Ljuva 90-tal!

Annons

De ljusa träslagen slår tillbaka mot de mörka. De tjocka träskivorna mot de tunna. Det enkla och raka mot det sirliga och fulsnygga.

Man brukar säga att trender går i cykler om 20 år – och precis som 1950-talsstilen kom tillbaka på 1970-talet och 1970-talets heder återupprättades på 1990-talet så börjar vi nu – efter flera år av skam och hån, med en kulmen i Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms självspäkande scenshow Ljust och fräscht – att be 1990-talet om förlåtelse och se dess verkliga värden.

Faktum är ju att den speciella 1990-tals-minimalismen – både tydlig och poetisk – var det som födde hela det moderna svenska designundret.

1990-talet är grunden till det mesta du ser i denna tidning. För att inte tala om grunden till denna tidning. På 1980-talet fanns det två svenska inredningsmagasin, när Residence startade 1999 fanns det fyra – i dag finns det över 40. Och det vi fångade upp då, och har fortsatt att skildra under snart 13 år, är seismologiska rörelser efter svensk samtidsdesigns big bang.

Annons

Vägen dit började nerför en garagenedfart på en bakgata på Kungsholmen i Stockholm 1991. Betongen i det stora, fönsterlösa källarrummet hade målats ljus av den nya hyresgästen, som kallade sig Möbelgalleriet, och en ljummen vårkväll släntrade ett femtiotal formintresserade stockholmare nerför den där rampen och rakt in i framtiden.

Därinne, hos Stockholms första nya moderna inredningsbutik på många år (senare bytte Möbelgalleriet namn till Room och flyttade upp i ljuset), var det vernissage för en ny, svensk designkollektion som hette Element. Några av oss började genast tala om den lösa samling formgivare som bidragit som en »formgrupp«.

I så fall var det, egentligen, Tom Hedqvist som var ledaren – 1960-talsveteranen från 10-gruppen som 1991 jobbade på arkitektkontoret FGH, där ännu unga, okända Thomas Sandell och Thomas Eriksson hyrde var sin arbetsplats. Men det var snarare dessa yngre aspiranter vi gick i gång på.

Annons

Ty vi som hade blivit formintresserade under 1980-talet hade aldrig tidigare upplevt något ungt, svenskt och modernt inom inrednings-design. Vi hade bara kunnat stolpa fram mellan tre, fyra secondhandbutiker där vi köpte

dammig och rostig dansk efterkrigsmodernism för spottstyvrar, samtidigt som vi suckat över den då postmodernhippa italienska Memphisgruppen (liksom Tom Hedqvist övervintrade från 1960-talsproggen) och dess märkligt könlösa inflytande på Stockholms möbelmässa, som på 1980-talet var synonym med svindyra, svinfula kontorsmöblemang.

Element var något helt annat. En start på något nytt. Rena former och material, en

minimalistisk direkthet, men samtidigt med subtila små budskap och löften. Superfunktionellt men lekfullt, asketiskt och »metaforiskt«. Där fanns Pia Walléns filt Crux – den med korset – och Thomas Sandells Briobussiga Bröllopspall, en säng av Jonas Bohlin, en ljusstake av Pia Törnell, ett färgglatt djurpussel i trä av Pekka Toivanen; där fanns Ann Wåhléns Iittalanickande bruksglas på konstglashöjd och magiskt tjockt lergods av Kennet Williamsson (jag köpte de gröna tallrikarna och har till min djupa sorg blott en kvar i dag).

Annons

Kort sagt: Där fanns embryot till allt som skulle bli det svenska designundret. När jag tänker på min minnesbild av Elementutställningen ser jag allt på en gång. Blotta utsikten uppifrån betongrampen var fröet till Designtorget och där syntes embryon till Ikea PS och David Design, till viktiga 1990-talsföregångare som producenten CBI med butiksfronten Klara, till svensk designs genombrott i Milano med hjälp av mjukvisionära möbelbutiken Asplund och överhuvudtaget till svenskarnas kommande storintresse för textil, glas och bruksföremål.

Ringarna spred sig snabbt och blev en våg.

Sandell och Eriksson började inreda fik och restauranger. Man kunde nästan se, månad för månad, kvadratmeter för kvadratmeter, hur staden transformerades till nyväckt designmetropol av alltfler tjocka skivor av ljusaste björk.

1993 startade Filippa Knutsson sitt eget klädmärke och fick Stockholm att befolkas av »Filippa K-tjejer« med en avskalat dressad vardagslook i folkhemsurbant svart och grått. Och samma år ställde tre Konstfacksstudenter ut sitt examensarbete Villa Wabi på Sergels torg: en avlång experimentvilla med tjocka obehandlade björkskivor i en extremt ljus och minimalistisk inredning. Killarna hette Claesson, Koivisto och Rune i efternamn och vi har inte gett ut särskilt många nummer av Residence där deras namn inte figurerat …

Annons

Nya trender brukar nå modevärlden först och där har 1990-talscomebacken uttryckts i form av lekfullt förädlade neosubkulturer (Sea Punk, Soft Grunge, Bronies och en sorts uppdaterad postmodernistisk version av Girl Power) hos allt från Acne till Ida Sjöstedt; och med klänningar i krossad sammet, lösa, midjekapade t-shirts och bylsiga jeansjackor – men inte i form av någon sorts Filippa K-revival eftersom den ursprungliga Filippa K-looken fortfarande fungerar som den varit i snart två decennier. Precis som Claesson Koivisto Rune bara blivit större och självklarare.

Och det är det som är grejen med inredningsvärldens nya 1990-talsomfamning. Vi är, med glädje, tillbaka på ruta ett – eftersom redan ruta ett var en fantastisk designruta att stå på och leva i.

Så efter ett helt 2000-tal då vi gått runt björken som katten kring het gröt, och prövat på allt från breda ektiljor till mörk mahogny med Mad Men-känsla, är nu det där verkligt genuint 1990-talstrendiga – det som bara kan manifesteras i form av ljusaste, tjusigaste köksbänksbjörk – tillbaka på allvar.

Annons

Vi såg det antytt förra året, när björken slog in kilar i de mörka träslagen, ofta i form av

materialstilbrytande fusioner av ljust och mörkt, nästan som en gradvis utfasning av maximalistisk »anti-design«. Och nu är noggrant kantfasad björk på allvar hetare än hipsterslöjdad fuldesign, och naturmaterialen – trä, sten, metall – tillbaka i rena snarare än manipulerade former.

Plötsligt känns det inte som någon tillfällighet att David Design startat upp igen, att Hay och Muuto agerar mot Milano som en gång Asplund, att Jonas Bohlin har gjort comeback och dansar fram mellan möbelmässorna som om det bara gått några timmar sedan 1999 – och vad ser vi om inte just Bohlins anda i de nya filtlamporna från Iskos-Berlin, Emma

Marga Blanche och Fredrik Färg?

Det enda som saknas är en relansering av Elementkollektionen från 1991. Jag skulle kunna krossa allt Design House Stockholm-porslin jag har i mina skåp för att få några nya, tjocka, gröna Kennet Williamsson-tallrikar med en liten orange »e«-klisterlapp undertill.

Annons