Innovativ hållbarhet hemma hos ostronfiskaren Lotta Klemming
En lektion i långsiktig hållbarhet och ett bevis på att innovation kan skapas genom att leta där man står – välkommen hem till Lotta Klemming och hennes familj utanför Grebbestad.
Ostrongården gnistrar som en pärla i Tjurpannans naturreservat, alltså bokstavligen. En solig dag kan man se solens strålar spegla sig i fasaderna, det är nästan som om de försöker skvallra om vem som bor här.
Lotta Klemming är uppvuxen i Grebbestad och är andra generationens ostronfiskare, hon bodde i centrala Göteborg under en period men för snart tio år sedan återvände hon till havet för att på heltid ägna sig åt sin passion för ostron. Sedan 2015 driver hon familjeföretaget Klemmings ostron tillsammans med sin pappa och de levererar nu ostron från den svenska västkusten till några av världens mest prestigefulla restauranger.
»I mina ögon är det här för alltid. Jag kommer att vilja bo här så länge jag lever. Just därför väger funktionen i det här projektet tyngre än estetiken i de flesta avseenden, för det är vad som skapar ett hållbart boende i längden«, förklarar Lotta.
Lotta Klemming
Ålder: 35 år.Familj: Sambo, dotter och hund.
Aktuell med: Familjeföretaget Klemmings ostron. På vardagarna jobbar Lotta med fisket, under högsäsong arbetar hon med besökande gäster upp till tre dagar i veckan. Ostronfisket pågår mellan sista augusti och midsommar.
Hållbarhet och funktion
Hållbarhet och funktion var alltså ledorden när Ostrongården skulle förverkligas. För Lotta var det ett byggprojekt för resten av livet, med den självklara utgångspunkten att också välja material som tål tidens tand. Samtidigt som de ska vara sköna att vila ögonen på och gå ihop med norra Bohusläns karga landskap – det var naturligt att även inomhus plocka upp de dova tonerna i naturens nordiska palett.
Vid sidan av fisket erbjuder Lotta tillresta gäster att följa med ut på turer till havs och uppleva en ostrondykares unika arbete på nära håll, och samtidigt njuta av de kulinariska upplevelser som följer med pinfärska viltfångade ostron. Sedan Ostrongården stod klar för snart ett år sedan har hon och sambon Sander Schimmelpenninck kunnat utvidga verksamheten ytterligare. Men allt började med att Lotta hittade den här tomten, som inledningsvis kändes som en hägring. En liten bit mark som angränsar till det kustnära naturreservatet Tjurpannan och dessutom vetter ut mot öppna landskap. »Redan under tiden jag bodde i min lägenhet i Göteborg hade jag som mål att hitta en egen plats i närheten av Grebbestad, eftersom det var där jag jobbade och tillbringade all min tid. Samtidigt höll jag på att expandera mitt företag och behövde ett tak över huvudet även för min verksamhet som fiskare.«
Historiskt sett har norra Bohuslän livnärt sig på fiske och havet kantas därför av en tydlig detaljplan anpassad för fiskenära verksamheter. Trots det har de allra flesta av dessa verksamheters sjöbodar sedan länge övergått till att bli sommarnöjen och flytvästsförråd. Och de konservfabriker och industrilokaler som ingår i samma detaljplan har i regel köpts upp på spekulation, av ägare som hoppas att detaljplanen så småningom ska ändras – för att då få riva och bygga fritidshus. Utsikterna för någon som Lotta Klemming – som tillhör en ny generation som vill driva fisket framåt på ett hållbart sätt – är därför väldigt begränsade. För att expandera sitt företag behövde hon i stället att köpa den lilla tomten privat, och sedan hade hon tur nog att även kunna slå till på granntomten.
Ostrongården är nu en plats både för att bo och välkomna gäster, med plats för logi, matlagning och andra aktiviteter för större grupper. Gården består av totalt fyra olika huskroppar – den lilla familjens privata hem, gästhuset och två små tillhörande studiohus. För Lotta var det viktigt att gården skulle bestå av väldigt enkla hus. »Jag ville ha fyra väggar och tak, i plåt med 33-gradig lutning, och inga konstiga vinklar. Men även om de skulle vara lika enkla och stå relativt nära varandra, ville jag att de skulle spela av varandra och skapa något större tillsammans – inte kännas som en stugby.«
Viktigt med dynamik och balans
När det var dags för projektet att ta form anlitades Göteborgsbaserade Fabel arkitektur, vars estetik och filosofi passade perfekt ihop med Lottas vision. »Fabels storhet är att de hela tiden återvänder till kärnan av allt. De skapar hus som är fantastiska i all sin enkelhet, samtidigt som de bygger för framtiden och evigheten. Och de bygger för den här platsen, som om de här husen alltid har stått just här«, förklarar Lotta.
Alla hus har fått samma form och tak för att hålla rätt balans, dynamiken sitter i placeringen av de olika strukturerna. Samt att de står i lätt lutande terräng, så trots att alla byggnader har samma takhöjd håller de inte samma linje utan sträcker på sig i olika nivåer. »Vi ville, med hjälp av de fyra byggnaderna, skapa en gårdsbild som ger fokus åt de små och intima rummen även mellan husen. Genom att skapa det får man känslan av att befinna sig i en ›egen värld‹ trots att de andra husen ligger relativt nära. Samtidigt har den mänskliga skalan varit väldigt viktig i processen, där vi har lagt särskilt mycket omsorg i materialvalen på de ytor man som människa kommer riktigt nära«, säger arkitekten Catharina Dahl Palmér.
Genom att vinkla och rikta huskropparna och deras fönsterpartier för att skapa utblickar över landskapet, har man lyckats värna om att ta vara på både omgivningarnas skönhet och de inneboendes integritet. Även i rum som inte vetter ut mot de vidsträckta vyerna har man sett till att skapa kontakt med naturen genom att öppna upp, snarare än att stänga igen. »Lotta har en enastående drivkraft och just de här unika fasaderna hade nog aldrig kommit i hamn utan hennes envishet. Det var en lång och krånglig resa, men till slut gick det också. Ostronputsen är väl ett bevis på att man inte behöver vara high-tech för att göra något helt nytt, det kan likaväl vara ett obeprövat naturmaterial. Innovation kan finnas närmre till hands än vad man tror.«
Fabel arkitektur
Det Göteborgsbaserade arkitektkontoret drivs av arkitekterna Catharina Dahl Palmér och Sofie Campanello. Deras fokus på omsorgsfulla detaljer och osvikliga känsla för lokal förankring, har genererat en lång lista av priser och prestigefulla nomineringar. Under hösten 2024 tilldelades Fabel arkitektur Residence Stora Formpris som Årets arkitekter.
Med ostronskal är cirkeln sluten
Och inget ligger väl Lotta Klemming närmre till hands än just ostron. Och ostronskal var det naturliga materialvalet även när det stora byggprojektet skulle dras i gång, hur okonventionellt det än kan låta. »Ostron är oerhört vackra i sin helhet, de har ett slags rå skönhet som gör att man gärna tittar en extra gång och funderar på vad man skulle kunna göra med dem. Samtidigt som jag alltid har tänkt på skalen som ett högst funktionellt material. Det finns spår av ostronskal runt andra gårdar här i området, men det har inte funnits någon riktig förklaring till varför. Om de placerats där med någon särskild funktion i åtanke, eller om det bara beror på att vattennivån var högre förr«, berättar Lotta.
Det man dock vet säkert är att ostronskal stöter ifrån sig vatten och att de genom åren har grusats ner och blivit till skalstränder i Bohusläns skärgård. Det var passande nog på en av dem som Lotta fick idéen att använda sin verksamhets största restprodukt i bygget av familjens drömhus. »Det slog mig att en sådan skalstrand nästan uteslutande består av kalk. Ett material som blivit en bristvara och som är allt annat än hållbar, men trots det har jag alltid varit besatt av putshus. Puts har en organisk känsla och lever ett helt eget liv, eftersom det speglar vädret på ett fantastiskt sätt. Där någonstans började jag hitta min egen väg. För vad är mer representativt för Bohuslän än just ostron? Det kändes logiskt. Som att sluta cirkeln.«
Men trots den uppenbara logiken i Lottas idé var det lättare sagt än gjort att omsätta den i praktiken. Den stora utmaningen var att hitta maskiner som kunde grusa ner skalen till rätt dimension. Men till slut lyckades även detta och hon ångrar inte den stökiga resan. »När jag låser upp ytterdörren en solig dag ser jag hur skalen glänser i putsen, det är en fantastisk känsla. På nära håll ser man hur materialet lever, det är inte lika stumt som vanlig puts utan mycket mer organiskt. Om det är väldigt torrt, som det var i somras, och ljuset ligger på kommer skalens pärlemor fram och hela huset gnistrar i solen.«
Den enorma mängden skal som krävdes till ostronputsen samlades ihop under ett års tid. Inte ens Lotta hade dock kunnat förutse att det fanns ytterligare ett steg i kretsloppet, där rester från ostronfasaden blev till ännu ett nytt material – ostronterrazzo. »När jag såg den här högen med skalbitar som blev över från den finmalda putsen kändes det dumt att strunta i den. Det kändes fel att inte ta vara på det, nu när vi hade samlat ihop den där enorma mängden skal och skapat en nytt överflöd, det var för vackert för att slänga tillbaka ut på stranden.«
En rostfri blinkning till havet
Många år tidigare hade Lotta ritat ett klassiskt bockbord i trä till sin lägenhet i Göteborg, som låg henne särskilt nära hjärtat. Hon hörde av sig till samma möbelsnickare, som hjälpte henne att ta fram ett nytt underrede i ek, och kontaktade sedan Herrljunga Terrazzo som göt en skiva av hälften ostronskal och hälften återbrukad cement. Resultatet blev en 160 kilo tung praktpjäs som drar allas blickar till sig och dessutom är otroligt tålig.
Tre av Ostrongårdens fyra hus är alltså klädda i ostronputs, medan gästhuset har fått en fasad av lärkträ – men är hem för både det imponerande terrazzobordet och en köksfläkt i samma material. I gästhuset har man arbetat särskilt tydligt med olika ljusinsläpp, både genom att sätta in stora fönsterpartier i ytterväggarna och att installera insläpp mellan hallar och sovrum. Hållbarhet innebär långsiktiga val och för Lotta var det självklart att sätta in ett rostfritt kök, för att få rätt patina och prestanda. Samtidigt som det rostfria stålet är en blinkning till havet och de karga bohuslänska klipporna, med välplanerade arbetsytor och gott om dold förvaring. »I gästhuset vill vi även kunna ordna middagar för större sällskap, inte bara de sex gäster som det finns sovplatser för. Därför är de sociala ytorna betydligt större än vad man kanske väntar sig, bara det här maffiga matsalsbordet rymmer hela 12 personer.«
I gästhuset syns en förkärlek för möbler från Ikeas tidiga år – som vilstolen Skye, Karin Mobrings safaristolar och soffbord i massiv furu. För att skapa rätt balans har Lotta i första hand inrett gästhuset genom att handla på auktion och loppis, det är i princip bara sängarna och mattorna som är nya. Tanken är att gästhusets inredning ska vara föränderlig över tid, så det mesta går även att köpa med sig hem för gästerna som är på besök.
»Jag älskar allt som är vackert och vill alltid röra mig i vackra miljöer. Min första egna lägenhet var närapå tom, förutom en fantastisk stol. Jag vägrade allt funktionellt och valde alltid det vackra först. Nu är jag på sätt och vis likadan, men har skiftat fokus och är mer sträng när det kommer till materialen. Jag vägrar att kompromissa på det. Material är avgörande för mig, mycket mer än vad färgsättning någonsin kommer att vara. Jag tycker att man kommer runt det – och det mesta andra – genom att välja bra och äkta material.«
