Annons

Annons

Den strama kökslösningen är genomgående för alla de 39 bostadsrätterna, de svarta luckorna i massivträ är ritade av Martin-Löf. Vissa av stolarna, designade av Inga Sempé för Gärsnäs, är lackade i samma färg som gjutjärnspelarna. Bockbordet i ek är en kopia av de verkstadsbord som hattbindarna en gång arbetade vid.

Livet i hattfabriken

Först ritade Andreas Martin-Löf 39 bostadsrätter i den gamla Stråhattfabriken. Och sedan flyttade han in själv.

Annons

Oscar Properties är beställare av en 47-våningsskrapa i Hjorthagen ritad av Herzog de Meuron och 140 terrasserade bostadsrätter på Gärdet ritade av Bjarke Ingels och en penthousevåning på Östermalm ritad av John Pawson och 39 bostadsrätter i en före detta stråhattfabrik på Kungsholmen ritade av… av… av… Andreas Martin-Löf som knappt realiserat någonting alls, knappt tagit examen, knappt hunnit starta eget. Hur kan han ha fått ett så kvalificerat uppdrag? Varför har inte han stått i kö som alla andra?

Martin-Löf bara rycker på axlarna åt mina funderingar. Har hört dem förr. Och han visar inget behov av att bevisa att han kan, att han inte är någon dagslända, snarare vill han punktera bilden av sig själv som »underbarn«.

»Först sökte jag Konstfack, men där kom jag inte in«, säger han och leder mig in i vardagsrummet. »Men så kom jag in på Arkitektskolan på KTH, för jag hade bra betyg och där behövdes inga arbetsprover. Men efter ett år sökte jag in på Konstfack igen, jag är rätt envis av mig, så gick jag där ett år. Men vid det laget var jag ganska förvirrad, ›Ska jag vara här eller ska jag vara där?‹ Jag tror det var det Love såg.«

Så Love Arbén, hans professor i inredningsarkitektur och möbeldesign, lät honom praktisera på sitt arkitektkontor. För att Martin-Löf skulle få lära sig både den stora och lilla skalan. Jag möter honom i Stråhattfabriken, som han ritat själv, i hans lägenhet, som han inrett själv, möblerad och pyntad med en mycket förfinad samling ting. Allt exponerat lika propert som på museum – bara en oregerlig porslinsblomma runt det spröjsade industrifönstret bryter av.

»Jag hade en idé om att gå ut arkitektskolan innan jag var 25, men i stället blev jag världens långsammaste arkitektelev, jobbade hos Love i fem år och tog min examen först 2007 när jag var 29.«

En av anledningarna var samarbetet med en specifik kund. I augusti 2004 inbjöds Love Arbén Arkitektkontor att göra en parallellskiss. Fastigheten var en funkiskåk på Fridhemsplan, ett postkontor från 1930-talet, som skulle förvandlas till lägenheter och beställare var »en Oscar Engelbert som jag då aldrig hade hört talas om.« Den lösning som Arbén och Martin-Löf kom fram till var avskalad, stram, generell – inte alls så försiktig som marknaden var van vid.

»Jag hade byggt mig en vindsvåning hela den sommaren och jag var astrött och hade dragit till Barcelona några dagar. Då ringde Love och jag åkte hem och vi tokjobbade – och vann.«

I stråhattfabriken är färgskalan dovare, materialiteten mer påtaglig. Precis som sig bör – fabriken byggdes sent 1800-tal, innan modernismens lätthet och elektricitetens snabbhet sopade rent. Tre och en halv meter höga gjutjärnspelare i grått möter golv i oljad ek. »En gemytlig lågmäldhet som går ihop med originalet«, som Martin-Löf uttrycker det.

»Vi kommer tydligen att få något pris«, säger han och får det att låta som om sådant händer titt som tätt. »Jag minns inte namnet.« Vilket inte är så konstigt, visar det sig;

»Det heter ›Stockholms läns hembygdsförbunds byggnadspris för värdefull renovering 2012‹«, säger han efter att ha kollat. En utmärkelse som i synnerhet tilldelas honomoch Oscar Properties byggnadsantikvarie Anders Silverhjelm för den bokstavstrogna restaurering som genomförts av den tredje byggnaden i kvarterskomplexet, bostadshuset där hattfabrikören bodde. Den skiljer sig radikalt från de två fabrikerna med sin moriska fasad med detaljer i mångfärgad mosaik och interiöra tak- och väggmålningar …

»Fabrikerna är ritade av Wilhelm Dahlgren respektive Gustav Wickman och bostadshuset är ritat av Alfred Hellerström och takmålningarna gjorda av Vicke Andrén.«
Jaså dem …

Det finns någonting i Martin-Löfs sätt som får honom att framstå som äldre än sina 35 år. Det kan komma sig av antikviteterna han omger sig med, triplexlampan eller ritbordet eller det gryniga svartvita fotot av hattfabriken – eller den nakna kvinnostatyetten i fönstret – »Den kommer från mammas tyska ungdomskärlek, jag tror han tyckte den såg ut som hon.« Men när han visar runt i lägenheten liksom spankulerar han, med händerna i de grå gubbyxorna och den marinblåa kavajen prydligt knäppt över den rutiga skjortan, som om han visade mig runt på godset. Han uttalar varje ord med stora öppna A:n och långa sje-ljud – »Jaaaag sjsjsjsjenner en aaaaggresjssjon mot svenskt flerbostaaadshusbyggaaandes brist på kvaaaalitet«.

Som om han kom från en annan, mer kultiverad tid. Vilket han på sätt och vis gör. Innan han resolut reser sig för att markera att nu är min tid över, berättar han att han gick på Waldorfskolan i Bromma från ettan till och med gymnasiet. Hans mamma var lärare där.

»Det var mycket teater, hantverk och konst. Man fick inte leka med tuschpennor och plastelina utan det var till exempel bokbindning med äkta fina papper. En väldig respekt för kvalitet. Det där har jag fått med mig från barnsben.«

Fabrikskomplexet består av totalt tre fastigheter, två av dem med industriell karaktär, byggda som fabriker, den tredje ett nygotiskt bostadshus där hattfabrikören bodde. Gårdshuset från 1866 är det äldsta. Texten på fasaden har Martin-Löf låtit återskapa.

Ljuset strömmar från det väldiga fabriksfönstret och belyser Patricia Urquiolas Tufty-Too-soffa för B&B och matta i specialbeställd grå nyans av Gunilla Lagerhem-Ullberg för Kasthall. Triplexlampan kommer från Martin-Löfs farfarsfar som var professor i metallurgi och soffbordet med travertinskiva från mormors sommarställe. Cykeln är av märket Bianchi.

Bibliotekslampa i mässing, ritad för Monocle. Martin-­ Löf har blivit något av tidskriftens hovdesigner, redaktionen i London är inredd av honom.

Sovrummet med Sempéstol, Parentesilampa av Achille Castiglioni och ett vargskinn som Martin-Löfs mamma fick av en ungdomskärlek. »Därför gillar inte pappa vargen.« Glaskärlen i fönstret är av konstnären Ulla Forsell, Martin-Löfs moster.

Arkitekt Andreas Martin-Löf framför 1800-talsfotot som inspirerade honom att lyfta fram och betona den gamla stråhattfabrikens historia. Han hittade det på Stockholms stadsarkiv, lät förstora det och nu hänger det på väggen i hans vardagsrum.

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar