Textilstjärnan som sätter färg
Margrethe Odgaard är textilstjärnan med ett sjätte sinne för färg. Hon gör färgkartor för många stora design¬orienterade företag, bland annat Kvadrat. Häng med in i hennes kulörta värld.
På något sätt står hon kvar där i ett böljande sädesfält, i hemsydda kläder och gummistövlar, med leriga händer under en vid himmel i Danmark. Det var där hon blev till. Margrethe Odgaard är textilformgivare, konstnär, färgexpert och en innovativ utforskare av material, kulörer, texturer och ljusdagrar. Hon samarbetar bland annat med textilföretaget Kvadrat som nyligen har lanserat tre kollektioner, Atlas, tyger med kulörerna glänsande djupt inne i materialen, Panorama, satinvävda gardiner, inspirerade av träpaneler, textil som rinner mellan fingrarna, och Re-wool, ett återbruksprojekt med tyger av 70 procent spillmaterial från Kvadrats fabrik. Miljötextil med en säregen lyster. För tre år sedan fick Margrethe Odgaard Torsten och Wanja Söderbergs pris, ett slags Nobelpris i design. Hon är en textilstjärna med radarsinne för kulörer och hur de påverkar oss.
– Jag fokuserar på känslor och färger mer än något annat. Jag intresserar mig inte längre för trender, utan använder alla mina känslor för att bedöma en färg, säger hon i den ljusblå trapphallen utanför ateljén längst in i ett verkstadskvarter i ett gömt område på Amager-ön i Köpenhamn.
Ateljén är belamrad med textilbuntar och färgprover, trådrullar och garner och hyllor och fler hyllor med material som ska bli något och sådant som har blivit. Längst in, bakom en vägg tjuter en maskinsåg. Det är Rasmus Bækkel Fex, möbelformgivare och Margrethes man.
– Vi delar ateljé, vi har ett barn tillsammans, men jag har behov av att ha mitt eget, säger hon och klappar ateljédörren.
Barnet är ett år och hon brukar ställa till kaos bland Margrethes grejer på det väldiga arbetsbordet. Vi är tillsammans var för sig.
Vi sätter oss med kaffe i böjträstolar och återvänder till fälten i det tidiga 80-talet. Margrethe var äldsta dottern i en lantbrukar¬familj på Thyholm, en halvö i Limfjorden på Jylland. Intensiteten i det livet satte outplånliga spår.
Färgprover från Kvadrats Diorama curtain.
–Jag minns dofter av färsk jord, av hö och fuktig luft, av järn, rost och virke, smuts och jord, berättar hon liksom filmiskt, med händerna i full rörelse, ögonen lyser, alltihop är viktigt och nära.
– Vi hade gården, havet med egen strand och kullarna och det kodade mig till att bli den jag är i dag, säger hon. Pappan var lantbrukare i en släkt av lantbrukare och köpte sin första gård när han var 18. Margrethe fick en syster när hon var ett år, en lillebror när hon var två.
Vid sidan om lantbruket samlade pappan på antikviteter och köpte och sålde saker. Nu närmar vi oss en brännpunkt i Margrethes uppväxt. Pappan hade köpt en begagnad Volkswagen av en iransk familj. Det var en snabb affär, och i bagageutrymmet låg två stora plastsäckar kvar med kvinnans kläder.
– Jag var åtta nio år och blev totalt kär i dem. Det var klänningar, kjolar och sjalar i polyester, ingen bra kvalitet, men fina och okända färger och mönster. Jag kunde titta på dem i timmar, vissa av dem minns jag exakt i dag.
Tygerna blev en ögonöppnare för Margrethe, ett spår framåt. Hennes känsla för färger har säkert en botten där ute på landsbygden, med två säckar iransk polyester. I tonåren målade hon och drömde om konstnärslivet. 18 år gammal analyserade Margrethe sin framtid: Arkitektur, fri konst eller design?
– Arkitektur är väl det största du kan göra, men jag skulle tvingas bli neutral med material och färger. Jag gillar rörelse och arkitektur är för långt ifrån den mänskliga kroppen.
Inte arkitekt. Konstnär eller designer då?
– Fine art är att ställa frågor, det är bra, men verken säljs och försvinner.
Inte bra. Design däremot tillät henne att skapa för många människor. Hon valde den banan. I dag skrattar hon över sin brådmogna skärpa.
– Jag är lite förbluffad över hur medveten jag var, men det var väldigt fint. Det betyder att jag vet varför jag blev designer.
Sedan gick allting snabbt, bort från Thyholm, ut i världen. Margrethe Odgaard gick på Det konglige danske kunstakademi i Köpenhamn och ett år på Rhode Island school of design i USA. Hennes examensarbete undersökte den danska fascinationen för brunt i möbler, ädelträ och jordfärger. I tre år efter skolan arbetade hon som assistent på The fabric workshop and museum i Philadelphia och sedan sju som formgivare för modemärket Epice i Paris, känt för sina exklusiva scarves.
– Mycket i mitt textila arbete har med modebranschen att göra. I textil skapar du materialen, du måste ha en stark vision, kunna teknikerna och vara bestämd. Jag är mycket tacksam för de åren.
Hon bodde en kort tid i Paris, men flyttade hem till Köpenhamn. Margrethe Odgaard har ett djupt förhållande till det nordiska ljuset.
– I vårt dna finns årstidernas långsamma förvandling. Genom året tillåter den oss att lägga märke till små toningar och förändringar i ljus och färger. Vi är bra på skuggor, skiftningar och nyanser.« Enligt Margrethe är det denna ljusets rundgång som skapar en speciell skandinavisk formkänsla.
–Vi lyssnar på omgivningarna eftersom vi har en långsammare natur häruppe. Det gör oss till bra arkitekter och Skandinavien till en bra designregion.
Hon har just gett ut en bok om detta, Shades of light – an incomplete range of colours from a culture of slow and hesitant light, en färgteori och ett schema med 278 kulörer som utgår från kontrasterna i det skandinaviska ljuset.
– Det är det begreppet hygge handlar om. Vi är omgivna av vintrarnas blå ljus och somrarnas väldiga himlar som ger ett starkt indirekt blått. Värmen behövs för att ge oss näring och komma tillsammans. Därför är vi så beroende av stearinljus och öppen eld. Vi definierar oss inuti de fyra kontrasterna av kallt och varmt, mörkt och ljust.
Av PETTER EKLUND Foto ANDREAS OMVIK
Läs mer: