Annons

Annons

Ylva_Ceder_atelje

Möt konstnären Ylva Ceder

YLVA CEDER Ålder: 36. Familj: Maken Trolle Carlsson och dottern Lo, 1 år. Bor: Stockholm. Bakgrund: Har gått konsthögskola i Dublin. Studier på Konsthögskolan i Umeå, Konstfack i Stockholm, Maholy-Nagy-universitetet för konst och design i Budapest. Den senaste separatutställningen var på Wetterling Gallery i Stockholm i mars 2012. Aktuell Med utställning på Kristinehamns konstmuseum 16 februari–14 april.
Annons

Ylva Ceder har gjort succé med sina Edward Hopper- inspirerade verk av ett Sverige där tiden tycks stå stilla.

om det går en röd tråd genom Ylva Ceders konstnärskap så är den färgad av ketchup. År efter år återkommer korvmojens hängande ketchupbehållare i hennes tavlor: I Grill (2006), i Allting på och Öppet (2007), i Stängt (2009) och i Tre (2010). Grillköket är en naturlig del av det Sverige där Ylva Ceder gärna dröjer sig kvar när vi andra för länge sedan har betalat och åkt där-ifrån, utan att stanna upp eller ens lyfta blicken. »Mina målningar är hyllningar till ställena och personerna bakom disken, dem som vi bara tar för givna. Jag har själv jobbat på platser som dessa«, säger Ylva Ceder. Därför är inifrånperspektivet återkommande i hennes målningar; genom de anonyma hjältarnas ögon ser vi ut över rummet och världen – på pizzerian, frisersalongen eller grillköket. Över allt vilar en tystnad, en ödslighet och ett vemod som känns väldigt svenskt. »Jag strävar inte efter att framställa platser som tomma och ödsliga, men det är ju så här det ser ut. Vi kanske inte vill ta in det, men en pizzeria är oftast öde om du inte kommer i lunchrusningen. Går du på bio mitt på dagen så är du ofta ensam. De här miljöerna anses så tråkiga att de aldrig får någon uppmärksamhet men jag tycker att de är jättespännande«, konstaterar hon. Och det pågår faktiskt alltid någonting i Ylva Ceders målningar. Vad är dock oklart. En dörr står på glänt. Kaffekannan är påslagen. Väntar vi på någon? Har någon just gått? Hon antyder en närvaro, ger några ledtrådar, men resten av historien får vi skriva själva.

sista

Även om stillheten ofta präglar Ylva Ceders konst så pågår alltid någonting, som här i Tones från 2012. Någon diskar, en dörr står på glänt, det lyser i ett fönster, någon löser ett korsord.

När Ylva Ceder letar miljöer till sina målningar kan hon hamna i situationer där hon blir ifrågasatt. Vad gör du här egentligen, undrade tonåringarna på ett högstadiedisco hon besökte under förberedelserna inför det som skulle bli Kl 23.50. En annan gång trodde en restaurangägare att hon kom från hälsovårdsmyndigheten. Han lät sig inte övertygas ens när hon återvände för att visa upp slutresultatet – Fyra små rätter. »Jag känner en skräckblandad förtjusning inför de här miljöerna, ett slags hatkärlek. Jag vill göra dem lite exotiska, gåtfulla och samtidigt romantiska.«

Ylva_ceder_atelje_2

»Även om mitt måleri inte är abstrakt utan föreställande så vill jag inte berätta för mycket. Jag vill ge några ledtrådar och sedan ska man själv få bygga upp sin historia«, säger Ylva Ceder.

Idén om att skildra detta delvis bortglömda Sverige fick Ylva Ceder under en utbytestermin i Budapest under utbildningen på Konstfack. »Jag gick omkring i Budapest och upplevde saker så där exotiska som vi ofta gör när vi kommer till nya platser. Jag tänkte att varför kan jag inte se Sverige med samma blick? Vilka platser skulle en besökare i Sverige tycka är häftiga och typiskt svenska? Jag lovade mig själv att behålla de där ögonen när jag kom hem«, berättar hon. Så föddes tanken, 2004, om att fånga det Sverige som upprepar sig. Att Ylva Ceder har satt fingret på någonting är uppenbart. Vid den senaste utställningen på Wetterling Gallery i Stockholm såldes alla hennes målningar. Ändå befinner hon sig i ett slags ändlöst tvivel på sin egen förmåga, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på hennes historia. Hon var förvisso tidigt en stjärna och fick ständigt önskningar om att rita åt klasskompisarna på mellanstadiet i Laröd. På det nystartade estetiska programmet på gymnasiet fick hon också höra att hon var begåvad (när en av hennes dåtida lärare nyligen avled i cancer visade det sig att han hade bett en vän att överlåta alla hans färger, penslar och stafflin till Ylva). Men sedan tog det stopp. På konsthögskola i Dublin var det som om allt det hon trodde att hon behärskade inte längre var värt någonting. »Jag blev ganska knäckt av behandlingen från de auktoritära lärarna. En av dem ifrågasatte om jag överhuvudtaget skulle hålla på med det här. Han ansåg mig inte lämplig. En dag fick jag ett brev där det stod att jag var Put on probation (ungefär: Satt under övervakning). Om jag inte skärpte mig så skulle jag bli avstängd. Jag som alltid hade upplevt mig själv som väldigt ambitiös, som alltid hade gjort mitt bästa. Det kom som en chock för mig«, berättar hon. Ylva Ceder hann aldrig bli avstängd. Hon hoppade i stället av utbildningen efter två av tre terminer och reste till Indien, Nepal, Australien och Nya Zeeland under ett år och funderade över om hon skulle ha satsat på ett tryggare karriärval. »Gång på gång under mitt liv, när jag har fått kritik för en målning som jag har jobbat länge med och som blir sågad, så frågar jag mig själv: Varför gör jag detta? Vad är det jag vill egentligen?« Det är som en ständigt pågående brottningsmatch mellan kärleken till konsten och tvivlen på den egna förmågan. När hon sökte till Konstfack första gången skämdes hon så mycket över de arbetsprover hon hade lämnat in att hon bad en kompis att hämta proverna och slänga dem. När Ylva Ceder sedan kallades till intervju och så småningom kom in så visade det sig att hon hade varit väl hård mot sig själv. Men det var på Institutionen för grafisk design och illustration, inte konst, som hon gick på Konstfack så målningen var någonting som hon kunde hålla på med vid sidan om, lite i smyg, och därmed slapp att bli bedömd för. »Det var skönt att jag fick vara i fred. Det är en väldigt individualistisk stämning på Konstfack och när man konfronteras med andras kritik av det som man har ägnat månader åt är risken stor att passionen och glädjen går förlorad. Många tappar självförtroende av att ständigt bedömas. Nu kunde jag själv ta kontakt med en lärare på Konstitutionen för konst. Hon gav mig värdefulla råd om hur jag skulle förbättra mig«, berättar hon. Ett slags aha-upplevelse fick Ylva Ceder när hon skulle låta rama in en av sina målningar som hennes mamma skulle få. »Då sa gubben i ramaffären att han ville köpa målningen för att han tyckte så mycket om den. Det var en jättekonstig känsla, att någon faktiskt var beredd att betala för det som jag hade målat. Jag kunde inte fatta det. Jag glömmer aldrig det ögonblicket.« Det inspirerade henne att fortsätta och att hela tiden vilja bli bättre. Hon jämför drivkraften med den hos en idrottsman som vill hoppa högre, slå sitt eget personbästa. »Jag blev mamma i juni och tänkte att nu kommer passionen för måleriet att avta. Men efter de första två–tre omtumlande månaderna så känner jag lika starkt igen att det är det här jag vill göra.« I ateljén (vid Telefonplan i södra Stockholm) uppstår med jämna mellanrum ett slags magi då tid och rum upphör att existera, en känsla som inte går att jämföra med något annat i livet. Timmar passerar utan att hon märker det. Samtidigt är hantverket, när hon jobbar med tunna penseldrag på plywoodskivor av björk, krävande. Koncentrationen måste vara maximal om hon ska lyckas fånga bilden hon bär med sig av ett Sverige som ingen tycks ha tid att bry sig om eller väljer att inte se. Det är förresten inte ett visst Sverige hon skildrar utan ett Sverige som finns överallt.

ylva ceder

I Ylva Ceders Tre från 2010 återkommer ett av hennes favoritteman: Grillkiosken med dess hängande senaps- och ketchupbehållare i kolossalformat. I fonden: den mörka, kanske hotfulla, skogen och ett eko av ödslighet som är mer svensk än vi kanske vill erkänna.

 

ylva ceder to go

I Ta med från 2010 är det pizzabagarens perspektiv som Ylva Ceder lyfter fram. Många undrar om de exakta miljöerna hon skildrar finns på riktigt. »Jag regisserar verkligheten och hämtar inspiration från flera olika platser. Här har jag valt att hänga upp Hötorgsmålningar på väggen. Jag vet att det anses vara dålig smak men jag tycker att det är rart, det kommer från hjärtat«, säger hon.

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar