utomlands.
New York Times tyckte att hit borde alla åka.
Hon hoppar in bakom ratten på en vit Jeep och drar i väg längs Kustvägen där vågorna fräser mot tomma sandstränder. »När vi körde till gården första gången fanns halva kärleken redan där innan vi hade sett stället.« Söderslätts vida jordbruksbygd brer ut sig norr och väster om Ystad. Här har begreppet Västerlen kommit i svang som ett coolare alternativ till det sönderälskade Österlen.
På Västerlen slipper sommargästerna bilköer till sandstränder och vedugnspizzor, husen är inte löjligt dyra, men stränderna är lika vita, det är nära till allt, lokala odlare och överraskningar här och där. Sofia svänger ner i ett fiskeläge och visar Hörte brygga.
»Ett par supertrevliga eldsjälar tog över en hamnstuga och startade en restaurang som är helt magisk. Det är opretentiöst, men har hög nivå. Det är därför jag älskar att bo här.« New York Times tyckte att hit borde alla åka.
Vi rullar uppöver slätten på en grusväg som slingrar och knycker runt åkrarna vid pilträd och dikesrenar. Vägen har kulturskydd och får inte asfalteras. »Det är viktigt att det är en härlig väg att köra hem. När jag har stressat uppe i Stockholm och hjulen rullar in på det frasande gruset, då går pulsen ner.« Hon pekar hit och dit.
»Det finns många stora vackra hus här och de är billigare än på Österlen, så en hel del kreatörer flyttar hit.« Här bor en matstylist och skribent, där bodde en make up-artist. En annan granne är Toftebo som föder upp kalkoner. I det närmsta ridhuset står dottern Lous häst Flight. Så når vi Kvarngården, byggd som bondgård i slutet av 1800-talet.
En dörr leder till en vindstilla värld på en innergård med valnötsträd. I vardagsrummet möter Nils Odier, fotograf. Han kom nyss hem från en plåtning i Sydafrika, Sofia ska snart ner dit. Det är en hemmavecka, datorpyssel i soffan. Kaffe och drömlika semlor från Conditori Centrum i Skurup. »Hade vi inte haft de yrken vi har och stadiga kundkontakter hade det varit svårt att bo så här. Både jag och Sofia behöver också storstadsimpulser, för att sedan längta hem hit«, säger Nils.
Det är 15 minuter till Sturup och 45 till Kastrup. Livet är mycket flyg och bilkörningar med döttrarna Lou och Uma till skolor, ridning, dans i Malmö, karate i Ystad, men hemma är det en oas. De bägge kände att de kunde skapa något bra här. »Platsen är viktig. Det är fritt och rofyllt omkring. Huset kändes snällt.«
Så tog de livsklivet som många stockholmare drömmer om i lämningshets, tunnelbaneträngsel och köer. »Det är bland det härligaste och läskigaste jag har gjort, att kasta mig ut i något jag inte hade en aning om. Vi skrev på papperen, sedan satt jag i bilen och tårarna bara sprutade. Läskigt, men det ger också en kick.«
De var trötta på stan. Mycket jobb och husdrömmar, men alla kåkar de fastnade för kostade hutlöst mycket. »Skulle vi verkligen bo så? Ska man sitta av livet i bilköer och leta parkering i två timmar. Vad lägger man sin tid på? Det handlar om livskvalitet«, funderar Nils. Under en semester på Österlen satt de bägge ute och jobbade med varsin dator i solnedgången.
Vi bantade allt när vi flyttade ner, inga doftljus för 1 000 kronor längre.
En kronhjort hoppade förbi. »Då kände vi, ’shit varför har vi det inte så här?’. Plötsligt ville vi ha ett annat liv när vi var lediga.« Barnen var små. Kungsholmsvåningen såldes och flyttlasset drog söderut sommaren 2010.
»Vi bantade allt när vi flyttade ner, inga doftljus för 1 000 kronor längre. Flytten var som en detox från stan. Det var viktigt för oss då.«
Nu fick de jord under naglarna och tankade klorofyll. »Jag minns den första sommarens eufori. Jag blev lycklig av att bara slita i ogräset och ha fingrarna i myllan.«
Fälten är en rikedom av färger, från horisonten till närmsta åkerkant och de tycks dra vidare genom huset där väderstrecken möts i vardagsrummet. Även en vindstilla dag är det intensivt härute, det är något i luften och ljuset.
Jag kände att om detta är vägen jag ska köra till vårt framtida hus, då kunde jag dö lycklig.
Plötsligt kan det smälla till, regn på tvärsen, en blysvart åskvägg eller snöstormar som bygger galna drivor och konstiga vallar över vägarna. Första vintern var de insnöade på nyår.
»Då var det många som trodde att vi skulle flytta hem. Men vi sov runt öppna spisen där vi värmde välling till barnen.«
Det var ett vettigt hus med taken på plats och värmen i gång. Den första inredningen växte fram. Väggar av masonit och sandsten bröts ner. Gamla elledningar drogs om och dörrar och kaminer har flyttats. Väggkaklet är det enda som fått vara kvar. Ett underbart badrum byggdes. Köket låg i mitten av huset. Nils ringde Sofia som var utomlands: »Vad tror du om att öppna upp taket i köket?«
»Jo, absolut.« Vrooom, i gång med motorsågen. När Sofia kom hem var hela huset inplastat. »Jag tänkte inte att det skulle bli ett så stort projekt«, säger Nils. »Väggar behövde avväxlas med balkar, fönster tas upp.«
Sofias pappa, byggmästare och arkitekt, visste hur man grejar med en Skånegård. Det ordnade sig. Husen tål en hel del. »Våra resor har fört in ett tempo i livet. Vi är i konstant rotation med våra saker. Tavlor och möbler byts ut hela tiden. Vi är rastlösa och gillar att leka.«
När Sofia fyllde 40 var familjen på Bali en månad. »Grönskan och naturen var kraftfulla och påverkade oss starkt. Vad kunde vi göra för att få in naturen i vårt hus?«
Ombyggnad sattes i gång. Köket flyttades till utsikten mot slätten och så fick det rummet sin själ. Den gröna perioden började. Allt det vita inomhus var fint och grafiskt, men kanske lite för stramt. En speciell färg, Jotuns Northern mystic 7613, blev lösningen.
»Vi föll för den för att den var komplex, inte för stark, inte för mjäkig, inte varmgrön, inte heller blåkall.« En touche av solblekt militärbil kanske? Eller som en gräsmatta i skuggan. Ljuset trollar med färgen. Sofia och Nils började måla det vackra plankgolvet i salen, fortsatte förtjusta upp på väggarna, som en gammaldags bröstning. En dörr blev grön.
Vi har vågat göra detta för att vi är rastlösa bägge två, vill uppleva saker.
»Vi hade svårt att sluta måla. Det var som att stoppa huset i en äggkopp, det fick en bas.«
Så balanserades Kvarngården i grönt mot de omgivande fälten som skapar den här platsen, både dess utsikter och dess krypin. Sofia kommer på att det är tioårsjubileum på gården.
Jag är glad att vi vågade ta det här klivet. Vi har fått ett annat liv.
»Jag är glad att vi vågade ta det här klivet. Vi har fått ett annat liv«, säger hon. Framtiden är öppen. Barnen växer fort. När de har flyttat hemifrån är det dags att röra på sig. »Då drar vi utomlands. Det är vår exit plan, Costa Rica, Bali, något helt annat. Jag vill leva i en trädkoja.«
Sofia Ragnwald Odier och Nils Odier
Ålder: 43 och 48 år
Bor: Kvarngården i Skivarp, Skåne med döttrarna Lou och Uma, samt den ungerska taxen Milo och merletaxen Juno
Gör: Hon stylist på Mau/Mau collective och han fotograf för Agent Bauer.
Aktuell: med Kvarngården 2.0 en uppdatering av gården som visades första gången i Residence 2013. Läs mer om hur det såg ut innan här.
Text Petter Eklund
Foto Nils Odier
Styling Sofia Ragnwald Odier
Läs mer:
Hemma hos Ellen Dixdotter och Jacob Holst i Köpenhamn