Mormor är död. Jag får dödsbudet en morgon klockan 7.20, jag har sovit dåligt. Hon dog mitt i steget, på väg ut i trädgården. Hon ramlade i en liten trappa och hjärtat slutade slå. Hon blev 99. Jag kan inte åka till Tyskland direkt, jag sitter fast på grund av barn och logistik. Jag gråter hemma, tänder ljus, minns henne och huset som hon bodde i under 99 år. Ett hus i tegel i en liten stad, med en tvättstuga och ett stall bakom. En trädgård på kanske 1000 kvadratmeter, en dröm som en hipsterfamilj i Stockholm skulle betala 13 miljoner kronor för – om det låg i Enskede. Nu ligger huset i en avfolkningsbygd i norra Tyskland. Inga miljoner här inte. Min kusin och min mamma är där, tar hand om de första grejorna. Jag pratar med kusin i telefon, vi har inte setts på flera år.

»Man ser alla saker som hon har tagit i under sina sista dagar. Nu kommer jag och spåren suddas ut.« Jag minns hur jag bråkade med honom och min lillasyster under somrarna på 70-talet. Hur min mormor skrek på oss. Hur vi uppfostrades till att vänta i den svala hallen och sedan komma in till det varma vardagsrummet och be om ursäkt. Hon var ett barn av sin tid. Hon var inte oproblematisk. »Nej, men vem är det«, säger min pappa när jag påpekar det. Jag ber min kusin att ta bilder på detta hus, innan allt är utsuddat. Jag vill i synnerhet ha bilder på dörrkarmarna med sina fina jugendmönster. Mamma pratar med värden. Huset går nog inte att hyra ut i sitt nuvarande skick. Under de över hundra åren som min familj har hyrt huset har det gjorts en del renoveringar, men de kan räknas på några fingrar. Jag undrar vem jag ska ringa till för att få det hela k-märkt. Huset kommer så klart att renoveras sönder och samman nu. Jag sörjer tydligen huset mer än mormor, slår det mig, och så skäms jag. Många telefonsamtal kring vad som ska sparas av tingen blir det.

»Allt som lämnar sitt sammanhang i huset förlorar liksom sin mening«, påpekar min mor som har släpat en del till sitt eget hus och nu känner sig alienerad i sitt eget hem. När någonting har stått i kanske 70 år på samma ställe känns det naket och utsatt på ett annat. Folk födda på 1920-talet var så oerhört långt ifrån vår konsumtionstakt. Saker som får vara med så länge och som man har sett med barnaögon får ju den där magin. Som den lilla svarta bordsklockan i trä som alltid stod på skåpet och såg ut som något som Harry Potter hade med sig. (Redan innan det ens fanns minsta lilla bok om Harry Potter såg den ut så, märkligt eller hur. ) Eller mormors smyckeskrin, ett litet japanskt skåp med en massa små fack. Magi för en fem- och en treåring. Min syster och jag stod framför detta skåp länge länge och drog i allt. Eller den gigantiska radioapparaten från Grundig i köket, som fyller en hel hylla. Nu kommer den efter 40 års tjänstgöring att åka till tippen. För det är ingen som har plats, eller för den delen användning, för en 80 centimeter lång radioapparat. »Vad är det ens, en radio?« frågar 13-åringen.

Jag drömmer om hus som jag har bott i. Mitt gamla lantställe. Mormors hus. Olika lägenheter som jag har bott i. Det är spännande drömmar. Ibland är allt omgjort, husen ombyggda och utbyggda. När jag vaknar vill jag gå tillbaka och kolla hur det var gjort, jag blir sur, för jag minns inte riktigt alla lösningar som drömmen bjöd på. Undrar hur det påverkar våra barn att inte längre ha de där släktingarna där allt står på samma ställe, där klockan tickar på samma sätt, där det luktar likadant i hallen år efter år, decennium efter decennium. Är det bra att ha tillgång till det, till detta som förblev konstant så länge? Eller blir man en sentimental lipsill som jag? »Ska du ha den där mässingsskålen som hon hade för nycklar? Men var ska du ha den? Den är ju gigantisk?« undrar min mamma i telefon. Jag ska ha den i hallen. Framför spegeln, precis som hon hade. Men jag måste ha en spegel först.

Foto: Andy Liffner, styling By Perspective

Läs mer

När jag hälsade på hemma hos Astrid Lindgren

Om bankernas kundfientliga inredning