Annons

Annons

Frösakull, Lindvall A & D

Jonas Lindvalls arkitekturdröm i trä

"Bäst blir projekt som får ta tid", säger arkitekten Jonas Lindvall som har ritat hus i 23 år. Och hans hus ser alla sådär typiskt Lindvallska ut – helt enkelt helt perfekta.

Annons

Jonas Lindvall föddes färdig. Han var färdig redan 1993, när han ritade sin första inredning, restaurang Izakaya Koi vid Lilla torg i Malmö. Japansk minimalism, mörk massivek mot nakna vita väggar. Detta i en tid då alla ville vara krom och läder, Gordon Gekko.

Det är ett formspråk han hållit fast vid. När Lindvall och hans fyra anställda sätter sig för att rita handlar det inte om parametriska experiment i futuristiska material. Det handlar om förfining. Om att förädla. Om att kanske, möjligen, eventuellt kunna skapa det där fulländade objektet. Med Villa N1 i Frösakull, väster om Halmstad, är han på god väg. Redan från den asfalterade gatremsan som leder genom sommarstugeområdet är den en uppenbarelse. 210 kvadrat inkilade i en grässlänt, ödmjukt uppdelade på fem arketypiska volymer.

”Grannarna måste vara glada”, säger jag när vi kliver ur bilen. Lindvall har kört upp från lägenheten i centrala Malmö, lånat en svart Range Rover av en bekant, ett fordon som matchar hans skräddarsydda tweedkostym, bakåtstrukna hår, paraplyet som han snabbt knäpper upp mot ösregnet.

– Jau vet ente, svarar han. Jag misstänker att de tycker att det här är väldigt fult ’Så där kan man väl inte bygga’.

Frösakull, Lindvall A & D

En stolstyp som Lindvall ständigt återkommit till genom sin karriär är pinnstolen. Här Miss Holly från Stolab (2011), en av många kärleksfulla omtolkningar. Två golvmaterial dominerar villan, ek i sovrummen, italiensk kalksten i de offentliga utrymmena.

Frösakull, Lindvall A & D

Lindvalls egna produkter ger de asketiska rummen en ombonad kvalitet. Lampor, bord och stolar är alla hans design. Stolen heter Harrow, efter den engelska internatskolan, och utmärks av att massivträet har samma fiberriktning hela vägen från ben till ryggstöd, den liksom sträcker på sig, ter sig resligare än den är.

Frösakull, Lindvall A & D

Vardagsrummet löper, till skillnad från övriga rum, på tvärs mot taknockarna, från sofforna har samtliga utsikt ut mot trädgården. Med tiden är det tänkt att två låga bokhyllor i mörkt trä ska placeras bakom varje soffa, detta för att tydligare definiera detta rum i rummet.

Han talar av erfarenhet, flera av hans projekt har hamnat i byråkratisk långbänk.

– Jag har tyvärr en del projekt som nog aldrig kommer att bli av. De överklagas, grannar bråkar…

Varpå han gör en irriterad gest, backhandsmashar en osynlig pingisboll. Han vill inte prata om eländet.

Istället tar han ett par steg bakåt, granskar sitt verk.

– En målsättning med det här huset var att knyta an till den lokala byggnadstraditionen. Den liggande träpanelen är lite ovanlig i Sverige, karakteristisk för halländsk ladugårdsarkitektur. Det är väl inte så många som noterar det, men jag gör det, för mig är det kul.

Frösakull, Lindvall A & D

Samtliga större glaspartier är skjutbara och diffuserar gränsen mellan ute och inne, golven i italiensk kalksten fortsätter ut på terrasserna. Från vänster: barnens lekrum, de båda barnens sovrum, matsal och vardagsrum, samt master bedroom med walk-in-closet.

Frösakull, Lindvall A & D

Den liggande träpanelen är en referens till traktens traditionella bruksbyggnader. Den är monterad med laserprecision.

Ingenting i den fönsterlösa gatufasaden avslöjar vad som väntar därinne. Den liggande panelen är bältdjurstät, klättrar från gräsmattan till takfoten och vidare upp till nocken varifrån regnvattnet nu strömmar, fasaden gråter.

– Vi är rätt närvarande under byggprocesserna, hävdar han och brottas med husnyckel och paraply. Mer än våra kolleger, har jag förstått. Jag gjorde kanske 20 besök under arbetets gång.

Dörren glider upp och han älgar fram till larmdosan.

– Vi producerade runt 130 ritningar. Allt är specialritat. Inte kyl och frys och sådant förstås, men allting annat. Mest märks det i badrummet – han nickar mot andra änden av huset – helt utfört
i carraramarmor.

Frösakull, Lindvall A & D

En smått majestätisk trappa överraskar intill entrén, leder från villans »ryggrad«, korridoren som sträcker sig genom hela huset, ner till barnens lekrum.

Frösakull, Lindvall A & D

Barnens rum är små till ytan, inredda som enkla munkceller. Specialritade skrivbord och garderober maximerar ytan.

Frösakull, Lindvall A & D

Det specialritade badrummet i carrara ruvar som ett marmorskrin i bjärt kontrast till den obehandlade träfasaden.

Planlösningen kallar han ”klassisk”. En huvudaxel löper genom huset, från väst till öst, bildar ryggrad och förbindelselänk åt samtliga rum. Mot norr vetter kök och gästrum, mot söder sov- och sällskapsrum.

– Huset följer tomtens topografi, betonar han och kliver obekymrat ut på den ljusa italienska sandstenen i sina blöta lågskor. En flack trappa leder till de båda barnens uppehållsrum, han skrider ner som vore han Fred Astaire.

– En sådan här trappa hittar man inte så ofta i så här små hus, säger han och tydliggör därmed sin ambition med projektet: att trolla fram något majestätiskt ur dessa ladugårdsliknande volymer.

Många av de rumsliga kvaliteterna springer ur ljusföringen. Så gott som varje fönsterparti är skjutbart, hela väggar glider åt sidan och förlänger boytan ut i trädgården – den italienska kalkstenen återfinns på terrasserna. Även en dunkel dag som denna levandegörs rummens rena väggar av skuggspelet. Sedd från entrén liknar korridoren en sydländsk arkad, genomkorsad av strålkvastar. Och vardagsrummet långt där borta framstår praktfullt som ett torg under bar himmel.

– Här finns en tredimensionell rytm, förklarar han medan vi rör oss från kammare till sal, från intimt till ståtligt, långsamt som vore vi i en kyrka.

Och sådant tar tid att åstadkomma. Mycket tid. Från det att man sätter igång med ett projekt till att det ska vara färdigt, ju längre den perioden sträcker sig desto bättre. Jag bearbetar ting hela tiden. Går ifrån, funderar, gör annat.

Just denna rumsliga rikedom gör Villa N1 till stor arkitektur. Upplevelserna är många. Rummen är stämda i olika toner men tillsammans klingar de som ett fylligt ackord. En förmåga som Lindvall kultiverat ända sedan Izakaya Koi 1993. Formspråket är någorlunda detsamma, omsorgen om detaljerna, det makalösa hantverket, men hans förmåga att skapa stämningar, atmosfär, att ladda rummen med mening, däri ligger numera hans stora styrka som arkitekt.

– Arkitektur är en mognadsprocess, konstaterar han belåtet.

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar