Nöjesprofilens drömlya på Stureplan
Under Stureplans takåsar bor nöjesprofilen Jonas Andersson. Hans vindslya är en dröm i rosa med bekvämligheten i fokus.
Om Stockholms stad fick för sig att rösta fram Mr Stureplan skulle Jonas Andersson ligga bra till. Han har flera plus på sin lista: nöjesmeriter som att ha startat och drivit legendariska Regnbågsrummet på Sturecompagniet, att han verkar känna de flesta som rör sig på etablissemangen runt Svampen och att han bor i Sturegallerian. Och nej, inte bor som i »alltid hänger på Sturebadet och Sturehof« utan som i »sover, duschar och äter chips« här. Här, under Stockholms absolut mest centrala takåsar, har Jonas Andersson bott i 29 år.
Soffan Tufty-time är designad av Patricia Urqiola för B&B Italia. Kudde, Magniberg. Terrazzobord, Reis Pettersson. Lampa Chipperfield från Wästberg. Sirocco-fåtölj i olivgrönt. Lägenheten är målad i kulören Cinder rose från Farrow & Ball.
Terrazzobord, Reis Pettersson. Vas, Skogsberg & Smart. Tv-bänk från Montana. Tavlan är ett ärvt 1800-talsstilleben. Ljusstake, Klong.
Det är en märklig känsla att gå hem till någon som har sin port i en shoppinggalleria. Ett par meter från barborden inne på Tures, mellan två butiker. I trappuppgången syns advokatbyråer och tandläkare på namnskyltarna men högst upp, på femte våningen, har Jonas Andersson sin vindslya. Wildhorses production står det på dörren och innanför den öppnar sig en nästan hemlig värld av rosa och rosor. Det är ljuvligt.
– Jag gör om allt med jämna mellanrum och senast ville jag att det skulle kännas sportigt, manligt och modernt, säger Jonas utan att låta det minsta ironisk.
Mister Stureplan
Sportigt och manligt, kanske inte. Men vem kan låta bli att älska en liten takvåning som är helt målad i Cinder rose från Farrow & Ball, en »wildly romantic« kulör i den rätta dova nyansen utan något gult i sig. De stora rosorna som pryder en vägg i köket och ett hörn i vardagsrummet, plus draperier i tung sammet som matchar väggfärgen, gör också att hela Jonas hem känns, ja, faktiskt superromantiskt. Lägg till snedtak och två vindskupor med öppna fönster som släpper in sommarvärmen.
De spanska väggrosorna, Jonas och konstnären Jan Hietala har tagit fram dem för Your wallpaper, har en närmast textil känsla. Lampan har vännen Peter Andersson gjort. Vagn från Växjö elektriska, vas från Ikea.
På en bänk i köket står en bild från Regnbågsrummet av Henrik Halvarsson och en tavla från Galleri Andréhn Schiptjenko.
– Jag älskar rymden, närheten till himlen, söderläget och aftonsolen. Men inte bara ljuset skapar magi här. Det finns inget vackrare ljud än när det regnar, det är rent symfoniskt. Och det får gärna blåsa en och annan kuling också. Han pratar så där, lite högstämt, och fortsätter: När jag väl kommer in här är det ett annat lugn, en himmelsk oas med lite klirr och klong och sorl från Grodan nere på gatan. Det känns samtidigt som att bo i New York. Jag älskar helt enkelt läget.
Mitt i smeten i all ära, men Stureplan ligger bara en kort galopp från Hovstallet och Ryttarstadion. För lika mycket som Jonas är en profil i nöjes- och designvärlden är han hästkille.
Vi sitter vid köksbordet som hängt med i alla stilar och Jonas Andersson berättar om sitt liv.
– Mamma var hästtjej och jag fick jämt följa med till stallet. Enskede ridskolas ryttmästare Hans Georg Netterberg sa en dag ’Unge herr Andersson, sitt upp!’ och efter det satt jag aldrig av.
Paris och Femina
Han beskriver det som en uppenbarelse: hästen var det mest gudomliga väsen han någonsin stött på och Jonas bara galopperade runt, runt. Han började träna, tävla, flyttade i princip till stallet. Men när ryttmästaren försökte övertala mamma Monica att de skulle göra en jättesatsning på Jonas och hans ridning – han tänkte stort, pratade om OS – stormade hon ut ur stallet i sin minkpäls med orden: Min son ska inte bli någon idrottsnörd, han ska bli socialt kompetent, fotograf eller inredare!
Jonas ler åt minnet. Hans älskade mamma fick ju både rätt och fel: Jonas blev supersocial, kreativ och hästtokig. Monica Andersson själv var designutbildad i Paris och i tidningarna Husmodern, Femina och Damernas värld var hon »hela Sveriges stickdesigndrottning«, vacker och glamourös. Hon umgicks i modekretsar och designade plagg som hon antingen modellade själv eller lät sina barn, Jonas och ett år yngre systern Åsa, visa upp på bedårande bilder.
– Vi var barnsupermodeller, säger Jonas. Han blev framröstad till Sveriges sötaste bebis i Expressen och halkade in på modellspåret en sväng även som äldre. Lite mot sin vilja; han var hellre i stallet.
Men mamma Monicas känsla för färg, form och inredning har han ärvt och haft glädje av under hela sin karriär. För att hylla sin mor – som efter en lång tids sjukdom gick bort för tre år sedan – har han designat en cape tillsammans med Antonia von Stackelberg Bonde till kasmirmärket Santosh clothings höstkollektion. Capen Monica, förstås.
Efter att ha ridit hela uppväxten och militärtjänsten och en tid som dressyrlärling hos Louise Nathhorst hade Jonas Andersson siktet inställt på en framtid som utbildare av dressyrhästar. Men som 25-åring bestämde han sig för ett brejk från hästarna. Han började som nisse på Café Opera och blev efter några år nattklubbens första vip-chef.
– Jag byggde en vip-hylla och ordnade fashion shows med Kate Moss, Naomi Campbell och Schenkenberg. Det var middagar med Guns n’ roses, Take that och Lill-Babs. Det var en fantastisk tid och jag var en del av det unga vackra rosa folket.
Regnbågsrummet
Hösten 1999 fick Jonas ett nytt drömuppdrag: Jag fick rita min egen bög-/vip-bar. Regnbågsrummet öppnade i januari 2000 och blev en succé som jag styrde i tre och ett halvt år. Vi hade öppet till fem och jag går upp nu när jag gick och la mig då. Det var som Studio 54 på 45 kvadrat och Evening Standard skrev ’Jonas gets Stockholm to dance again’. Efter några år var vi tvungna att stänga av brandsäkerhetsskäl.«
De senaste fem åren har Jonas Andersson drivit sin byrå Wildhorses production: affärsutveckling, varumärkesbyggande, pr, kommunikation och event. Han har varit med och sjösatt hotell som Lydmar hotel och Nobis hotel, Hotel Skeppsholmen, Miss Clara. Han har jobbat med Fotografiska museet, och både HBTQI-frågor och ridsportens framtid är sådant som Jonas jobbar med och funderar över – hur ska anläggningarna se ut, hur ska man få fler pojkar att rida, hur kan fler barn få råd och hur kan invandrarungdomar eller barn med diagnoser dra nytta av hästar. »Det kan vara så otroligt terapeutiskt att bara luta sig mot en mule. Det finns autistiska killar som inte har pratat på flera år som öppnar sig tack vare en häst – det ska inte vara en plånboksfråga. Även i missbruksvården kan man se hur hästen healar.«
På ett privat plan planerar Jonas att köpa en häst, det var några år sedan han hade en egen. »Jag ska göra en jättesatsning på min ridning. Det ska inte finnas några limits på vad min comeback kan leda till!« Han skrattar, men någonstans inom sig hör han den gamle ryttmästarens ord om OS. Och kära mamma Monica, det ena behöver verkligen inte utesluta det andra.
Jonas Andersson rider hästen Eros så ofta han kan.
Text Mari Janson Foto Mike Karlsson Lundgren Styling Annaleena Leino
Läs mer:
16 doftljus som sprider ljus i hemmet
Hemma hos fashionistan Linn Eklund
Julstjärnorna vi drömmer om från Watt & Veke