I över 30 år har Mats Theselius påverkat geografin mellan konst, design och möbler med sitt både över­raskande och igenkännbara konstnärskap. Ständigt nytt, alltid Theselius. Fåtöljen Bruno känns som en självklar ikon. »Bruno lämnar ingen oberörd. Den är lika delar konst och sittmöbel, ständigt aktuell och eftertraktad. Självklart svensk, men samtidigt internationell«, säger Mette Rode Sundström, vd på Lauritz.com.

Hon är övertygad om att Bruno kommer vara hett eftertraktad på auktionshuset också om 20 år.

Bruno produceras av Källemo sedan 1997 och är omisskännligt Theselius: tydligheten i konstruktionen, sittkorgen, Tärnsjölädret som blottar stålet under, och benen som tar spjärn bakåt. Fåtöljen har en förhistoria:

»Jag gjorde scenografi till en Noel Coward-musikal och ritade en stol inspirerad av Londons taxibilar. Den blev väldigt komplicerad, och Sven Lundh – Källemos grundare – undrade varför jag alltid måste göra det så svårt, om det var en lag på det? Det provocerade mig, så jag gjorde en enkel stol och döpte den till Sven«, berättar Theselius. När han i samma veva fick Bruno Mathsson-priset, tyckte Lundh att stolen borde heta Bruno i stället. För några år sedan gjordes fåtöljen om, blev bredare med en rakare sittkorg.

I Theselius formgivning finns en djup underström av musik. »Musik sätter jag i första rummet, det är det jag helst av allt vill hålla på med. Men jag har ännu inte hittat en bra form för den, det blir design i stället. Där kan jag kanalisera musikaliska tankar i form av möbler. Egentligen är jag helt ointresserad av möbler, totalt ointresserad.« Sökan­det fortsätter, han spelar Queen och Bowie för sina döttrar i bilen, »det är ­fantastiskt att uppleva musik med sina barn«, han arbetar vidare på kontoret i Malmö, omgiven av assistenter som deltar i den kreativa improvisationen. Man har just ritat en korvkiosk.

Residence stora formpris 2014 Lauritz icon award mats teselius

Theselius fåtölj Bruno är enkelhet som föddes ur det först alltför komplicerade. En musikslinga i skinn och stålrörsben. Foto Tobias Regell