Hemma hos doktor Lera & Glas Mårten Medbo
Mårten Medbo är inte bara keramikern i ropet, vars skulpturer har stått på många ombloggade piedestaler. Han är också konstnär och doktor i konsthantverk – välkommen in!
Mårten Medbo har hämtat morgontidningen i brevlådan vid vägkanten och vänt tillbaka in med den råa morgonluften i kraglinningen. Det kunde vara en scenöppning i en tv-film från svensk glesbygd 1972, med huset som kurar vid ett skogsbryn och mysigheten därinne i köket. Han öppnar i blå arbetsbyxor, men Mårten Medbo är ingen lokal snickare, utan konstnär och doktor i konsthantverk och en av de keramiker som har tagit klivet in på konstvärldens arena.
Sedan några år tillhör han galleriet Christian Larsen, där de bubbliga skulpturerna Crowd är en keramisk hit. Medbo har nyligen ställt ut i Paris och London, men här i skolhuset känns den världen behagligt långt borta. Katterna Tippex och Smuts kommer och hälsar. Kaffedoft. Dagar med arbetsro.
Mårten och hans fru, konstnären Hanna Stahle, bor och arbetar i en före detta skola strax utanför Katrineholm, där vägar och fält övergår i mörk skog. Efter 20 år som konstnärer med tre barn i Kräklingbo på Gotland hittade de en ny boplats med stora arbetsrum och rätt centralt läge vid stambanan mot både Stockholm och Göteborg.
Logistik, rum och naturen utanför. Han pratar om ett träsk som han blivit fascinerad av: märkliga former och färger, som en utställning i oavbruten rörelse en bit ut i skogen. Mårten Medbo drejar och bygger i dag. Det är skogräns vid ateljédörren, för lerdammets skull. Spår av arbete överallt, en brötig ordning med gipsformar i hyllorna, lerpaket och lådor som kommit från Paris med konst i bubbelplast.
Glasyrprover som röksvampar, skulpturer, färdiga och under byggnad. Vid fönstret står drejskivan, rummets centrum just nu. Medbo har flera aktuella serier av skulpturer: Hairy, Velvet Worm, Hose, men hans mest kända familj heter Crowd och byggs upp av drejade bubblor i olika storlekar. Han gör dem snabbt för att sedan montera dem på en drejad stomme.
– Jag undersöker drejningstekniken, hur jag kan göra om den och skruva den så det blir som jag vill, säger han.
Just i dag arbetar han utifrån ett skissfoto av en explosion som i en sekund fick en fantastisk form. Från bilden växer en skulptur fram, bubbla för bubbla, ett hantverk ut i fingerspetsarna, som samtidigt är en väg genom obanad estetisk mark.
– Arbetet ska ligga i den okända terrängen, vara lätt oroande. Det här momentet är krävande, han vill helst vara ensam när skulpturerna byggs i försök att återskapa en inre bild eller förhoppnng. Arbetet drivs av nyfikenhet, men siktar också mot utställningar.
– Jag skulle kunna bygga Crowd-skulpturer hela tiden, men för mig är det en ynnest att få utrymme att experimentera och arbeta i ett mer öppet läge. Men jag måste också komma ihåg att jag arbetar i en gallerivärld. Det sker ett slags anpassning.
Storleken på objekten har kunnat öka med galleriernas stora utrymmen, de vita boxarna. Han fogar ihop delar, bygger högre.
– Jag kan tänka och arbeta mot kommande utställningsrum.
Mårten Medbo är en sympatiskt fundersam konstnär. Inget verkar självklart, allt tycks vara i rörelse mellan infall och eftertanke. Den inställningen har präglat honom i alla år och det tog honom också till Göteborgs universitet, där han under fem år på HDK, Högskolan för design och konsthantverk, var en av landets första forskarstudenter i konsthantverk.
Han kunde arbeta vidare med sin keramik på skolan och samtidigt djupstudera sitt eget yrke som keramiker, med dess traditioner och konventioner. Avhandlingen från 2016 heter Lerbaserad erfarenhet och språklighet och berör alla som arbetar konstnärligt och som funderar över vad föremål betyder i livet.
Hur kan keramik fungera som ett medium för att uttrycka sig och för att undersöka nutiden och samhället? Medbo ser leran som en språklig möjlighet, något större än bara sköna prylar på hyllan. Samtidigt kritiserar han de senaste årens våg av akademiserat, textbaserat meningsskapande. Det finns något viktigt bortom språket. Vi är föremålsvarelser, läser saker med händer, ögon och minnen. Efter fyra års läsande och skrivande och examen i Göteborg ville han återvända till materialet.
– Jag ville ge mig själv ett år med lera.
Den akademiska världens vägar fanns där, en professorstjänst lockade.
– Jag utbildade mig till keramiker, men skulle jag nu gå in i skolvärlden?
Kontakten med galleriet Christian Larsen hade redan öppnats. Keramik började bli hett, flera konstnärer vände sig mot leran. Medbos tidigare objekt hade sålt bra på en utställning i New York. Han tog steget från akademin och konsthantverkskretsarna till konstvärlden.
Att dreja är ryggraden i Mårten Medbos keramik. Det är en tidlös, effektiv tillverkningsprocess där ett meditativt lugn uppstår. Den snurrande leran slår en tidsbåge genom livet, från de pampiga, lite organiskt krypande skulpturer han i dag ställer ut, tillbaka till hans högstadietid i Solna med keramik som fritt valt arbete och senare då han hade hoppat av skolan och var krukmakarlärling hos keramikern Anders Hägg.
I tre år slet den tonårige Mårten varje dag med drejning, ugnar och tillredning av lera, en praktik som blev grunden i hans yrkesbana. Han gick Konstfack 1986–1993, träffade Hanna Stahle där. På somrarna turistdrejade han på Gustavsberg under Sven Wejsfelt som hade varit Stig Lindbergs drejare. Här upptäckte Mårten Medbo det klassiska svenska stengodset och dess glasyrer, som han använder också i dag. Vid Konstfacks hytta blåste han vilt glas.
– Jag, Pelle Sundberg och Gunilla Kihlgren tillhör en generation som var kitschfräcka och svajiga. Vi tog ut svängarna utan att förklara oss, vi paketerade inte vårt uppror.
Efter skolan flyttade Mårten och Hanna och deras första son till Kräklingbo på Gotland och arbetade som keramiker och konstnärer.
– Flytten dit var ett sätt att skapa utrymme för oss att kunna vara verksamma konstnärer. Vi sänkte alla omkostnader och fick svängrum. Det var lite naivt men fungerade.
Han och Hanna Stahle har tillsammans gjort flera offentliga verk i metall, betong, sten och glas. Utomjordiska betongbumlingar har landat vid en skola i Slite. Tiotusen metallplattor fångar himlen på en fängelsemur i Sala. Mårtens keramik sökte sig fram under 90-talet, från rent bruksgods mot det han kallar »spexbruks« med barockformer, lysterlasyrer och dekaler, bonbonjärer och lampetter som spritsade med grädde.
– Jag uppfattades nog som lite knasig när jag blev medlem i Konsthantverkarna.
I själva verket var han 25 år före sin tid. I dag syns liknande, lekfulla och ifrågasättande hybrider överallt. På Galleri Inger Molin under 00-talet kunde han experimentera vidare och visade glas med påklippta utväxter. Det fanns något under den perfekta ytan. Det var modernism med akne. När han göt keramiska objekt utifrån formerna i ballonger och potatisbrötar började han hitta hem till sitt keramiska tilltal.
Mårten Medbos keramik förde honom till Kosta Boda för något år sedan. Glasbruket har skaffat sig en rejäl konstnärlig boost med Frida Fjellman, Mattias Stenberg, Hanna Hansdotter och nu också Medbo.
Han har tidigare arbetat med glas i omgångar, först på Konstfack, en kortis på studiohyttan Åtta glas och senare i vid det tjeckiska glasbruket Ajeto där han hittade en levande kristalltradition och blev intresserad av tekniken. Hans nya limiterade serie Ratio ser traditionell ut vid första anblicken.
Men liksom med drejningen går han in i en gammal teknik – det slipade glaset – och förnyar den.
– Det har varit en utmaning att arbeta med det tunga och anspråksfulla glaset. Ratio knyter an till en tradition, men förhoppningsvis vis på ett piggare sätt som ska kännas spännande och samtida och sända referenser både bakåt och framåt, säger han.
Serien blåses på fri hand och formas till ett slags korvformer, som kyls ner under ett dygn. Ett rutmönster sågas sedan med diamantsåg i sliperiet, en »brutalvariant« av det traditionella slipade glaset. Spåren blir vassa och sträva, men knepet är att värma upp glaset igen och behandla det med gasollågor så att sågytorna vidgas och blir mjukt glänsande. Också i glasbruket krävs det ständiga experiment för att utvecklas.
– Materialet måste få leva sitt liv. Det är omöjligt att kontrollera glas- arbetet fullt ut och det är just det som är kul. Det finns ett stort slumpmoment när vi jobbar.
En prototyp till Ratio står på en hylla i ateljén. Att få glasobjekten att berätta om hyttans högklassiga processer, arbetet och glashistorien är en utmaning. Samarbetet med Kosta Boda fortsätter.
Men i dag bara lera. Mårten Medbo sätter sig vid drejskivan igen, i den stora ateljén där det ännu ekar av skolbarnens spring och röster och med trollskogen inpå knuten. Han tycks arbeta mellan två världar. Här är han samtidigt en tidlös krukmakare och en samtida konstnär, som bygger gåtfull skönhet.
– Jag söker något och vill bli förundrad över det som sker mellan mig och leran i ateljén. Det är därför jag fortsätter. Det är jobbigt att arbeta i det okända, men här i drejandet är det lugnt.
Text: Petter Eklund Foto: Andy Liffner
Läs mer:
Så här tvättar du lyxigt och hållbart