Annons

Annons

cilla ramneck 5

Multikonstnären

Hennes succéutställning på Liljevalchs, Home sweet home, förändrade hennes syn på det egna hemmet. Cilla Ramnek öppnar dörren.

CILLA RAMNEK Bor I sekelskifteslägenhet på Östermalm. Gör Cilla gick ut Konstfacks linje för textil konst 1990. I snart 25 år har hon jobbat med olika konstnärliga uttryck, formgivning och produktion av barnkläder, en väggmålning på krogen Atlas, textilmönster för Ikea och med Svenskt tenns specialutställningar. Känd för Mosaikgolv på restaurang Saturnus i Stockholm, Liljevalchsutställningen Home sweet home 2013. Aktuell med Nyligen avslutad separatutställning på Galleri Stene projects.
Annons

Söndag, Stockholm, Östermalm. Cilla Ramnek öppnar dörren, backar in i tamburen och sträcker fram sin hand. Som om hon genast ville dra mig över tröskeln till sitt hem och utan fördröjning slunga in mig i sitt verk. Hon är multikonstnären, tillika designern och stylisten, som ena dagen skapar skyltningar och katalogmiljöer. Den andra stajlar en lägenhet, den tredje ritar ett textilmönster och den fjärde gör konst att ställa ut. Hon har också varit adjungerad professor i textil på Konstfack, levererat offentliga utsmyckningar och curerat utställningar som den omtalade Home sweet home på Liljevalchs förra året.

Och det är här, i hennes stora lägenhet, som allt strålar samman.

hemma hos cilla ramnek hall

Byrå Snö av Thomas Sandell och Jonas Bohlin. Lampetterna, Josef Frank. Det schackrutiga golvet har hon målat själv. Stilleben på byrån: kristallskål från mormor som brukade servera jordgubbar i den. Teckning bakom skålen, Pennor, av sonen Samuel Ramnek Petri.

Hallen där vi blir stående är oväntat ljus. För att det sitter ett rektangu­lärt fönster ovanför ytterdörren, där trapphusdagern strömmar in. Men också för att Cilla Ramnek är inne i en vit period.

»Jag har ett behov av att gestalta mitt inre tillstånd i yttre miljöer, och sceneri­bytena och ommålningarna har duggat tätt här de senaste åren. Det är som ett väder­omslag och jag känner att nu måste allt antingen bli vitt och ljust, eller fyllas med färger. Det är precis som när jag börjar med en bild när jag gör konst«, förklarar hon.

Färgstarkt när hon är glad, och fram med det gråa om hon är ledsen, undrar jag?

»Ja, men det kan också funka tvärtom. Om jag känner mig orolig vill jag inte ha en rörig miljö, utan något stramt. Dessutom är det den där idén om att ›hemmet ska vara under ständig utveckling‹.«

»Jag har en vision om att när jag är åttiofem så ska det inte finnas något som är tyngt av historia här. I stället ska det finnas samma frihetskänsla som man hade de första månaderna när man flyttat hem­ifrån till sin egen lya. När man levde som om varje dag var den första.«
Hur såg den lägenheten ut?

»Där fanns en madrass på golvet, jag hade en kopp och kniv och gaffel och en diktsamling av Peter Ortman.«

Poeten som är känd för sina korta och känsloladdade dikter? 

»Just det. Och så hade jag ett par skyhöga pumps i turkos mocka.« De där pumpsen, hur de måste ha lyst i den där minimalismen, tänker jag när Cilla Ramnek leder mig vidare i sin lägenhet. Första stoppet: en vägg där några av hennes teckningar hänger; de påminner om de organiskt, psykedeliskt frammyllrande textilmönstren hon ritat för Ikea genom åren. Eller det vilt amöbamönstrade överdraget hon komponerat till Klippansoffan. Så drar vi vidare in i ett rum med ett skåp där det ryms ett oändligt lager tygstuvar, knappar och annat i olika färger som kommer till pass när hon gör sina textilkonstverk.

»Sådant som kan bli nåt.«

hemma hos cilla ramnek 6

I hallen hänger en färgetsning av P G Thelander, Kvinna   –  man på stol, från 1977. Cillas egen pärlmosaik från 2006 lutar mot hyllan. Verket ovanför dörrkarmen, i lego, av sonen Willy Ramnek Petri.

cilla ramnek gula dörrar

Cilla målar den gula pardörren vit. Bilden av de gula dörrarna har vandrat en lång väg genom inredningsblogg­arna, nu är det dags för omstart, tycker hon.

När vi kryssar genom sovrummet snavar jag nästan på ett surrealistiskt uppförstorat klädesplagg som ligger utsträckt över golvet. Ett livstycke, som Cilla själv sytt.

»Vänta, den här hör till«, säger hon och hämtar en i skalan lika väldig galge att hänga tyget på.

»Jag har tänkt göra en jätteklänning där det ska ingå en riktig krinolin. Den ska bli sådär tio meter lång, och jag hoppas att den ska få hänga i taket i en kyrka här i stan, de verkar vara med på noterna.«

hemma hos cilla ramnek sovrum

Sovrummet med verk mot Frank­tapeten: Verket mot väggen (Cillas eget), I mellanrummet. Gröna lampan, lampfot från Stilarmatur, Tranås. Skärm, Svenskt tenn. På byrån en propeller hittad på »skroten«.

hemma hos cilla ramnek sovrum malm

På byrån, högt och lågt, mest »skräp« som Cilla tycker om.

Vi går in genom dörrarna till våningens största rum. I dess mitt står ett väldigt bord som hon har ritat, gjort i stabbig furu och smyckat med ett slags fris av trä. Ett bord för gästabud i någon sagosal. Bordet visades på den stora hem­inredningsutställningen Home sweet home, som Cilla, designskribenten Annica Kvint och Karin Södergren, utställningsansvarig på Svenskt tenn, curerade på Liljevalchs förra våren. Ett designhistoriskt smörgåsbord som tog sitt avstamp i det sena 1800-talets arts and crafts-

rörelse och landade i samtiden, en historia berättad med passionerat överdådiga interiörer. Det slår mig att allt Cilla gör ter sig osvenskt – och befriande omåttligt.

cilla ramnek

Arbetsbord som även fungerar som matsalsbord är Cillas design. Takkronan inköpt på Gamla lampor. Skrivbordslampa, Artemide. Josef Frank-stolarna kommer från Cillas föräldrahem, där de stod i matsalen. Lampan på golvet, antik.

Cilla Ramnek växte upp i Bromma i ett »välbeställt socialdemokratisk hem«. Namnet Ramnek är inte östeuropeiskt utan påhittat, en konstruktion av hennes far, sammansatt av »ravn« eller »raven«, det engelska ordet för korp, och ordet »ek«.

»Mitt barndomshem såg ut som på Svenskt tenn«, kommenterar Cilla.

Hisnande nog är just det företaget ett av dem hon arbetar åt, bland annat med att bygga upp skyltningar och miljöer som ska få den anrika firman att hänga med i samtiden.

»Det var som att komma hem att börja jobba åt dem.«

Hennes eget första skapande var av det vildare slaget.

»Mitt flickrum var min första ateljé, jag kunde utan problem släpa dit ett badkar och när jag målade hela rummet mörkgrönt sa mamma bara: »du har målat ser jag, det blev lite mörkt«. Jag tror att jag har haft stor glädje av det där. Att jag aldrig fick några fördömande kommentarer av mina föräldrar. Detta att få vara ifred med det man gör … Jag har ingen med mig i ateljén nu heller.«

Hur menar du då?

»Som konstnär måste man skydda rummet där man skapar, både det inre och det yttre, hindra att andra bryter in med åsikter och kommentarer. Sedan måste man också veta vad som krävs när man lämnar det och ska verka i samhället.«

Vi sjunker ner på en njurformad divan och hon berättar om de smått kaotiska åren på Konstfacks textillinje.

»På den tiden rådde där en fullständig anarki, man bara hittade någon vrå där man satte igång med sina grejer och jag målade mest.«

Det kom att dröja tills året hon skulle fylla fyrtio innan hon hade sin första separatutställning.

»Jag kommer från en släkt med många konstnärligt begåvade kvinnor som inte tog plats. Och nu tänkte jag: Gud! Livet är så kort! Nu måste jag bara se till att få ur mig det jag har inombords, så jag började måla väldiga porträtt.«

Men det var inte oljefärgen som skulle leda henne framåt. Utan ett av andra ratat material: pyttesmå plastpluggar som bildar hypnotiska mönster.

»På nätterna la jag pärlplattor, jag hade jättedåligt samvete för att jag ödslade tid på det. De var mina drinkar! Sedan insåg jag att det var pärl­plattorna som skulle bli konstutställningen jag siktade på. Jag gillar att jobba inom olika ramar, begränsningen det ger, och jag gillar ratade material.«

Jag tänker att konsten Cilla gör, hennes formgivning och sätt att inreda, blir till ett slags parallellvärld.

»För mig är den världen alltid närvarande, jag undrar ibland hur det skulle vara att inte ha tillgång till den …«, säger hon. »Allt jag ser ingår i mitt universum, det skapar mening och trygghet. En tillflykt där det är jag som bestämmer reglerna.«

hemma hos cilla ramnek

Verket mot väggen: Pärlmosaik från 2013, utan titel, en serie sådana mosaiker ställdes nyligen ut i samlingsutställ­ningen J som i göra på Galleri Stene projects.

lila tradrullar

Färgsorterade sytrådar. Hos Cilla uppstår mönstren överallt.

Precis som i lägenheten alltså, där hon bor med yngste sonen, yngst i en brödraskara på tre och den sista hemmaboende. Hans rum är det enda rum som hennes omgörningar inte når. Innanför hans dörr får inga av moderns mönster göra intrång.

Hennes tips till den som vill skapa en levande hemmiljö är att kanske börja med att inte köpa något nytt alls. Cilla menar att prylöverflödet gjort oss estetiskt avtrubbade och blaserade. Samtidigt som vi tror att allt nytt vi skaffar ska ge oss frälsning. Vilket det kanske gör, en minut eller två.

»Eftersom vi är så fullfjädrade konsumenter kräver vi allt av objekten som vi köper. Att en ny grej ska förändra hela livet för oss. Men en pryl kan aldrig göra det jobbet, vi är så lata! Vi måste träna upp vår intryckskänslighet för att se nyanserna i det vi har omkring oss. För om du verkligen ser kan också en äcklig skärbräda vara underbar!«

hemma hos cilla ramnek 2

Dockan, antik, kugghjulet i trä hittat i marken på Gotland. Kartonger köpta i Köpenhamn.

Cilla Ramnek tror att stylistyrket kommer att få en större plats på konstskolorna framöver, inte minst ur miljösynpunkt.

»Jag skulle vilja hålla en kurs för dagens formgivare, lära dem att det i framtiden inte kommer handla om att rita en till pryl, utan mer om att göra ett urval av alla existerande objekt, sätta samman dem och förändra dem.«

Följdriktigt har hon behållit sitt gamla hemtrevliga kök.

»Jag tror att vi kommer se tillbaka på dagens renoveringshysteri som epoken när man förstörde alla lägenheter med nya sterila kök, på grund av att det fanns för mycket pengar och ingen smak, och betrakta den med samma fasa som man ser på rivningarna i Klara i dag. Man måste lyssna på materialet som redan finns i en lägenhet innan man sätter igång en förändring.«

hemma hos cilla ramnek kok

Konstverken uppifrån och ner: Fotografi, del i serie med fyra, Vårsalongen, Samuel Ramnek Petri. Blyertsteckning, Willy Ramnek Petri. Akvarellen föreställer Cillas mor som ung, av Lotte Laserstein. I köket: Taklampa, från Gamla lampor, stolar, antika.

Fast nog har hon kostat på sig en färgchock eller två. Pardörrarna in till rummet där vi sitter, som cirkulerat på bild i diverse inredningstidningar och i bloggosfären, har hon börjat måla vita igen: ett tag var de knallgula, och väckte uppseende med sin koloristiska kraft.

Nu finns bara en del av färgen kvar. Cilla Ramnek säger att den där liksom färguppvridna bilden som många haft av hennes skapande, att hon alltid ska vara den som sätter färg på världen … Att hon är trött på den och att det är dags för nästa steg. Som hon egentligen redan tagit.

hemma hos cilla ramnek sekelskifte

Cillas egna ljusinstallation från 2002 Min makalösa mor är jag.

hemma hos cilla ramnek 7

»Sekretären är en gåva från min far till min mor.« Golvlampa, Björn Trägårdh, Svenskt tenn. Stolen var Cillas farfars. På fotona Cillas tre söner, från vänster, Jon, Willy, Samuel. Teckningen Fåglarna håller trädet vid liv, av sonen Willy.

hemma hos cilla ramnek 8

Cilla funderar på konsten hon kan få till med den bunt gradskivor av grön plast som hon kommit över på loppis.

Lutade mot rummets ena långsida står två väldiga, helt svartvita pärlplatte­verk. Grafiskt svartvita och med ett mönster som på samma gång ser ut som datorgrafiskt taggiga arkadspelsbanor, mystiska inkamönster och ritningar över en futuristisk stad på en främmande planet. De är så starka i sin svartvita kontrastverkan och oväntade väldighet, att det är som att stå inför ett mastodontverk av någon av de amerikanska actionmålarna. Och samtidigt detta: en sorts inbyggd stolthet, att låta ett »pysselmaterial« bli basen för något så monumentalt.

»Jag har varit så irriterad på mig själv … Jag har varit så extremt rädd för att vara pretentiös i min konst, nu är jag inte längre det.«

Hon berättar om sitt torp, »en liten Bullerbygård«, och senaste gången hon var där själv. »Efter tre veckor började jag prata med korna som gick omkring där. Jag tillät mig själv att bara dra runt, cykla vilse bland skogarna och sjöarna, bara se var jag hamnade«, säger Cilla Ramnek.

Att följa sin intuition och låta sig överraskas av det som händer på vägen. Som i konsten hon gör.

»Jag är rätt trött på att jobba i bredd, och funderar på att logga ut helt ett tag och koncentrera mig på mitt skapande«, säger hon till sist.

Men tro inte att väggarna får behålla färgen för det.

»På min gravsten ska jag ha en kaffekopp och en roller.«

hemma hos cilla ramnek 3

Ett typiskt Cillastilleben: »Den rosa kartongen kommer från Norrbackatryckeriet, den har jag för att jag vill dokumentera stället. Den rostiga formen hittade jag på skroten, plexigrejen i en container och leopardtyget är en del av ett pågående konstverk. Till vänster del av bild, olja på metall.«

tisha

T-shirten är ett byte som Kristian Petri (Cillas före detta make) gjorde 1978 med en annan backpacker, en italienare han mötte på tåg på en resa. Ett uttryck för vilken plats det väl patinerade har i hennes hjärta.

 

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar