Lektion i återbruk

0:59

Efter reklamen: Niklas Runesson: "Vill inte vara en del av trender"

(0:59)

Lovisa och Daniel träffades när de var 18 år och sedan dess har de haft en gemensam dröm om att hitta sin plats på jorden. »När Daniel tog studenten skrev vi en bucket list i hans mössa, på saker vi ville göra ihop. ›Köpa torp‹ till exempel. Så på något sätt har vi letat och drömt om att hitta vårt hus – och vår plats – sedan dess. Nu är vi där och kan inte tänka oss att bo någon annanstans.«

När de var 19 år byggde de sitt första hus tillsammans, lilla Villa Furubo som fick sitt namn av de återbrukade järngrindarna Lovisa fann och förälskade sig i. Det var också där hennes renoveringsfokuserade Instagramkonto föddes. Men resan med sekelskiftesskolan i Ölvingstorp började under hösten 2019, när Lovisa arbetade som inredare och stylist på en mäklarfirma. Hela företaget hade åkt på kickoff till Mallorca och hon hade erbjudit sig att stanna hemma och vakta receptionen. Hon och Daniel hade precis förlorat en budgivning på ännu ett drömhus och deras plats på jorden kändes längre bort än någonsin. »Jag hade gjort klart allt som behövde göras den dagen och gick in på Hemnet. Jag tog bort alla filter och preferenser om pris och storlek, började bara skrolla från början till slut. På allra sista sidan dök det här huset upp. Igen.«

Lovisa ”­Furubo” ­Andersson

Ålder: 30.
Familj: Sambon ­Daniel Fisch och ­dottern Nomi. Bor: ­Sekelskiftesskola i Ölvingstorp utanför Kalmar. ­Aktuell som: Fotograf, stylist och kreatör bland annat som @lovisafurubo på Instagram.

Det var inte första gången Lovisa såg huset, det hade legat ute förut. Men då hade hon och Daniel kommit fram till att det var alldeles för stort. För det var inte bara det gamla skolhuset som såldes, i försäljningen ingick även en före detta lärarbostad med lägenheter som renoverats till och från. Medan det gamla skolhuset var i princip orört. »Vi var helt övertygade att det inte längre var tillgängligt, Daniel hade hört ryktesvägen att skolhuset hade sålts. Så jag fick puls när det dök upp bland de kommande objekten och ringde mäklaren direkt. Men det visade sig vara ett misstag, säljaren hade bestämt sig för att skjuta upp försäljningen, men nu när vi dessutom var intresserade av skolan var det inga problem.«

I kärlekens hus hos Carin Wester

Det öde skolhuset var byggt 1896 och verksamheten lades ner i slutet av 1950-talet. I början av 1960-talet såldes fastigheten och sedan dess hade den mer eller mindre lämnats åt sitt öde. Huset var eftersatt och i väldigt dåligt skick. Elen funkade inte och huset var så blött att det bokstavligen rann längs väggarna. »Det tog ungefär tio sekunder innan vi bestämde oss för att slå till. För om man har gått på oändliga visningar av hus som fortfarande är vackert polerade och fulla av själ, då vet man att deras charm är uppenbar för exakt alla. Efter att man förlorat ett par sådana budgivningar börjar man gå på visningar i husen som inte har någon själ kvar, de som är sönderrenoverade och knappt har några originaldetaljer bevarade. Men här spelade det ingen roll att det rann längs väggarna – för de otroliga pelarna, pärlsponten och patinan i golvplankorna fanns där. Och vi visste hur sällsynt det är.« Inte ens mäklaren hade itts måla upp en idyllisk bild av skolhusets »oändliga möjligheter«.

I prospektet hade man i stället föreslagit att det skulle göras om till förråd för lärarbostadens framtida hyresgäster. »Det var tydligt att de hade bakat ihop de båda husen i en försäljning för att de var rädda att inte bli av med skolhuset på annat sätt. Men det faktum att huset var så eftersatt gjorde vår renoveringsresa nästan enklare, i stället för att riva ut och göra om kunde vi bara dra ny el och vatten. Det har så klart varit en omfattande helrenovering, men vi har inte behövt backa bandet som man annars hade tvingats göra.«

Pågående pandemiprojekt

Lovisa och Daniel köpte sitt skolhus i november 2019 och kunde flytta in två år senare. Deras »lilla pandemiprojekt« blev på många sätt en räddning från att klättra på hyreslägenhetens väggar och en väg till att förverkliga sin stora dröm – trots att resten av världen stod stilla. Skolhusets bottenplan om 260 kvadratmeter färdigställdes då, och vinden, som bland annat rymmer en gammal lärarbostad, är fortfarande ett pågående projekt. Vilket så klart tjänar Lovisa »Furubo« väl, då hennes följarskara inom byggnadsvård och återbruk fortsätter växa. »Det är helt och hållet det här husets förtjänst. Jag har inte hållit på med något slags byggnadsvård innan, även om jag så klart varit nyfiken på det. Men det blev så uppenbart när vi köpte huset och började se oss omkring, det var en självklar väg att gå.«

Skolhuset hade stått orört i nästan 70 år, men ändå inte förfallit. Medan grann­huset, den renoverade lärarbostaden, hade blivit underhållet och ommålat med plastfärg hade spjälorna på verandan ruttnat och bytts ut för att sedan ruttna igen. I skol­husets rabatter hittade de spjälor som var målade senast 1926 – som bara var att plocka upp, slipa och använda på nytt. »När man upptäcker det går det liksom inte att välja något annat än linoljefärg. Det var samma sak med fönstren, det växte mossa på spröjsen och fanns knappt något kitt kvar – men de var bara att slipa upp och använda igen. Att finna detaljer i så pass fint skick, trots att de inte underhållits på hundra år, är skäl nog för att fortsätta i samma anda. Kan man ens hitta på ett bättre argument?«

Linoljefärgen blev inkörsporten, och snart nog upptäckte Lovisa att det fanns en hel värld där bakom. Att undersöka huset och förstå hur människorna som tagit hand om det från första början hade tänkt och gjort, blev parets introduktion i byggnadsvårdens skola. Bottenvåningens ursprungliga planlösning bestod av tre skolsalar, två hallar och ett bibliotek. Men det fanns samtidigt centrala värden och funktioner som introducerades i skolhuset först nu, som är helt nödvändiga för en barnfamiljs vardag. Som kök, badrum och tvättstuga. »Det har så klart varit lite av en avvägning, hur stora ingrepp man vill göra på grundstrukturen. Men vi bestämde oss ganska tidigt för att inte röra väggarna mer än vi absolut måste. I stället för att ändra den ursprungliga planlösningen har vi adderat nya väggar, för att till exempel skapa utrymmen för tvättstuga, gästtoalett och sovrum. Byggnadsvård handlar inte bara om att välja en viss färg eller material, utan även om att förstöra så lite som möjligt med valen man gör.«

»Det är också en av anledningarna till varför det blev ett så stort kök, eftersom vi placerade det i en av skolsalarna. Avsikten med allt vi sätter in här är att det ska vara för alltid, med rätt material pratar man om patina i stället för slitage och att det ska åldras vackert är mer centralt än vad man tycker är snyggt och trendigt just nu.«

54 kvadratmeter kök

Även om det till en början kändes otänkbart att göra ett kök på hela 54 kvadratmeter, är det i dag ett av husets mest omtyckta rum. »Det är något speciellt med själva rummet – rymden, takhöjden och ljuset. Jag vet inte hur många människor som har klivit in i vårt kök och nästan omedelbart blivit rörda till tårar. Det är dessutom ett kök som vi återbrukat och byggt ihop själva, det är jag särskilt stolt över. Jag får ofta bekräftelser på att det även lämnat avtryck hos många andra, att man faktiskt kan tänka annorlunda och mer hållbart när det gäller renovering. Att riva ut och köpa nytt är inte det enda alternativet. Vårt kök blev ett slags bevis för hela det här projektet, man kan trolla med det som redan finns tillgängligt – utan att behöva kompromissa med estetiken.«

Långsidan av det återbrukade köket är nio meter och byggd av en hel köksinredning, om än något modifierad där högskåpen kapats på mitten och gjorts till låga skåp. Serveringsskåpen är ett hopplock av garderobsluckor i ek och gamla överskåp från ett annat kök. Bänkskivan i granit är återbrukad och vitrinskåpets bågar har Lovisas pappa snickrat. Efter allt pusslande hade de dessutom bitar över, som nu använts i hallens specialbyggda garderobslösning. När det gäller inredning har skolhuset också satt en tydlig prägel på Lovisas filosofi. »När vi köpte huset hade jag en vision om att vi skulle inreda med en blandning av stilren modernism och den lite romantiska 1800-talskänslan som redan fanns här. Men efter den här renoveringsresan köper jag i princip ingenting nytt längre. Jag kan liksom inte göra det. Men jag försöker inte återskapa 1896 års stilideal för det, utan jag gillar möbler som bär spår av liv och hantverk. Det får gärna synas att de har varit med ett tag.«

I stället beskriver Lovisa det som att möbler och inredning i familjens hem nästan »bara blir«, allt eftersom de hittar material på vinden och i uthusen, hon avskyr allt som kommer i närheten av mentaliteten slit-och-släng. »Jag drivs av skapandet, jag blir tokig av att göra ingenting. Om jag ser något nytt som jag gillar, då blir det som en utmaning: Kan jag göra det här själv? Jag får ingen kick av att gå och köpa den snygga lampan längre, men det får jag av att lyckas skapa den själv. Det är väl också det som har ändrats i mig och det är jag väldigt glad för. Jag känner mig skyldig att visa att det går att göra saker annorlunda.«

Arkitektens »Stora Hemma« utanför Visby