Hemma hos Diorama interior på Kvarnbacken
Renoveringsprojektet som blev början på något större – 1800-talsgården i lilla uppländska Pesarby väckte Alexander Brasch och ClaesMikael Svenssons passion för byggnadsvård och historia.
ClaesMikael Svensson och Alexander Brasch var på jakt efter ett hus på landet. De hade letat ett tag och längtade efter ett nytt gemensamt projekt att sätta tänderna i, en jordnära kontrast till livet i Stockholm. De hade egentligen siktet inställt på Södermanland, men vänner som själva hade hus i Uppland lyckades få dem att utöka sitt sökområde. Så dök gården upp – i den lilla byn Pesarby strax sydväst om den historiska bruksorten Österbybruk – med osedvanligt dålig tajming. ClaesMikael skulle i väg på en jobbresa och hans resplaner krockade med den öppna visningen. Men skam den som ger sig. »Vi var hos våra kompisar helgen innan och kunde inte låta bli att åka förbi huset ändå. Så vi knackade på och blev inbjudna på en privat visning av ägarna. Jag minns hur jag fick känslan när vi stod där i mellanhallen – att det här huset talar till mig. Vi måste ha det. Det finns inget annat«, berättar ClaesMikael.
»Paret som sålde hade en lång och sentimental relation till gården, och kände sig nog inte helt klara med allt de ville göra. Framför allt frun i huset hade haft en bild av hur det skulle se ut ur ett byggnadsvårdsperspektiv, jag tror att hon såg den framtiden hon önskade för huset i visionen vi hade. Och så blev det«, säger Alexander.
ClaesMikael Svensson och Alexander Brasch
Ålder: 38 respektive 40 år.
Gör: ClaesMikael är senior creative och inredningsarkitekt. Alexander är head of design menswear på Gant. Tillsammans driver de Diorama Interior, @dioramainterior på Instagram.
En omfattande renovering
Kvarnbacken, som gården heter, består av flera små hus och var inte direkt nedgången men inte heller i sina glansdagar. Kakelugnarna i boningshuset fungerade inte, så gott som alla golv var täckta av plastmattor och väggpappen var sprucken. Även om det inte kvalificerar sig som någon tilltagen mangårdsbyggnad så har det en aktningsvärd karaktär. »Vi brukar säga att huset känns som en väldigt, väldigt liten herrgård. Med högt i tak och en känsla av att vara större än vad det är. Även om det är litet till ytan så känns det att det var ett högreståndshem historiskt sett – med kakelugn i varje rum, stora fönster och nästan tre meter i tak i en så här pass liten byggnad.«
På toppen av den terrasserade trädgården stod det för längesen en väderkvarn och därifrån kom sig gårdens namn, kvarnstenarna ligger fortfarande kvar som en påminnelse. Mjölnaren och hans familj bodde här under andra hälften av 1800-talet och efter det tjänade huset som bostad åt byns prästänka. Det är svårt att avgöra när i tiden husets olika karaktärsdrag tillkommit, kanske var det först under prästänkans tid som utsidan pryddes med mästerliga finsnickerier?
När ClaesMikael och Alexander tog över 2018 började de direkt skrapa på ytan av övermålade tapeter, flagnande färg och papptak – och upptäckte att husets originalstomme fortfarande fanns bevarad. Sedan dess har de tagit fram husets ursprungliga skurgolv, breda brädtak, gamla takbjälkar och tiljor. De har plockat fram husets ursprungliga originalfärger, satt upp ny pärlspont och målat den i linoljefärg. Kittat om alla fönster, inrett och bytt fasad på uthusen. Men det absolut första projekt de gav sig på var att lerklina väggarna i lilla salongen. »Vi hade läst att det ska vara bra för isolering och inomhustemperaturen – samtidigt som det låter huset andas. Vilket det också är och jag kan varmt rekommendera just lerklining. Men när vi stod där alldeles entusiastiska och tänkte att det här kommer kanske ta en eftermiddag på sin höjd – så hade vi ju inte förstått hur stort projekt det var. Jag är själv uppvuxen i ett ständigt pågående byggprojekt på landet och är inte rädd för att hugga i, men ibland gör det också att man har enklare att ta sig vatten över huvudet. Men det lär man sig ju också något av«, säger ClaesMikael och skrattar.
Intresset för kulturhistoria började gro
I ett gammalt 1800-talshus finns inga perfekta vinklar eller raka väggar. Någonstans har det sackat ihop och lutar lite. Det hör till. Och även om det smärtar att behöva lägga ett nytillverkat golv i köket – som tidigare drabbats av en vattenskada – så försöker paret att inte vara allt för stränga. »Som jag ser det har vi fått en fantastisk möjlighet med Kvarnbacken, att tillsammans få utforska andra historiska tidsepoker. Även om det kanske inte verkar så vid första anblick så är det äldsta huset också det mest förlåtande, för det har redan varit med om så mycket. Byggts till i omgångar och stått här sedan 1800-talet, så hon klär i det mesta.«
I vintras besökte Residence ClaesMikael och Alexander i deras lägenhet på Gullmarsplan i Stockholm, som de renoverat för att göra fastighetens historia rättvisa. Men faktum är att det var Kvarnbacken som fick deras kulturhistoriska inställning att gro från första början.
»Det var här vårt stora intresse för antikviteter och äldre bruksföremål började. Här föddes passionen för allmoge och hantverk som sedan skulle komma att anta formen av Diorama. Allt har sprungit ur vår relation till det här huset. Att vi har gått in för projektet så helhjärtat, sett till att lära oss om byggnadsvård och våga testa tekniker som är helt nya för oss – bara för att kunna återuppföra det«, förklarar Alexander.
Samma år som de tog över gården grundade paret alltså ytterligare en gemensam plattform för antikviteter – Diorama Interior. En inrednings- och antikstudio som ClaesMikael och Alexander främst driver på Instagramkontot @dioramainterior. En annan värld som öppnades för paret i och med Kvarnbacken, och som varit ett slags växthus för deras antikintresse, är de uppländska gårdsauktionerna. Där man kan lära sig direkt från källan, samtidigt som man möter föremålet så möter man också platsen det kommer ifrån och kontexten där det har använts. »För att verkligen förstå de enskilda föremålen behöver vi se och förstå miljöerna de har varit en del av. Se Hälsingegårdars bevarade originalinredningar, besöka hembygdsgårdar och inspireras av hur man komponerade sina hem då. Under en tid när estetik inte var grunden, utan de praktiska värdena var överordnade skönheten.«
Genom Diorama fick ClaesMikael och Alexander upp ögonen för vilken hög kvalitet och nivå de svenska antikviteterna håller, även på en internationell marknad. Faktum är att utländska kunder ofta har ett större intresse för de svenska antikviteterna än vad vi svenskar själva har, vi är helt enkelt sämre på att uppskatta vår egen kulturhistoria. Gemensamt för internationella och svenska köpare är dock att man är villig att betala mer för föremålen som man vet mer om. Men för den sakens skull behöver man inte leva i det förflutna. »Vill vi influera någon till någonting så är det att alla borde leva med antikviteter, även om du betraktar dig själv som en modern och samtida person. Kanske framför allt då! Det är inte museiföremål, det är möbler och objekt att leva med. För det är precis vad generationerna innan dig har gjort.«
Till en början var de som kalvar på grönbete på gårdsauktionerna, men allt eftersom de lärde sig mer och började gå djupare i olika stilepoker kunde de tydligt se vad som var logiskt att flytta in i huset på Kvarnbacken. »Det viktiga är inte exakt varifrån eller när ifrån något kommer, det är att det ska kännas äkta i kontexten och för platsen man är på. Här är det imperfekta det mest genuina, man vill snarare framhäva det sneda och skeva – men det ska absolut finnas en personlig touch i sättet man blandar epoker och stilar på.«
Sveriges bruksorter har historiskt sett präglats av en utbredd arbetarklass, samtidigt som bruken förde med sig högre ståndsmiljöer som herrgårdar och tjänstemanna-bostäder. En dynamik som skapar kontrast bland antikviteter och andra gemensamma uttryck. I Österbybruk tar den sig uttryck i godsens stora gjutjärnsurnor från Almunge och den utbredda allmogekulturen – där Upplandsmålare dekorerade storböndernas skåp med rosor och flammande tulpaner.
Att vara hemma på en ny plats
När paret fick nycklarna till Kvarnbacken tog det inte lång tid innan de stiftade bekantskap med sin nya granne Lennart. Hans familj har bott i byn i generationer och har följt projektet på Kvarnbacken som en lokalt förankrad mentor. Och även om det är kärleksfullt menat så blir det allt som oftast tydligt att ClaesMikael och Alexander inte är från trakten, de är stockholmare. Sina småländska rötter till trots. »När man bor i stan vet man knappt vilka ens grannar är. Men här går relationerna mellan gårdarna och grannarna tillbaka i generationer. Man hjälper varandra på ett helt annat sätt, att vara här känns alltid tryggt och lugnt«, berättar Alexander.
För ClaesMikael är det också att komma hem, fast på en ny plats. »Min släkt har alltid bott på gårdar, så för mig är det här som att sluta cirkeln och ändå ha skapat något helt eget. Det finns ett särskilt värde i den känslan, att äga och kunna göra vad man vill. Man känner sig manad att vårda saker på ett annat sätt än när man har dem till låns. Jag känner en fysisk koppling till vartenda träd och buske som växer här.«
Men de är inte de första stockholmarna att ha hand om Kvarnbacken. Huset tillhörde tidigare den svenske grafikern H.C. Eriksson, pappa till en av ClaesMikaels barndomsvänner – konstnären Sara-Vide Ericson. Men det uppdagades först ett halvår efter att de tagit över gården, när Sara-Vide fick höra det på omvägar och ringde upp. Det var nog helt enkelt meningen att huset skulle bli deras. Det var här dom skulle landa.
