Skulptören Lena Lervik: "Klart man kan göra konst bakom köksgardinen"
Lena Lervik är en av Sveriges främsta skulptörer. Hennes son Alexander Lervik är en Sveriges mest kända formgivare. Vi hälsade på när de samarbetade för första gången.
Lena Lervik är i dag en av våra främsta och mest anlitade skulptörer inom kyrkan och offentlig miljö – att hon blev så stor inom kyrkan hände mer eller mindre av en slump. Till en av hennes första utställningar, som inföll i slutet av 70-talet, kom nästan ingen press. Jo, en manlig recensent kom, men vände i dörren, för att han vägrade befatta sig med ”kvinnokonst”.
– Jag hade döpt utställningen till ’8 Nutidsmadonnor’ utan att reflektera särskilt mycket kring det. Jag var ateist då, och hade inte haft en tanke på att mina mor- och barnskulpturer knöt an till Maria-kulten. Det kom bara en recensent från den kristna tidningen Dagen. Hon skrev en väldigt bra artikel och sedan kom förfrågningarna från kyrkan.
Recensenten vände i dörren, för att han vägrade befatta sig med ’kvinnokonst’
Under 70-talet var det i det närmaste tabu att befatta sig med mor-barn-relationer på det viset Lena gjorde. Att dessutom beblandar sig med kyrkan var ännu mer suspekt.
I hennes ateljé, som ligger bland de röda kulturkåkarna på Skinnarviksberget på Södermalm i Stockholm är det bleka vinterljuset fantastiskt. Lena bär en vit arbetsrock, som har vävts av kvinnorna på fängelset på Långholmen, hennes arbetsuniform sedan decennier. Hennes son Alexander Lervik, en av Sveriges mest kända formgivare, pekar mot ett fönster som leder till ett loftrum.
– Där uppe var mitt rum när jag var liten, jag brukade kika ner genom fönstret. Jag är verkligen uppvuxen här mitt i ateljén.
Att Lena blev konstnär var också en slags slump. Hon var på hemresa efter ett år som aupair i Frankrike när hon var 20 år. I Genève stod hon på tågstationen och stötte på en kompis som skulle söka in till L’école des beaux arts.
En något frustrerad Lena, som inte hade haft så kul under sitt år som barnflicka i Paris, bestämde sig för att följa med som sällskap. På skolan trodde de att hon också var sökande och plötsligt befann hon sig framför en klump lera och skulle för första gången i sitt liv skulptera. Det gick otroligt bra.
– Det var inte svårt alls.
Lena blev antagen. Hon gick utbildningen och la sedan i Sverige till ytterligare en utbildning, på Konstakademien.
Vägrade bli hemmafru
Under sina år på Konstakademin fick hon tre barn tätt. Hennes karriär som skulptör gick i stå. Men hon ville inte bli hemmafru. I sitt andra äktenskap gifte sig Lena med en annan konstnär, Thomas Qvarsebo. Lenas professor ordnade så att paret fick överta hans ateljé och bostad på Skinnarviksberget.
– Vår professor gick upp till det stället som fördelade husen och sa: De här två ska ha mitt hus. Och på den vägen var det, berättar Lena. På 70-talet var det bara konstnärer som skulle bo här. Det var för övrigt inte många som ville bo i de här dragiga husen, det ansågs omodernt.
Huset och ateljén möjliggjorde och underlättade sedan livet som fyrabarnsmamma och yrkesverksam skulptör betydligt.
– Vi kunde försörja oss på detta, det var som ett mirakel.
Hennes första arbeten i ateljén blev skulpturer på mor och barntemat. Barnkroppen satt i muskelminnet, efter år av närkontakt med de egna barnen.
Den första utställningen är nu 40 år sedan. Lena arbetar fortfarande med sitt tema, kvinnoliv och barn. Runtomkring oss i ateljén är det kvinnor överallt, på hyllor, och fristående, på pallar, på golvet. I lera och gips, en i papp. Kroppar, födande, ammande, gråtande, skulpturer som böjer sig ner mot barn och inte når de, harmoniska ammor som har två barn i knäet.
Det här är motiv som är genomgående i varje människas liv
Moderskapet är Lenas centrala tema.
– Det här är motiv som är genomgående i varje människas liv. Alla har hållit på med det på ett eller annat sätt, alla är barn och många är föräldrar. Jag hade ju fyra barn själv.
Lena berättar hur hon läste en artikel i Femina i början av sin karriär, som hade rubriken: ”Kvinnor kliv ut bakom köksgardinen!”
– Den hade som credo att man inte kunde göra konst bakom köksgardinen. Det irriterade mig något så gränslöst. Ta mig sjutton att man kan det. Det ville jag bevisa.
Mitt i rummet står denna dag också en stor hög stol i gips. Flortunn, mer än skulptur än en stol, som påminner om Alberto Giacomettis verk.
Lena och Alexander slår med verktyg med små snabba rörelser mot stolen. Det för att åstadkomma ett mönster som Lena ofta använder i sina skulpturer.
Stolen är sonen Alexander Lerviks verk. Han utforskar gränslandet mellan konst och design för sin nästa utställning, Imaginations, som öppnar den 23 januari och kommer att stå till den 9 februari på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.
Utforskar gränslandet mellan design och konst
Alexander (som föddes 1972) har varit verksam formgivare i mer än tjugo år. Hans design kretsar mycket kring ljus- och möbelformgivning. Han har vunnit en del priser och under senare år gjort stora utställningar. 2018 visade Kulturhuset i Stockholm utställningen I huvudet på Alexander Lervik, designer där han rannsakade sina egenskaper som designer, bland annat sin egen lathet och slarv under designarbetet. Den nya utställningen utforskar gränsen mellan design och konst.
– Jag har ställt mig frågan vad som ligger i gränslandet, säger Alexander Lervik.
Genom att fördjupa sig i studier av olika konstformer har han skapat 12 olika verk som cirkulerar kring ämnet vad människans kreativitet bidrar till – på gott och ont.
Det som är kul med det här är att jag som vanligt började i datorn. Sedan kom jag hit och då gjorde vi en armering först i samma skala fast tio gånger så stort och då blev dimensionerna helt fel.”
– Det är sådant man får lära sig som skulptör. Man kan inte bara förstora saker, inflikar Lena.
– Mammas formspråk har kommit in via ytan. Det har blivit ett fint möte, säger Alexander.
Hans karriär som formgivare började under 00-talet. Han har ritat mängder av produkter som stolar, lampor, träningsredskap med mera, och också gjort ett flertal utställningar, ofta i samband med Stockholm design week.
Under eftermiddagen ska stolen still gjuteriet i Västberga och gjutas i brons.
– Det här kommer att bli sandgjutning, förklarar Lena och fördjupar sig i olika processer för att få fram skulpturer. Att gjuta i brons är dyrt.
Många dagar har jag känt mig som världens sämsta mamma och världens sämsta skulptör
Alexander börjar prata om hur man så småningom kommer att landa i att 3d-printa skulpturer i stället. Något som verkar lite som en hädelse när man står i den härliga miljön som Lenas ateljé bjuder på.
I ett hörn står en skulptur som visar en mer abstrakt kvinnokropp med ett mycket litet huvud. Kroppen står med raka ben framfällt över ett barn, men armarna når inte barnet.
– Ja den har ingen velat köpa, säger Lena när hon ser min blick. Men jag känner att den är viktig. Mitt liv har ju varit det där också. Det har varit många dagar då jag har känt mig som världens sämsta mamma och världens sämsta skulptör.
Lena blir 80 år i år. Hon har fyra barn och åtta barnbarn. Och har varit verksam i hela sitt liv.
Fotografen och jag fastnar för en otrolig skulptur som förställer ett stycke tyg som vajar i vinden. Lena citerar bibeln.
– Om du drar i ett stycke tyg så är gud den vindpust du förnimmer när tyget faller tillbaka.
Hon är full av kunskap, det rinner nästan över.
När hon gjorde sin första utställning om nutidsmadonnorna 1979 var hon som sagt ateist. Efter utställningen var hon med på ett Mariaseminarium på Sigtuna-stiftelsen.
– Det visade sig att det var oerhört högt i tak. Det var en jättespännande ingång för att börja läsa. Ju mer man får reda på, desto mer spännande blir det.
Är hon troende idag?
–Den ena dagen tror man, den andra dagen inte. Bibeln handlar om vårt liv. Om man har lärt sig läsa den.
LENA LERVIK
Ålder: 79 år
Bor: På Södermalm i Stockholm
Gör: Skulptör med en enorm mängd skulpturer i Sveriges offentliga miljö och i kyrkorum
ALEXANDER LERVIK
Ålder: 47 år
Bor: På Södermalm i Stockholm
Gör: Formgivare
Aktuell med: Utställningen Imaginations på Sven Harrys konsthall till 9 februari.
Foto Andy Liffner