Arkitekten bor i huset som gick från Londons fulaste till moder­nistisk ikon

En varm dag i London. Flygplan segar sig som i ultra­rapid genom den upphettade himlen mot Heathrow. Fönster står öppna mot fågelsång, stadens brus och människorna på piazzan nedan­för. Det är busy days, long hours. Arkitekten Pernilla Ohrstedt jobbar med ett projekt till London design week i september. Vardagsrummet förvandlas till arkitektkontor för det egna före­taget Pernilla Ohrstedt Studio. Tre medar­betare ringer på dörren varje vardag, med goda idéer och förhoppningsvis nybakta croissanter. ”Tyvärr inga croissanter ännu”, skrattar hon när vi talas vid.

Under de senaste åren har Pernilla Ohrstedt hyllats för sina arbeten för varumärken som Top shop, Coca-cola, Antipodium, Daks och British council. Hon är en gränsöverskridande arkitekt med rötter i både skandinavisk enkelhet och engelskt avantgarde. Pernilla bor i området Bloomsbury, i byggnaden The Brunswick, en moder­nistisk ikon, förr utskälld som ”betongdinosaurie”, i dag en attraktiv boplats. Det var Pernillas sambo, arkitekten Benjamin Nicholls, som med sin bror lyckades köpa lägen­heten för snart 12 år sedan, strax innan försäljningar från kommunalt ägda bostäder stoppades. Av komplexets 560 lägenheter är 70 friköpta, resten är ”council housing”, hyresrätter.

– Det är viktigt att det finns hus med blandat boende i centrala London. Här bor vanliga låginkomsttagare, och 20 procent av lägenheterna är skyddat boende. I de lägenheter som friköptes bor det mest arkitekter och designfolk, vägg i vägg med de pensionärer som en gång flyttade in när huset var nytt.

The brunswick är en modernistisk dröm. Kvarteret ritades av Patrick Hodgkinson (f 1930) och stod färdigt 1970. Idén var en radikal version av traditionella engelska huslängor där betong skulle lyfta människorna från smuts och eländigt boende till en ljus urban by med bio, butiker och torgliv. Men projektet stympades av kostnadsskäl, entusiasmen falnade, underhållet sköttes inte och komplexet fick dåligt rykte.

När Pernilla flyttade in 2002 var The Brunswick rejält slitet och kallades en av Londons mest miserabla platser, redo för bulldozern. Detta var under Pernillas utbildningsår och man bodde fem personer i lägenheten. Kvarteren var trevligare då.

– Det fanns lokala affärer och matställen som Bloomsbury café vi brukade äta frukost på. Det låg en konstig italiensk pizzeria här, en billig skoaffär och ett jättebra antikvariat. Det fanns fotobutik och en knasig presentaffär.

Först med en skyddande Grade II-listning (”buildings of special interest, warranting every effort to preserve them”), och genom en omfattande renovering på 00-talet, fick kvarteret nytt liv i sin ursprungligen tänkta varmvita färg. Det är ett underbart ljus i vardagsrummet med sina växthuslika fönster vinklade uppåt. Överallt vinterträdgårdar, balkonger, lägenheter travade på varandra i terrassformation, stöttade av smäckra betongpelare. Det liknar en tudelad idrottsarena, på väg att lyfta från marken.

– Längan mitt emot ser likadan ut. Man ser liksom en kopia av sig själv. Det är folk överallt, grannar äter middag och pysslar på balkongerna. Men det är ändå tillräckligt långt bort för att man inte ska känna sig uttittad.

I mitten ligger en arthouse-biograf, The Renoir, som en drömkiosk bland pelarna.

– Man går igenom huset som via en väldig portal mot en park. Det är mycket vackert.

Pernilla Ohrstedt är uppväxt med arkitektföräldrar i Bromma, och fick yrket i ryggmärgen under bilsemestrar genom Europa.

– Vi stannade överallt för att titta på hus: Le Corbusier i Marseille; Gaudí i Barcelona; Venedig. Det var kul att stanna på platser man annars aldrig skulle ha hamnat på. Upplevelsen var mycket större än bara själva byggnaden.

Där har vi en av grundstenarna i Pernillas skapande: upplevelsen av rummet, det må vara trädgårdskonst eller en catwalk i Regents park – det viktiga är att skapa en laddad miljö.

– Min utgångspunkt är att det rumsliga tänkandet kan appliceras överallt. Ett event kan vara en arkitektonisk upplevelse, där man kan skapa rum genom performance, en upplevelse som är temporär, utan fyra väggar.

Hon drog till London som 19-åring år 2001, gick en grundkurs i design och konst på Central saint Martins University of the arts, men bytte snart till The Bartlett school of architecture, en av världens mest ansedda.

– Det var en ganska hård skola, mycket jobb, högt tempo och konkurrens, men på Bartletts fick vi bestämma själva vad arkitektur är för något och mina horisonter öppnades.

Skolans dåvarande rektor, arkitekten sir Peter Cook, drev den experimentellt färgade utbildningen. Han var en av grundarna av avantgardegruppen Archigram, som under 60-talet ville skippa stelnad modernism och tråkig Bauhauslogik. Archigram var en kreativ explosion av space-age-pop-utopier: nytt, tekniskt, roligt, annorlunda, svindlande, en rörelse ”against the boredom of working in London architectural offices”. Nästan ingenting blev uppfört, men det var fantastiska idébyggen. Archigrams visioner om att arkitektur kan vara något helt annat än vad man tror, ekar starkt i dag. Pernilla Ohrstedts

arbeten i gränslandet mellan mode, utställningsarkitektur och konst gör henne till en Archigramlärjunge.

Hon har ritat och byggt upplevelser med rep, is, stål, växter och heliumfyllda molnbubblor. Den interaktiva musikbyggnaden The Beatbox, skapad av Pernilla och arkitekten Asif Khan för Coca-cola i Olympic park, är en byggnad helt i Archigrams lekfulla tradition. Hennes svenska bakgrund, med närheten till naturen och enkla lösningar, adderar en attraktiv vinkel. Bara det att lägga gräsmatta på Top shops catwalk häromåret var en anslående elegant skandinavisk tanke. Hon använde plankgångar, som i svenska kärr, på Top shops utställning i Regents park nyligen.

Pernilla och hennes närmaste arbetar nu med ett tyskt projekt till nästa vår, men vad det är avslöjas inte. Några hus? Nej, det är inga på gång … Arkitektur behöver inte vara villor och skrytbyggen, det kan vara något mer drömlikt, byggen i rörelse. ”The essence of the city is the supreme coming together of everything, people come and go, it’s all moving” som Peter Cook skrev på 60-talet. Det finns ett flöde därute, fånga det, forma det, dela det, gå vidare. Pernilla Ohrstedt är en av de nyfikna.

Text: Petter Eklund

Foto: Åke E:son Lindman

Läs också:

Kika in i arkitektparets moderna drömvilla i Dalarna

Icons chefredaktör säljer sin stilrena lägenhet på söder – kika in

Titta in i arkitektens spektakulära sommarhus