Stod häromdagen i den där cykelkön som numera bildas ner från Götgatan, en gigantisk propp med somriga cyklister som varje morgon klockan halvnio försöker att komma igenom nålsögat som har bildats där Götgatan mynnar ut i Hornsgatan, Södermalmstorg och just Slussen.
Mötande cyklister började veva och skrika för att de inte hade en chans att komma över gatan. Hipstercyklistvågen började obarmhärtigt välla ner genom den trånga passagen bredvid bygg-gropen där det just nu pågår ledningsarbeten som ska förbereda Slussens omdaning, cirka 50 cyklar vid varje grönt ljus. Ingen kommer upp för berget där just nu på morgonen, i och med att hipstrarna ska ner till jobbet, ner ner nerför backen ner, förbi gropen, och så över Slussen överste klöverblad, svisch, nej, inte svisch alls, för där tar det ju genast tvärstopp igen.
”Framkomligheten för cyklister och gåtrafikanter påverkas ej…” står det på Stockholmsstads hemsida om detta. Hmmm.
Det här är nog bara en liten försmak på vad som komma skall när ombyggnaden är i full gång tänker jag.
Ett mail kom med denna länk nedan, ett fotoreportage om Slussen, ett requiem över en plats mitt i Stockholm som de flesta har tydliga åsikter om, gjort av ett hemligt konstnärskollektiv. Ska man vara ledsen när Slussens dagar är räknade? Eller glad? Måste man krama allt som är original, även om det stinker piss och inte fungerar? Kan man hålla sig med en slags funkisruin mitt i en storstad? Där miljontals människor ska passera? Eller måste allt vara shiny and new? Är det inte i de där industriruinerna som staden känns som allra mest levande? Eller vill vi ha allt färdigputsat och inglasat, allt tillrättalagt i gallerior med samma juicebarer och rawfoodfik?
Den som lever får se. I väntan på detta, lite härlig Slussen nostalgia.