Året var 1897 när Maja Fjæstad stod brud i Väsby kyrka i Skåne. Hon var kyrkoherdens dotter och blev så småningom känd konstnär. Klockaregården intill hade då funnits i sju år. I dag hem åt familjen Lundahl, som vid inflyttningen 2006 fick en särskild gåva: en akvarell med huset som motiv i en bred, svart ram signerad just Maja Fjæstad.
På baksidan av tavlan står att läsa om Carl Peter Holm, vars släkt hade verkat som musiker sedan 1700-talet. Holm utexaminerades från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med högsta betyg, blev kantor i Väsby och var den som uppförde Klockaregården.
Huset är byggt i en estetik typisk för sent 1800-tal – rött tegel i romantisk men rejäl stil. Om somrarna är Klockaregården, utanför Höganäs, invikt i trädgårdens och hela byns tunga sommargrönska och huset uppenbarar sig, likt något ur en roman av Maria Gripe, först när någon har kommit nära.
»När vi flyttade in var det djungel här men nu börjar det äntligen ta form« säger Isabel Lundahl, 42 år, marknadschef på Iittala. Hennes man Per, 40 år och sales manager på Höganäs AB, är den mest trädgårdsbitne och har byggt en damm där sonen Love, 7, kan leta grodor, salamandrar och insekter. En sjuk geting som han hittade på trappan har för dagen bäddats ner i en burk med socker, en bit pannkaka och en smörblomma.
Höganäsuppväxte Per Lundahl har liknande minnen från sin egen barndom här. Han har återvänt till hemtrakterna efter en landslagskarriär i basket. Under 15 år flyttade han runt, från M7 i Borås och matcherna med Magic Johnson till Norrköping Dolphins.
»Fyra SM-silver men inget guld blev det. Nu tränar jag ungdomar från trakten i basket, cirkeln är sluten.«
Dottern Thea, 11, har hittat sin mammas svarta rullskridskor från 1970-talet. De är i förvånansvärt bra skick och på smala ben rullar hon in och ut ur köket medan undulaterna Fjunet och Muffin fyller hela nedervåningen.
»Man kan sannerligen inte påstå att de är tama«, kommenterar Isabel Lundahl fågelkvittret i salonger som alltid varit musikaliska. Ända fram till slutet av 1900-talet bodde kyrkans kantorer i Klockaregården. Som den i trakten legendariske Torsten Nilsson som, med sin fru Gurli, flyttade in här 1912 och skapade föreningen Musikfrämjandet i Kullabygd som i dag är mer aktiv än någonsin.
»Trots historiken och skönheten var jag skeptisk när jag såg huset första gången, det hade stått tomt ett tag och behövde renoveras« säger Per, men Isabel skrattar: »Inte jag! Huset utstrålar ett sånt harmoniskt lugn, jag ville bo här med en gång.«
De gick båda gymnasiet på Borgarskolan i Malmö, Per två årskurser under Isabel, han på basketgymnasium och hon på ekonomisk linje. »Nog visste jag vem Isabel var, men hon hade ingen aning om mig« skrattar Per. Först några år senare blev de ett par, när de hamnade på samma civilekonomutbildning på Lunds universitet.
På väggen i vardagsrummet finns ett vackert och skickligt kopierat fotografi av en blomma. »Det är min pappa som har tagit det«, säger Isabel, »han var hängiven fotograf med Hasselbladskamera och eget mörkrum. Nu har jag alla hans fotografier ända från 1960-talet, det är en skatt.«
Isabel kommer från Skåne men flicknamnet Sortti och hennes samiska utseende tyder på ett annat ursprung. Föräldrarna kom från Norrbotten till Göteborg, där hennes pappa Jan studerade till ingenjör på Chalmers. Så småningom hamnade de i Limhamn utanför Malmö. »Huset vi bodde i hade mina föräldrar ritat tillsammans«, berättar Isabel. »Min mamma Signhild har alltid varit en stor inspiration, hon tecknade, sydde och arbetade på NK i Göteborg där hon bland annat höll i visningar. Mamma växte upp i Kalix tillsammans med tolv syskon som hon gjorde kläder åt.«
Isabel började själv designa kläder vid sidan av sitt ordinarie arbete, vilket växte ut till det uppskattade klädmärket RÅH. »Mamma tipsade mig att lägga märke till hur samerna gjorde i sin sömnad.« Både i hemmet och i det egna klädmärket samsas hantverket och naturen, där allt är vackert och rejält i enkla färger. På övervåningen håller en stor lönn nästan på att växa in genom fönstren, ljuset silas genom bladverket och ger en ljusgrön ton.
»Många har undrat om vi inte ska fälla den, men vi gillar att den står där«, säger Isabel. Lönnen borde vara densamma som på Maja Fjæstads fina akvarell från 1919. Nu är den dubbelt så hög.
