Spana in stjärnarkitekternas svar på funkishus i Japan

Text: Mark Isitt
Foto: Åke E:son Lindman

Arkitektur kan vara som ett mattetal. Du har en tomt på 100 kvadratmeter. Av dessa får du bebygga 50. Huset får bara vara max 6,15 meter högt. Du har en befintlig trädgård som ska tillvaratas. Och du måste utvinna en parkeringsplats.

Hur göra?

– Ungefär när jag började på Sanaa myntade Toyo Ito begreppet ’diagram architecture’ för att beskriva Sanaas uttryck. Han menade att deras byggnader var lika enkla som ett diagram och han prisade deras förmåga att driva uttrycket hela vägen till mål. Det är ju en väldigt svår och smärtsam konst att få det att bli så där tydligt i slutändan. Tydlighet är något Johan och jag också eftersträvar, men kanske inte lika kompromisslöst som Kazuyo Sejima och Ryue Nishizawa.

Jonas Elding, ursprungligen från Lund, bodde i Japan i nästan åtta år innan han flyttade hem till Sverige och Stockholm 2007. Han reste till Tokyo för att praktisera hos det då relativt okända kontoret Sanaa, han åkte bara några dagar efter att han och kollegan Johan Oscarson presenterat sitt examensarbete på arkitekturhögskolan i Lund.

– Svensk arkitektur var ju väldigt svag under 90-talet. Jag ville ha erfarenhet från en internationell byrå. Bara ett litet tag. Så att jag inte skulle gå och gräma mig över en missad möjlighet. Men så fastnade jag. Blev anställd. Var bland annat handläggande arkitekt för New Museum i New York. Det var en enormt lärorik period och jag lider inte av några som helst oidipuskomplex, att jag måste mörda mina fäder, göra något annat än det vi på kontoret utvecklade under de där åtta åren. Jag har fortfarande en sorts mästare- och lärlingsförhållande till Sejima och Nishizawa. Men tiden går, sammanhang förändras, och gradvis har Johan och jag utvecklat ett eget uttryck.

Således har den japanska Pritzkerprisduon varit och besökt, inspekterat, synat villan i Nerima, stadsdelen i nordvästra Tokyo, en halvtimmes tunnelbanefärd från Shinjuku, stadens kommersiella centrum. Båda gillade den, hävdar Jonas Elding. Även om de hade sina betänkligheter.

– Trots att det gått flera år sedan jag slutade är de fortfarande lika raka och ärliga. Som vore det ett designmöte på kontoret. Inom familjen kan och bör allt kritiseras, det är deras filosofi. Det är en skön inställning.

Att gissa vad de opponerade sig mot är inte så svårt. Hade Kazuyo Sejima och Ryue Nishizawa själva ritat skulle lådan förmodligen ha putsats vit och försetts med ett stort fönster här och ett mindre fönster där, för att rama in vissa vyer. Då är Elding Oscarsons fönsterlösning mer rationell. Mer corbusiansk och europeisk. Delvis för att här inte finns några egentliga vyer att zooma in, omgivningen domineras av en oändlig villamatta, ett böljande hav av två- och treplanskåkar. Elding Oscarsons minimalistiska bidrag är en välkommen andhämtning i den kvävande monotonin.

– Dessutom har vi haft en fascination för fönsterband de senaste åren, säger Elding och skrattar.

Han syftar inte bara på ett orealiserat flerbostadshus och en påbyggnad duon nyligen färdigställde intill Riche på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Främst tänker han på kontorets uppmärksammade sommarhus i Mölle (Residence 4/2014). Till skillnad från huset i Nerima rörde det sig där om en böljande grässlänt med fruktträd och rosenplatåer med utsikt över oändliga badstränder. En naturskön miljö. Och ändå valde Elding Oscarson att prioritera relationen till tomten snarare än utsikten – man glasade entrévåningen hela vägen ner till gräset, klädde övervåningen i tungt trä. Tvärtemot konventionen.

– Programmet för det här huset var otroligt oklart«, säger Elding och öppnar sin laptop.

Han letar efter en bild.

–mBeställarna bor på annan ort, använder mest huset under helgerna. Men just nu bor visst en, eller två, av deras döttrar där. Och när hela familjen är samlad är de fem sex stycken…

Han klickar fram ett foto som visar ett konservativt par i pensionsåldern omgivna av sina tre döttrar. En av dem är Yuko Maki, en tidigare anställd på Elding Oscarson – ”Det var så vi fick uppdraget”. Familjen trängs i ett litet plasttält på byggplatsen flankerade av konstruktören och projektets två lokala arkitekter, tidigare kolleger till Elding på Sanaa. Elding själv står längst bak, hans karakteristiska tröjor i prickigt eller randigt är utbytta mot mörk skjorta och kostym. Bredvid honom står en glad man i spetsig svart hatt och babyblå kimono.

–Det där är shintoprästen, säger han, som vore det något fullständigt självklart.

– Att ha en präst på en byggplats, inför första spadtaget, är helt normalt i Japan, inget konstigt alls. Jag skulle upprepa en bön, skrämma iväg lite onda andar.

Precis som i huset i Mölle går fönstren hela vägen runt och hela vägen ner. Den omgivande grönskan integreras med insidan, färgar bottenvåningens ljusa träslag. Men i Nerima är huset nedsänkt, golvytan ligger 60 centimeter under jord – i stället för att titta ner på trädgården slukas de boende av den. Detta för att anpassa volymen till kvarterets höjdnormer och ge fasaden dess strikta symmetriska proportioner.

–m Vi ville ha smala, stringenta fönsterband. Men vi ville inte ha för hög bröstning. Dessutom är den ena av beställarna ganska lång, närmare 1,90.

Ännu en matematisk ekvation alltså, av ett slag som duon tycks älska att formulera och gripa sig an. Där Elding sitter med kontorets väldiga industrifönster i ryggen – lokalerna ligger i ett gammalt bryggeri på Södermalm,

det öppna kontorslandskapet badar i vackert norrljus – framstår hans och Oscarsons decimalprecisa fönsteruträkningar som aningen fåniga. Men utan sådana utmaningar, ack, vad vore väl arkitektyrket då?

– Det där, säger han och lutar sig fram över skärmen och pekar med kirurgisk precision på ett fasadfoto-

– Må se ut som normala fönsterprofiler men är faktiskt den bärande stommen. Vi valde att ha många tunna pelare i stället för få grövre. För att göra strukturen så osynlig som möjligt.

Annars är det mest utmärkande och överraskande med denna lilla kub – totalt 100 kvadrat – att andra våningen utgörs av ett enda rum. En sal med tre meter i takhöjd, omfamnad av det sömlösa fönsterbandet. Spatiös. Nästan värdig. Initialt, på ritstadiet, var våningen indelad i flera små celler, en till varje familjemedlem. Men det blev ett alltför invecklat pussel att lägga. Till och med för Elding Oscarson.