espressomaskin

När jag ändå är inne på espresso… Kan inte låta bli att berätta om hur tillintetgjord jag brukar känna mig när jag ska bjuda på kaffe hemma.

Jag råkar ha en Granos i köket, schweiz-japanske Masato Yamamotos espressomaskin för Bodum. Jag föll för den höga nivån på designerns dekonstruktion-tanke: att plocka ner espressomaskinen i dess grundläggande beståndsdelar och bygga upp den på ett helt nytt sätt, men utan att förlora den traditionella konstruktionens egenskaper.

Jag älskar den fortfarande, efter tre år, men har insett att det är en kärlek jag mestadels får behålla för mig själv. Folk som hälsar på bara skrattar åt den, i sällskap med min fru och mina barn.

Sen står jag asocial i köket halva middagsbjudningen och anstränger mig maximalt för att få till den yppersta espresson, bara för att bevisa att det fan inte är nån rymdleksak utan en professionell klassmaskin.

Men, så – äntligen! Vi får besök av ett par där mannen genast gör stora ögon i köket.

»Vad snygg!« gapar han.

Stolt som tusan tar jag sats för att börja prata Yamamoto, japansk design och dekonstruktivism, när mannen fortsätter:

»Robby the Robot! Från Forbidden Planet! Sjukt stört!«

Återstår bara att retirera till spisen och se vad rymdlabbet kan erbjuda.

 Ständigt på jakt efter den perfekta espresson borde jag avsky detta. Egentligen tycker jag att espressomaskinen, liksom själva kaffet, bara ska utstråla traditionell diskretion och sober vardagsnjutning. Ändå har jag en tendens att tycka att precis alla espressobryggare som någon lekfull formgivare lattjat till det lite med (oftast endast i syfte att just lattja till det) är… fräcka.

Antagligen har det bara att göra med att jag genast inbillar mig doften av en dubbel espresso, sträcker ut händerna och säger »ja tack«. Men ändå.

Jag har ingen aning om varför unge tjeckiske formgivaren Kamil Kurka tyckte det var en god idé att forma sin kaffebryggare (som ännu inte finns i produktion) som en äppelklyfta, men designen får mig att tänka på den naivistiska sorglösheten i Stig Lindbergs illustrationer till Lennart Hellsings barnböcker.

Svårt att vara morgongrinig om det är från en sån här man får sitt kaffe.