det var för två år sedan på möbelmässan i Stockholm som designduon Asshoff & Brogård visade en stol för företaget Klong, som gjorde att den där lilla trendväckarklockan plingade till i huvudet. Den som ropar när man, efter att ha sett samma uttryck i hundratals montrar, helt plötsligt får syn på något som pratar ett annat språk. Det var stolen Nova, en skapelse med metallben och sammetssits, i den då ovanliga färgen himmelsblå. Metallbenen var inte gjorda av rör utan av platta metallskenor. Hela möbeln var inspirerad av en grannflickas långa ben i nästan lika långa strumpor som fästes i en synlig höfthållare, berättade designerna.
Det som för mig var så förvånande med stolen var att den för det första inte var i trä – vilket i 90 procent av fallen är det första självklara valet för en svensk formgivare – och att den dessutom inte heller var i bockad ståltråd, vilket skulle kunna varit det självklara alternativet. Den var inte gjord i böjträ heller, vilket hade varit det tredje alternativet. Stolen var nätt och lätt och kändes lite 20-tal, och ordet salongsfähig dök upp i mitt huvud. Det var en stol att sitta fint på.
Nu, så här två år senare, är trenden över oss. Den nya elegansen! Hejdå infantilitet, hejdå glada, gula Lilla My-lampor, hejdå Meccanostil. Hejdå alla soffor som ser ut som Muminmammans bullbak.
Det är mycket länge sedan vi har sett så många vuxna möbler med ett så nerslankat och elegant uttryck.
På årets möbelmässa vimlade det av tvåmannasoffor, eleganta stolar, lampor som hette Tiffany och en armada av mässingsljusstakar.
Det är som att samtiden förvånat gnuggat lite popcornsmulor ur ögonen och lite skamset försöker komma upp i sittande ställning igen. Efter att under nästan ett helt decennium ha rullat runt på rygg i 00-talets fläskigt bekväma sofflandskap. Den som inte fått plats i soffan har fått ligga på mage i en Fatboy, eller någon mer retrosaccosäck, men även denna gärna i tvättbar nylon. Om fredagsmysskålen skulle välta var det inga större problem heller. Men nu är det alltså slut med detta. Slut med fredagsmyset! Slut med liggläget. Res på dig och sitt ordentligt!
Inspirationen till den nya vuxna stilen kommer förvånansvärt ofta från en period som varit trendmässigt totalignorerad under många decennier: Det som många hänvisar till är art décon som dateras till tiden 1920–39 och var en arvtagare till jugendstilen. Art décon hyllade det dekorerade och det exklusiva, hade en förkärlek till dyra material men samexisterade till exempel i Tyskland med Bauhaus avskalade stil. I Europa förpassades stilen till museet i och med andra världskriget, i USA blommade den vidare under 50-talet och skapade gator som Miamis berömda Ocean drive som kantas av art déco-byggnader. Miami, som just de senaste åren blivit en alltmer omtyckt destination för designresor. Skultunas bordsunderlägg Land’s end är en direkt anspelning på art déco-erans hjälte The great Gatsby, Land’s end sägs vara herrgården som inspirerade Scott Fitzgerald till romanen. Och Åsa Jungnelius glaslampa Tiffany’s sister känns som en modern art déco-uppdatering av den gamla jugendlampan.
Rasmus Wingårdhs nya serie bord med sina intrikata vinklar påminner lite vagt om art décons avancerade intarsiaarbeten. Men även andra perioder får bidra till den nya vuxna stilen. Många är företagen som gräver djupare och djupare i sina arkiv. Flos återlanserar några av Gino Sarfattis fantastiska ljuskällor som han designade under 40-talet, till exempel. Kasthall har återupplivat några ohyggligt vackra mattmönster från 50-talets mattmästare som Viola Gråsten, Ingrid Dessau och Ulla Ericson Åström.
Frågan som man då ställer sig är hur vi kommer att förhålla oss till den här nya given. Vi har just uppfostrat en hel generation liggande på rygg. Men det ska nog gå. När vi väl har vant oss vid att sitta upprätt, är nästa steg att läsa på om hur man putsar alla dessa mässingsljusstakar som vi nyss har släpat in i huset. För att inte tala om alla kopparlampor. Den underliga lilla putsmedelflaskan Häxan som jag för några år sedan
hittade på landet borde stå inför århundradets uppsving försäljningsmässigt. Liksom potatismjöl! Som fram tills nu bara användes för att ge en slarvigt ihoprörd smulpaj en lite bättre konsistens.
Nu visar det sig att man behöver oerhörda kvantiteter av mjölet för att röra ihop en oslagbar gegga som är helt nödvändig för att bli kvitt fläckar på all marmor som vi har införskaffat, ett visserligen väldigt elegant och vuxet material, men som tyvärr reagerar lite kinkigt när man häller, typ, rödvin på det.
Men det kommer att gå bra. Precis som vi har vant oss vid att mata surdegen, precis som vi kan stoppa egen korv och jäsa egen öl. Att putsa lite mässing blir absolut inga problem. Det knölar vi lätt in mellan att göra egen glass och att stampa morgondagens kimchi.
Signaturen Husmor Lisa tipsade nyligen i ett morgonprogram på teve:
»Men tar du ditt gamla citronskelett, saltar på det och sen gnider din mässingsljusstake med denna så får du den blank och fin.«
Och när det gäller fläcken på din marmorhäll är det viktigt att du gnider potatismjölet inifrån och ut. Ganska länge. Du kanske missar Let’s dance över allt gnidande. Men det gör inget. Den där nya soffan i vardagsrummet är nog i alla fall ganska obekväm. Så den går nog inte att sitta i alltför länge. Men den ser å andra sidan väldigt elegant ut!