Kika in i arkitektparets svarta dröm i skogen

En bivack. I Vättlefjälls naturreservat. Inget konstigt med det. Om den inte var 190 kvadratmeter stor, med över tre meter i tak och en 15 meter lång glasfasad ut mot en skogsglänta där Saga Karlsson och Edouard Boisse ibland ser älgar i soluppgång.

1:20

Efter reklamen: TV: Kika in i arkitektparets svarta dröm i skogen

(1:20)

»I jakttider måste vi ha reflexväst på oss.«

De är båda arkitekter, hon på White, han på Kaminsky. Just nu är hon mammaledig med Flora, fyra månader, medan han pendlar milen in till Göteborg i en Volkswagen elbil. Margot, sex år, släpper han av på vägen, på Bergumskolan. Här ute finns inga dagis eller skolor.

»Det ligger ett litet sommarhus på andra sidan sjön, knappt synbart, men annars är vi helt ensamma.«

En isolering som görs ännu ödsligare av vägen, motorleden som övergår i en landsväg som övergår i en tjälsprucken asfalterad som övergår i en grusad som övergår i en sådan där igenvuxen med ogräsremsa i mitten. »Vi tältade här en natt, efter att ha köpt tomten«, minns Edouard.

»Vi var fullkomligt skräckslagna.«

»Du var.«

»Vi hade sett en rysare kvällen innan.«

»Jag sov djupt.«

En kringelikrokig väg som i sin tur slutar i ingenting. Total tomhet. Bara en öppning i den täta barrskogen, en skogsomgärdad sjö, en meterhög vall. Och det är inte förrän du kommer nära som du inser att vallen inte alls är en vall utan en vägg och att öppningen inte alls är en öppning utan ett tak.

»Vi har byggt ett … ça s’appelle comment?« – Edouard är från Lille, kom hit 2010 för att läsa på Chalmers – »ett ’shelter’. Vi såg framför oss ett glashus, öppet i alla väderstreck, naturen alldeles utanför fönstret. Men efter den där tältnatten …«

»Det som var vackert på dagen blev spöklikt på kvällen«, säger Saga. »Så vi grävde ner oss i stället. I dag känns det logiskt, bor man i en sådan här dramatisk natur, då måste man underställa sig den. Det är naturen som bestämmer.«

Hållbarhetsentreprenören byggde om lada – se magiska förvandlingen

Ett hus som inte ber om ursäkt

Samtidigt är det knappast ett hus som ber om ursäkt för sig. Från förplatsen ner till vattnet är det en höjdskillnad på nästan fem meter. Boendekvadraten borrar sig in i sluttningen, bland blommorna och bären, vid foten av de resliga tallarna – »det elegantaste trädet i världen«. Mattsvart som ett stealthflygplan, geometrin framstår skalpellskarp intill den vilda växtligheten.

»Det var någon förbipasserande som undrade om det var en transformatorstation«, säger Saga och skrattar. »Och visst, härifrån vändplanen framstår huset nästan provocerande slutet. Men nere mot sjön är det helt öppet. Det utvecklar sig steg för steg.«

Därmed är byggnaden en inverterad förlängning av bilresan; den går från sluten till öppen. Ett nålsöga, bara metern brett, med huskroppen till höger och en spröjsad vägg till vänster, leder dig via 17 trappsteg ner till ytterdörren, hela tiden med utsikten över sjön som blickfång, med trädkronorna vajande högt där uppe. En passage som höjer förväntningarna.

»Vi ville uppnå lite av samma effekt som på Louisiana, att huset avslöjar mer och mer ju längre in du kommer, att du upplever platsen i sekvenser i stället för att insupa allt med en gång«, förklarar Edouard som också liknar entrépassagen vid en pelargång, en omtolkning av den klassiska arkitekturens kolonnader.

»Jag är ju huvudsakligen utbildad i Frankrike där arkitekturhistorien är en viktig inspirationskälla.«

Vilket förstås kan låta en smula pretentiöst. Men det finns inget pretentiöst över slutresultatet, för precis som på Louisiana, med sina skogsdungar och böljande sandbankar, spelar den omgivande naturen huvudrollen. Det är en arkitektur där landskapet görs till en del av huset och huset till en del av landskapet och Edouard och Saga framstår lika mycket som landskapsarkitekter som husarkitekter, trots att de knappt rört tomten alls. »Vi har fällt lite granar, för att få fram blåbärs- och lingonriset, skapa lite karaktär av park. Men c’est tout.«

Den trånga och långa passagen pressar och trycker dig nedåt och framåt och in genom den helsvarta ytterdörren. Och där inne, omsluten av de vitputsade väggarna, med köket, matplatsen och vardagsrummet framför dig, är du plötsligt utomhus igen.

Så känns det. Den väldiga utsikten öppnar sig, upptar hela fonden, ett tre meter högt och nästan 15 meter långt fönsterparti spänner från vägg till vägg.

Plus att ett atrium öppnar sig mitt i den kvadratiska byggnadskroppen, en miniatyrträdgård med mossor och ris som Saga och Edouard plockat i skogen, arrangerade runt ett körsbärsträd de köpte när Margot föddes. »Huset i naturen har naturen i huset.«

Hemma hos Pernilla och Gustaf Norén – egenritade trähuset utanför Borlänge

Atriet fungerar som rumsavskiljare. Ett litet trappsteg upp hjälper till att betona skillnaden mellan zonerna, liksom plankgolvet som framstår härligt gillestugekvistigt i kontrast till den putsade betongen i de mer publika delarna.

Lyx mitt ute i skogen

»Saga sa det redan när vi träffades: ’Bara så du vet, antingen vill jag flytta tillbaka till Borås eller så vill jag bo mitt ute i skogen.’«

»Medan du drömde om att jobba på ett toppkontor, gärna på Manhattan.«

Något han absolut hade kunnat göra; efter Chalmers praktiserade han på BIG i Köpenhamn, året innan Bjarke Ingels flyttade till New York för att expandera verksamheten. Han erbjöds anställning, men tackade nej.

»Den svenska marknaden vände uppåt och Gert Wingårdh sökte folk. Jag nappade.«

I stället har han här designat sig sin alldeles egna downtown-lya. För det är så denna »bivack« känns. Som att han och Saga dragit ut en lyxlägenhet från ett glashus på Manhattan och skjutit in den här, i den lantliga idyllen, som en byrålåda. En minimalistisk dröm. Allt utfört med millimeterprecision. Som köket, en rostfri ö i borstat stål, kontrasterad med rumshöga luckor i ask som skänker värme till det som annars riskerat att framstå lite väl kliniskt.

Eller de tre fasettskurna loggiorna som öppnar huset mot sjön, suger in omgivningen, skodda i samma svartmålade granpanel som resten av fasaden, vertikala ribbor som ger huset lite extra resning. De triangulära väggarna fungerar som höljen för pelare, balk och stuprör; här tillåts inget bråka med den rena kvadratiska formen.

»För oss är detta det bästa av två världar.«

Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!

Ja tack!

För mer information om hur vi behandlar din data se Aller Medias integritetspolicy.

Bekräfta din mejl

Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.

Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.

1:40

Efter reklamen: Se också: Ålstensvillan har totalrenoverats – kika in i en funkisdröm med extra allt

(1:40)