Carl Nyréns hem.

Hemma hos Carl Nyrén i Äppelviken Bromma

Under gräset på gården döljer sig gatsten. »Man hade rivit så mycket i Stockholm vid den här tiden så det var bara att plocka«, minns Karin Nyrén. Det mörka teglet »lånade« Carl Nyrén från ett kontorshus han byggde på Brahegatan i Stockholm – i dag Beckmans designhögskola.

Hemma hos Carl Nyrén i Äppelviken

Carl Nyréns (1917–2011) resa från modernist till folklorist speglar Nyréns lite bakvända utveckling, från det stramt urbana till rötterna på landsbygden. Utmärkande för samtliga projekt är hans förmåga att gestalta såväl ut- som insida, i allt från genombrottet med betongkyrkan i Vällingby (1956) – en föregångare till de senaste årens facettestetik – till Vitlycke museums lätta träpaviljonger (1998).

Per Albin Hanssons sockerbitar i Bromma

Carl Nyrén var folkhemsarkitekten nummer ett, så ofta publicerad i Arkitektur att konkurrenterna kallade tidskriften för Nyrénnytt. Men om man med folkhemsarkitektur menar modernism à la Per Albin Hanssons sockerbitar i Bromma – fem minuters promenad från Villa Nyrén – då tar man fel. Nyrén var under sina fem decennier funktionalist, strukturalist, postmodernist och folklorist och kanske just därför lite okänd för gemene man – man visste aldrig riktigt var man hade honom.

Därtill var han pappa. Till fyra barn. Och make. Till Marianne som var sjuksköterska. Och när jag ringer Karin Nyrén för att fråga om vi kan prata om hennes familj och hennes barndomshem är det »jaaaaa! jättegärna! kom över till kontoret så ska jag plocka fram gamla bilder av Sune Sundahl som ju var son till Eskil Sundahl som ju Calle fick som lärare när Gunnar Asplund dog …«. Som om hon bara väntat på chansen att dela med sig.

Nyréns arkitektkontor på Södermalm

»Kontoret startade 1948«, säger hon när vi ses på Nyréns arkitektkontor på Södermalm. »Calle köpte ett packhus i Gamla stan tillsammans med Bengt Lindroos [som ritade Kaknästornet] och där satt vi ända fram tills för tio år sedan. Till att börja med satt Bengt på våning tre och Calle på våning fyra men de hade lite för starka viljor för att kunna samarbeta. Men de festade bra ihop.«

Successivt tog Nyrén över hela fastigheten – och den intill. Kontoret positionerade sig som ett av landets mest tongivande, inte genom progressivt tänkande – Calle Nyrén var aldrig känd som den store teoretikern – utan genom att rita-rita-rita-rita … Nyrén vann inte mindre än fyra Kasper Salinpris – bara Gert Wingårdh har vunnit fler – och realiserade runt 130 byggnader under sina cirka 50 år som verksam, från laboratorium via museer till kyrkor.

Hemma hos arkitekten Carl Nyrén

Förvaringsväggarna dolde, förutom kläder och hifi-­teknik, Karin Nyréns lilla syateljé. »Jag ville egentligen bli textilare. Ingen av oss barn ville bli arkitekter, inte ens Johan. Bara min andra bror lyckades frigöra sig, han blev biokemist.«

»Jag var praktikant här på kontoret innan jag började på Konstfack 1971«, säger Karin och leder mig genom havet av skrivbord och uppför en trappa och in i ett litet mötesrum. »Då kunde vuxna, mest karlar, komma och säga, ›Kan inte du be din pappa ge mig bättre lön‹. Det var lite så där. Så jag höll mig härifrån. Länge. Men så ville jag ju så gärna jobba med min pappa. Jag tyckte alltid att det var fruktansvärt kul att jobba med Calle. Han älskade sitt jobb, kallade det ›yrkenas yrke‹.«

Hemma hos arkitekten Carl Nyrén i Bromma

»Vi tillbringade massor av tid i badrummet. Jag gjorde nästan alla mina läxor i bastun, böckerna var alldeles skrynkliga, och Calle gymnastiserade i de romerska ringarna. Efter att det hade gjorts ett reportage om huset fick jag pikar av klasskamraterna, ›Jaså, du badar med din pappa …‹«. Väggar i teakträ och golv i kakel. Varannan platta har vänts uppochner för att man inte ska halka.

Och så blev det. Karin ritade flera projekt med pappa, han utsidan, hon insidan. Fram till 2001, vill säga, då Calle Nyrén drabbades av en stroke – på Karins 52:a födelsedag . Efter den återhämtade han sig aldrig till fullo och återtog inte sin position på kontoret. Det flyhänta tecknandet kom aldrig tillbaka. Inte heller hans livslånga talang för matematiken – »Han kunde räkna till 20, sedan sa han ’många’«.

Klövervägen 8 i Äppelviken

»Det var härligt att växa upp här«, säger Karin och börjar bläddra bland Åke E:son Lindmans nya och Sune Sundahls gamla bilder av villan. »Adressen är Klövervägen 8 i Äppelviken. Det var ursprungligen en dubbeltomt och Calle kände han som ägde huset nedanför. En dag ringde han och frågade om Calle kunde hjälpa honom att göra ett plank för han ville sälja av ena tomtdelen. Då frågade Calle, ›Men om jag köper, behöver du något plank då?‹«

Familjen övertog kontraktet -59 och flyttade in -62.

 

Gigantisk monstera hemma hos arkitekten Carl Nyrén

»Jag skulle börja högstadiet. Det var inte så lätt, vi hade bott i Hökarängen innan, i ett jättesocialt radhusområde, och plötsligt skulle man niga och buga. Första dagen i nya skolan fick jag en anmärkning för att jag sa du till läraren. Då ringde Calle till rektorn, ›Det är på tiden att ni lägger bort titlarna med era studenter‹.«

 

Hemma hos arkitekten Carl Nyrén i Äppelviken Bromma

I förgrunden en avgjutning av en relief av självaste Donatello. »Den har jag på min balkong nu«, säger Karin lite skamset. I bakgrunden ett arvegods: »När Calle var liten råkade han göra sönder gungstolen och eftersom farfar var sträng vågade han inget säga – farfar satte sig i den och gjorde sig illa. När Calle många år senare fick ärva stolen såg jag till att den blev ordentligt lagad. Calle blev så glad, han satt där och gungade och gungade.«

 

Villan byggdes i ett plan

Viktigast för Calle var att villan byggdes i ett plan med nära kontakt till omgivningen. Isolerrutan var ny på marknaden och möjliggjorde en nästan totalt öppen fasad. Men mot gatan stängde man till med hjälp av pilträd och ekhäckar och ett långsmalt garage.

»Huset var knappt synligt från vägen och på gården lekte vi, pluggade, gymnastiserade. Calle var mycket för frisksport. Var vegetarian som ung. Han sov inte ute, var inte nudist som Bruno Mathsson, men älskade att åka skidor och skridskor. Han var nere i många vakar. En gång ringde han, då hade han tagit sig upp ur en vak och hamnat på något litet kloster, där låg han och fick konjak och honung och var väldigt nöjd. Han kunde se det positiva i allt.«

Något som även utmärkte hans relation till beställare: »Om de inte var nöjda med ett förslag sa han alltid, ’Då får jag väl göra det ännu bättre.« Nyrén betraktade huset som något av ett experiment. Han föreställde sig att det skulle kunna säljas som typhus och byggde allt i massivträelement tillverkade på pappans snickeri i Hovslätt utanför Jönköping. Ett snickeri som pappan och hans bröder tog över efter sin pappa och där Calle extraknäckte som barn.

Hemma hos arkitekten Carl Nyrén

Lanterninen ger flödande solsken även i husets allra innersta, ett karakteristiskt element i mycket av Nyréns arkitektur. Rottingschäslongen i förgrunden hittade han i Finland. »Den hade hjul«, minns Karin, »och jag vet inte hur många gånger han körde runt oss ungar i den.«

»Han hade fem syskon och familjen hade ofta fosterbarn och krigsbarn och de bodde alldeles intill snickeriet. Han älskade trä.«

»När jag började på Konstfack upptäckte jag att jag hade väldigt mycket gratis«, minns Karin. »Jag hade ju varit i alla kända byggnader. Calle stuvade in oss i bilen och så reste vi runt i Europa i en Citroën padda och det fanns inga säkerhetsbälten så mina syskon och jag turades om att sitta på golvet. Vi bokade aldrig något rum i förväg, trots att min syster var svårt utvecklingsstörd. ›Inte en kyrka till!‹ sa vi barn. Men mamma älskade att fika så det blev ändå en rätt bra kompromiss.«

Hemma hos arkitekten Carl Nyrén

Isolerrutan var ny på marknaden då huset ritades och möjliggjorde en nästan helt glasad fasad.

Formativa arkitekturupplevelser verkar det ha funnits gott om även hemma. Nyrén beundrade Sigurd Lewerentz och när Björkhagens kyrka byggdes minns Karin att hon sprang omkring på tomten, plockade spik och stubintråd, och aktade sig noga för »gubben med hög hatt och käpp« – Lewerentz själv.

Alvar Aalto var hans stora förebild

»Annars var Alvar Aalto hans stora förebild. Han dyrkade – eller dyrkade och dyrkade, Calle älskade Finland. Ärligheten. Att man redovisade materialen som de var, inte krånglade till det. När han ritade Handelshögskolan i Göteborg [1952] var han bara 30 och då sa han att han gjorde allt så enkelt som möjligt för att behålla kontrollen. Men jag vet inte, Calle snackade så mycket, varenda detalj är ju ritad där.«

I tävlingen om Handelshögskolan vann han över vännen Jørn Utzon. Vid den här tiden arbetade de båda hos Paul Hedqvist [Skatteskrapan, Per Albin-husen, Västerbron] i Stockholm och dansken tjatade, For fanden Calle, du er sgu nødt til at anmelde dig til nogle konkurrencer! Något Nyrén aldrig tidigare behövt; efter examen från Teknis 1942 hade han jobbat på Marinförvaltningen, ritat ett tiotal enklare träbyggnader, matat på, låtit tuschpennan dra upp bruksprojekt efter bruksprojekt för beställare efter beställare, tonat ner sin »stil«. Utzon å sin sida tävlade mest hela tiden – bara några år senare vann han uppdraget att rita operahuset i Sydney.

Hemma hos arkitekten Carl Nyrén i Bromma

Över ett matsalsbord av Carl Malmsten och Cattelinstolar av Axel Kandell hänger en lampa av Jørn Utzon, arkitekten bakom operahuset i Sydney. »Jørn hade svårt att sälja den där lampan och Calle fick väl några påsar, den finns överallt i huset.« Den enkla armaturen i trä specialritades av Nyrén själv, fyra glödlampor bakom ett raster.

»Calles största talang var att få ihop en fungerande planlösning”, konstaterar Karin och pekar på den kvadratiska villan med sina fristående skiljeväggar och rum i fil. ”Hans hus är alltid väldigt ekonomiska, inga dödytor, alltid logiska rumssamband. Han sa någon gång att han kunde pussla ihop vilka funktioner som helst i vilken form som helst.«

Träfigur av arkitekten Carl Nyrén

178 centimeter Carl Nyrén i trä av Karl Göte Bejemark. »När huset stod tomt mot slutet satte vi den där i fönstret så att det skulle se ut som att någon var hemma.«

Carl Nyrén avled 2011. Fem månader efter sonen Johan – också han framstående arkitekt och tongivande på kontoret – och tre månader före frun Marianne. En kedjereaktion som man kan anta säger en hel del om de täta band som fanns inom familjen, om det umgänge som odlades i den öppna villan. Ett hus som Karin och hennes två yngre syskon, Ingrid och Pål, beslutade sig för att sälja när föräldrarna avlidit.

»Calle var aldrig vidare religiös«, säger Karin och buntar ihop bilderna och lägger dem i en nött gammal mapp. »Min farfar jobbade i missionsförbundet på fritiden och på helgerna gick Calle på bibelskola, men han satt mest längst bak med sina brorsor och fotbollen. Men han fick göra många fina kyrkor, både genom missionsförbundet och andra. Och han ville definitivt bli begravd. Han ligger på Skogskyrkogården. Med mamma och Johan. Men själva begravningsakten ägde rum i Vällingby, i Västerortskyrkan som han ritade 1956. Det var den som Le Corbusier besökte och tyckte var det bästa han sett på sin Europaresa. Det var Calle väldigt stolt över.«

Text Mark Isitt, foto Åke E:son Lindman

 

Läs mer om 60-talshus i Sverige:

Stilren villa från 60-talet

”Skurkvillan” på Lidingö