Love Arbén står på den saltblekta bryggan som han lät bygga för precis 18 år sedan.
Det är semestertider i skärgården. Love har sommarsol i ansiktet och är klädd i en fladdrande linneskjorta som saknar den understa knappen, »den försvann för flera månader sedan«.
Över fjärden hörs sjungande flaggstångssmatter och när telefonen ringer trycker han bort samtalet.
Sedan snart 30 år driver Love sin egen arkitektbyrå. Han har blivit professor i arkitektur, satt sitt namn på mängder av möbler och villor, men också stora offentliga prestigeprojekt som till exempel Konstfack – fast det svåraste uppdraget var åt sig själv, sommarvillan på Storön vid Runmarö i Stockholms skärgård.
Love tar täten från bryggan längs en trappa som vindlar uppför i berget i en 25 meter brant stigning.
»När vi kom hit första gången var det urskog här, det växte tallar överallt. Vi knöt fast båten i ett träd och bodde i ett litet tält. Vi var två vuxna och tre barn och en miljard mygg. Grannarna runt omkring, som alla hade stora fina sommarnöjen, tittade på oss med förundrade ögon och kallade oss för Hattstuganfamiljen efter Elsa Beskows saga.«
Love skrattar åt minnet från i början av 1990-talet om hur det gick till när han och hustrun Marie blev skärgårdsbor, hur allt hade börjat något år tidigare med att de ville att barnen skulle komma närmare naturen och se något annat än kaféer och museer på otaliga söndagspromenader och hur de sedan köpte en tomt i oländig terräng.
»Det var Marie som ringde en mäklare som tipsade. Hon är bra på sådana saker. Vi fick den för en struntsumma, mest för att ingen annan förstod vad man skulle med tomten till. Sedan tog det rätt många år innan vi fick råd och kunde börja bygga. Vi är ju inga rika människor, som arkitekt säljer man bara sin tid. Efter den första sommaren i tält tryckte vi in oss i en liten bryggstuga på 18 kvadratmeter. Jag satt vid köksbordet varje regnig sommardag och skissade på det ena förslaget efter det andra som när det blev höst försvann i papperskorgen.«
Det dröjde till 2007 innan huset stod klart, ett falusvart balans-nummer som ligger insprängt som en kil i berget – 28 meter långt men bara fem meter brett – och med en utsikt som ett visuellt hjärtslag.
Från vardagsrummet rinner Storöns spegelbild ut i det blåsvarta vattnet. En svanfamilj rider på guppet från en strömfåra som en helgkryssare lämnat efter sig och på andra sidan fjärden skymtar ännu en svart huskropp, vilande i grön lummighet. »Det är vår närmaste granne, en konstnär som är åretruntboende. Han och jag har ett gemensamt projekt, vi försöker få alla som bor i närheten att måla om sina hus från röda till svarta. Svart är en nollställd färg, det finns ingen trendkänslighet i den, det är nog därför som vi arkitekter gillar att gå klädda i svart.«
Man hamnar ofta i den typen av samtal med Love, en vardaglig observation som utvecklas och kommer tillbaka med en tankemässig twist.
Så har han också gjort sig känd som en okonventionell arkitekt med en blick som gärna spejar in i framtiden. Som den gången han inför den stora bomässan i Malmö för 20 år sedan föreslog att man skulle göra en utställningslägenhet med en öppen planlösning och i det närmaste möttes med hån. »Juryn avslog mitt förslag, de trodde inte på att ett sådant boende någonsin skulle bli populärt i Sverige…«
Eller som när han förutspådde att traditionella kontor gradvis skulle ersättas av arbetsgallerier, där man kan hyra in sig efter behov. »Det är en utveckling man ser väldigt tydligt i dag med människor som bär runt på sina datorer och jobbar varhelst det passar. Att fånga upp nya strömningar i samhället innan någon annan har uppmärksammat dem har alltid intresserat mig.«
En nyfikenhet och ett arv som han har fått med sig hemifrån.
»Mamma har alltid haft en stark inre röst. På 1960-talet bestämde hon sig för att bygga om sitt kök och hon visste exakt hur hon ville ha det. Hon började med att rita in den minsta sak hon ägde, en kaffesked, och sedan arbetade hon sig upp i storlek på prylarna tills hela köket och allt lösöre fanns på en enorm skiss. När hon kom till spisen bestämde hon sig för att hon ville ha en svart. Sådana fanns inte på den tiden, allt var vitt, men hon hade en kamrat på köksavdelningen på Kockum som stannade det löpande bandet och lät färga en bara åt henne.«
Love visar runt i huset, det är som att kliva in i innanmätet av en -jättestor möbel med väggar av obehandlad björkplywood och vit-målade trägolv, där spikarna i taket ligger blottlagda i synliga mönster, som om de vill berätta för oss att detta är ett hus för ledighet, för det enkla livet och som inte kråmar sig efter uppmärksamhet.
»Ett hem ska egentligen vara som ett självporträtt, men nu för tiden fuskar folk med det och försöker i stället förmedla en självförhärligande bild av hur de skulle vilja vara. Till en viss del har det säkert att göra med att vi reser så mycket. Vi vill att våra hem ska kännas som eviga semestrar med grälla parasoller och fixade trädgårdar.«
Love försvinner in i köket för att ordna lunch. »Det är min favoritsyssla när vi är på ön, då lagar jag mat jämt, helst något farligt franskt… Feta ostar och såser.«
Jag går ut på altanen och möter skärgårdens myller av öar som flyter i stora blå fält. Förrädiska grynnor speglar sina våta hjässor ur djupen. Små knotiga martallar står böjda, som i en tyst klagan över landskapets hårda villkor, och tittar man noga ser man revorna och de knivskarpa vecken i berget där man förr i världen under umbäranden bröt kalk som användes som byggnadsmaterial i Gamla Stan i Stockholm, och som nu är fyllda med vilda orkidéer som trivs i den näringsrika jorden.
Av ortsbefolkningen kallas fjärden mellan Runmarö och Storön för Paradisviken.
Love serverar sallad med grönmögelost och valnötter i solen.
»Där ute på vattnet brukar vi grannar varje sommar ha en tävling med modellbåtar, reglerna säger att man måste bygga sin egen farkost. Alla har väldigt roligt åt att jag som är arkitekt oftast kommer bland de sista. Min båt brukar stranda i en vassrugg.«
Matlagning är Loves största sommarsyssla. Köket har standardstommar med specialritade fronter.
Vacker baksida! Träpanelen har målats med svart slamfärg.
Budgetlyx… Hela huset, inklusive all inredning, kostade knappt två miljoner kronor.
Väggar och tak är i björkplywood och golvet är i vitmålad träpanel. »Arkitekter bygger nytt. Vi blandar inte nytt och gammalt.«
»Konventionen säger att golvet ska vara mörkare än väggarna. Gör man tvärtom, så händer det grejer.«
Love ritade huset så att allt material, inklusive stommar och fönsterpartier, skulle kunna bäras upp från bryggan av två personer – annars hade de varit tvungna att använda sig av helikopter.