Annons

Annons

Hemma hos Mia E Goransson_2

Titta in i ateljén hos en av Sveriges mest spännande keramiker just nu

Mia E Göransson är en av våra mest spännande keramiker just nu. Hennes naturobjekt lämnar ingen oberörd. Vi fick titta in i ateljén i historietyngda Gustavsberg.

Annons

Text: Petter Eklund
Foto: Andy Liffner
Styling: Thomas Lingsell

Solstrimmor kryper längs väggarna och över gåtfulla objekt i grupper på bord och stålhyllor. Mia E Göranssons ateljé i Gustavsberg är ett keramiskt högkvarter. Det är svårt att veta var verken slutar och ateljén börjar i denna djungel av experiment, färdigt och trasigt, utsökt och misslyckat. Det här är Göranssons tankesmedja där idéer blir objekt och objekt blir nya idéer. Befälhavaren själv svabbar med mopp ute i korridoren.

– Det här dammet alltså…

Det är det fina damm som förr gav jobbarna här porslinslunga, små kvartspartiklar som täppte igen lungorna tills man kvävdes levande. Det kunde ta decennier att dö. Porslinsfabrikshistorien sitter i väggarna. Ateljén ligger sedan 20 år i en före detta målarsal där kvinnor satt i rader och dekorerade tallrikar till melodiradions utsändningar. De döda mästarnas insatser är som skuggor bakom det 70-tal konstnärer och keramiker som jobbar här i dag. Hon är en i gänget.

– Att hålla på med keramik i Gustavsberg är inget konstigt. Det är skönt att man inte betraktas som en kuf.

Om: Mia E Göransson
Gör: Keramiker sedan 1995 och sedan 2011 adjungerad professor i keramikkonst på HDK i Göteborg. Ställer ut på konstmässan Art Paris Art fair på Grand Palais i Paris i mars. Separat på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm i oktober–november 2016 och separat på Galerie NeC i Paris i mars 2017.
Bor: i Gustavsberg med sin man, konstnären Mikael Göransson. Två utflugna barn.

Hemma hos Mia E Goransson_4

Skulpturerna Next to nature-exclusive i glaserat benporslin debuterade på Blås & knåda i augusti 2015. Benporslin är sedan 1860-talet Gustavsbergs specialitet.

Hemma hos Mia E Goransson

Skisser fungerar både som förlagor och delar av färdiga collage.

Hemma hos Mia E Goransson_5_2

Mia E Göranssons keramiska objekt är moderna mysterier, solitärer från en splittrad värld, laddade med estetik från såväl oljeborrplattformar som elektronik, förpackningar, möbeldelar, organiska former och upphittade naturbitar. Överallt ligger stilleben. Ta bort en bit och känslan dör, lägg till en lerslamsa och en grupp föremål vaknar, börjar sända sin mystik. Det är som ett collage där egendomliga småbitar – torn, blåsor, frön, burkar – arrangeras och får svänga mot varandra med lakonisk humor. Hon bygger upp en vision minutiöst i detalj, som ett dockskåp eller en modelljärnväg som aldrig blir klar. Det finns ingen slutstation. Varje steg framåt föder en ny idé, ett nytt spår, det är som musik, ett flöde framåt.

– När jag gör en grej har jag hela tiden i åtanke vad nästa föremål ska bli.

På ett nästan subversivt sätt vägrar hennes föremål att låta sig väljas ut till produkter.

– Det händer att folk vill köpa vissa saker, men jag kan inte sälja dem just för att de ingår i ett sammanhang.

Hon tycks kunna hålla på så i evigheter, med ett lyckligt arrangerande av subtila skönheter.

– Det svåra är att avsluta någonting.

År efter år har säkerheten ökat.

– Det finns oskrivna lagar om hur man ska bete sig, hur man ska presentera sina saker, var man ska synas, men jag bryr mig mindre och mindre om det. Det har infunnit sig ett påtagligt lugn. Det känns som att jag kan göra vad jag vill.

Hemma hos Mia E Goransson_2

Magiskt myller runt arbetsbordet. På hyllorna gipsformar som används vid gjutning. Överst överblivna bonbonjärer i halvfärdigt eller trasigt skick.

Hemma hos Mia E Goransson_5

Rodnande mästerverk. Skulptur Pink platform i benporslin.

Hemma hos Mia E Goransson_3

Tivoli II i det marmorlika porslinet parian som användes till prydnadsfiguriner under 1800-talet.

Hon växte upp i en flygingenjörsfamilj i Linköping, började som tonåring på ett krukmakeri i Visby, lärde sig grunderna. I Göteborg på 80-talet gick hon på Hovedskous målarskola, träffade sin man, fick sitt första barn. Keramiken hittade hon tillbaka till på en skola i Örebro, men måleriet gav henne en annan ingång. Hon jagade ett uttryck, inte en tradition.

– Jag är egentligen ganska upprorisk. Jag var det som ung mot mina föräldrar och känslan från förr sitter ännu i. Jag vänder mig mot det som förväntas av mig.

På skolan där eleverna älskade klassiska kinesiska glasyrer valde Göransson de allra fulaste glasyrerna och brände i fel temperaturer.

– När vi hade gipsteknik orkade jag inte fila på en gipsklump i en vecka, utan gick hem och sydde en gipsform av bävernylon.

Hon gick på Konstfack under Oiva Toikka, Signe Persson-Melin och Kennet Williamsson, en legendarisk trojka som satte djupa avtryck i den generation elever som gick på skolan under det tidiga 90-talet. Göransson öppnade egen ateljé i Gustavsberg 1995. Hennes första framgång var blåmålade temuggar, tills hon tröttnade på att producera. Nyttokänslan är ändå viktig.

– Brukskeramik är som kroki, det är grunden, proportioner och hur det känns att hålla i saker, säger hon och visar på kaffekoppen, Stig Lindbergs raka LL-modell från 50-talet. Att höja eller sänka cylindern eller vidga den några millimeter förändrar hela uttrycket.

– Jag känner fortfarande att jag håller på med bruksgods, fast jag egentligen inte gör det alls.

Hemma hos Mia E Goransson_6

Dagbädden i hörnet. Överallt collage som väntar, mognar och plockas om.

I början av 2000-talet blev hon känd som utpräglad konstkeramiker med sina bonbonjärer: Ny natur, kritvita, florstunna benporslinskärl med romantiskt slingrande växtformer. Alla älskade dem, inte minst engelsmännen, sakerna såldes på gallerier och Victoria & Albert-museet. Efter några år ledsnade Göransson och sökte sig vidare mot mer abstrakta former med artificiella färger, som om hennes keramik måste förgiftas för att överleva. Från att tidigare ha arbetat strikt keramiskt, ”inget fusk”, söker hon sig numera också mot andra material, använder skivor av trä och metall, låter keramiken samspela med tidningsklipp, skisser och bråte. Hon testar att CNC-fräsa ut former i mdf som färdiga verk.

– Men jag kan bli lite rädd och matt när alla möjligheter öppnar sig utan begränsningar.

Vid sidan av halvtidsarbetet som professor på HDK i Göteborg sedan fyra, fem år driver hon sig nu vidare i jakten på sina egna förväntningar och de drömda äventyr som hon kan ana i materialen. Deadlines överallt: hon måste färdigställa, slutföra skisser för offentliga jobb, göra klart och jobba vidare. Det tog 20 år att bli säker på sin sak.

– Med erfarenheten kommer en tydlig känsla av att jag är fri. Jag kan vila i självförtroendet att jag kan göra bra grejer. Så har jag aldrig känt förr, då var det alltid en stressad jakt på att bli bättre. Nu finns en härlig känsla av att ingen kommer åt mig.

LÄS OCKSÅ


Annons


Annons

Laddar