Sneakersamlarens lya

Annons

Numera är det en allmän sanning att Stockholm är en av världens trendigaste, och för all del ängsligaste, städer. För 25 år sedan var huvudstaden som vilken bonnig håla som helst som man flydde för häftigare världsmetropoler. I dag lämnar Anders Skifva helst inte vare sig sin vindsvåning eller kvarteren runt Södermalm där hans designbyrå också har kontor. Och på något sätt sluts cirkeln när man på väg hem till honom passerar Krukmakargatans kluster av magnetiska mode- och livsstilstempel som Nitty Gritty, APC, Brandstationen, Paper Cut… Det är nämligen så att Anders Skifva själv varit en viktig del i framväxandet av den mondäna Stockholmsscenen som den ser ut i dag.

Han började som inköpare och designer på H&M men driver sedan ett par decennier det egna Popular Design, som gör allt från kollektioner och konsultationer, grafik, tryck, etiketter, med en kundkatalog bestående av märken som Gant, Marc O’ Polo, Peak Performance, Hope och Björn Borg. Stilsäkerheten går på gehör, »det är bara en känsla jag har«. Under alla dessa år har Anders renodlat och förfinat subkulturernas uttryck till essensen av en urban manlighet.

Annons

»Jag är ganska mycket en kombination av streetwear och klassiska produkter« säger han, och det avspeglas i hans hem. Virilt, krusidullfritt (nästan) och popkulturellt. Förebilden, berättar han entusiastiskt, är kultklassikern 9 1/2 vecka från 1986, med Mickey Rourke och Kim Basinger i huvudrollerna.

»Jag har kommit på att jag ofta tycker väldigt mycket om filmer som utspelar sig i Japan eller New York. En av mina favoriter är den där utskällda gamla Mickey Rourke-filmen. 1980-tals-Manhattanvåningen, känslan, stilen, kläderna… att den sedan lanserades som en erotisk thriller tycker jag bara är töntigt. Det där såg ju inte jag, jag såg allt det andra. Det estetiska.«

60 kvadratmeter vindsvåning, ingen jättelya, men med tillhörande terrass, och inomhus är rymden svindlande, så högt till tak – sex meter – att även uppe på sovloftet kan Anders stå rak utan att slå i ­huvudet. Under ligger film- och klädrummet.

Annons

»Det är här inne jag bor«, skrattar han och visar sin minutiöst organiserade garderob, själva tröjtravandet en konstform i sig, gömd i det minimala utrymmet bakom den stora, inbyggda teven med extrafett bioljud. »Så jag har fått in väldigt mycket på liten yta«, säger han.

»Man får vara lite smart, för det är ju ytan som är dyr i den här stan. Det här rummet vill jag ha helt monokromt och helt i grått. Sedan känner jag väldigt mycket för heltäckningsmatta. Dels för känslan och även för att det är väldigt bra för ljudet, det blir väldigt kompakt.«

På Mies van de Rohes Barcelona-pall vilar Darth Vaders mäktiga mask. Anders såg Star Wars när han var 15 och förälskelsen var omedelbar.

»Jag gillar teknik och filmljud och här var första gången man hörde surroundljud och när rymdskeppen kom och åkte över huvudet – man hade aldrig upplevt något liknande. Man satt bara och gapade.«

Anders tänkte att så här ville han ha det hemma. »Och nu har jag det. Så jag är väldigt konsekvent i min smak och vad jag gillar. Jag har haft samma känsla och stil i nästan alla år, gillat det här grå, svarta, vita, kromade, metalliska… raka linjer, ganska hårda.«

Annons

Överallt i lägenheten återkommer stora pojkars leksaker, ibland inkapslade i plexiboxar, som raden av Stormtroopers, och så har Anders även en ansenlig samling japanska Bearbrick-nallar i olika storlekar, en skateboard signerad älsklingsmärket Comme des Garçons och så den höga stapeln av orangelysande Hermèsaskar.

»Det är enda färgen här inne! Jag har det för att bryta av. Hermès är inte min stil klädmässigt men jag gillar starka varumärken, och boxarna är väldigt fina«, säger Anders, och så ställer vi oss och betraktar lägenhetens verkliga conversation piece – Ben Watts porträtt av den unge, vackre boxaren, förstorat till 3 gånger 2,5 meter och som fyller hela utrymmet med en upphetsande, men samtidigt sårbar närvaro.

»Jag hade en ännu större bild tidigare, på Linda Evangelista, en modebild av Peter Lindbergh. Men när jag flyttade hit för drygt sex år sedan ville jag ha något nytt«, säger Anders.

»Den gör väldigt mycket impact när man kommer in och sätter mycket känslan för vad jag gillar. Det där maskulina, tycker många då. För det är väldigt mycket attityd i bilden.«

Och den här killen tänker han behålla.

»Du tänkte hur det är att ha någon som stirrar på en? Jag kan säga att man vänjer sig väldigt fort, faktiskt«, säger Anders. »Om jag någon gång gillar någonting så gillar jag det oftast i 20 år till.«

Here’s looking at you, kid! Anders Skifva i en av sina Le Corbusierklassiker, under jätteporträttet av Ben Watts. Till vänster samlarnallarna Bearbrick i utförande av Mastermind respektive Kaws. Skateboarden är Comme des Garçons. Zinkbordet har Anders designat själv och ljusstakarna är arvegods. Glasunderlägg i svart skinn, Ralph Lauren. Vintage champagnekylare.  
När Anders flyttade in var köket vitt med ekskivor och ljusblå mosaik, »inte riktigt min känsla«, fastslår han, som tog bort alla handtag, spraylackade luckorna i mattsvart och la in stänkskydd och bänk i granit. Köksbordet är Piet Hein/Bruno Mathssons Ellipse med T-stolar av Arne Jacobsen.  
Det är här Anders egentligen bor, i det monokromt grå film-, kläd- och inspirationsrummet. Dvd-samlingen är diger, filmer är hans största inspiration. Tjock heltäckningsmatta dämpar ljudet perfekt. Mies van der Rohe är återkommande inslag.  
Raka, hårda linjer gäller hemma hos Anders Skifva, Arne Jacobsens T-stolar tecknar den tanken precis. Ovan Martin Gustavssons blyertsbetraktelse som Anders köpte för 17 år sedan i London.  
Den stora spegeln i borstat stål har Anders specialbeställt från Nordiska Galleriet, »jag hade väldig tur, hade jag tagit en decimeter till hade den inte gått in i lägenheten«. Vinställ, Jasper Morrison. Stormtroopershjälmen är köpt i New York. Resväskor, Rimowa, och weekendbag i svart skinn från Herr Judit. Skohyllan i ek för Anders oklanderliga sneakerssamling har han själv formgett.  
Anders har en fäbless för att plexiboxa in favoriterna, sina Stormtroopers till exempel. Ovanför dem en originalposter av Jamie Reid som egentligen var konvolut till en Sex Pistols-skiva som aldrig användes, eftersom American Express stämde dem och hela produktionen brändes – utom ett fåtal som räddades, bland annat affischen här som Anders efter många års letande fann på ett galleri i London.  
Annons