Förlåtande krackeleringar i prisbelönt formgivning
Stilbildande konstnären och formgivaren Åsa Jungnelius om kärleken till kärlet och hålrummens innebörd.
För konstnären och formgivaren Åsa Jungnelius är det lika naturligt att verka i det stora som i det lilla, i det offentliga rummet som på det dukade middagsbordet. Hon började blåsa glas som 17-åring och har sedan dess gjort skulpturala arbeten i de flesta material, men alltid sett glaset som sin början. Hennes senaste vas Crackle circular, som tillverkas i återvunnet glas för Kosta Boda, tilldelades nyligen det prestigefulla Red Dot Award. Men den traditionella tekniken var något hon började experimentera med redan på Konstfack, för 20 år sedan.
»Allt bygger på att jag gör ett hål i lera, som man blåser glas ner i och sedan doppar i vatten för att få det krackelerade mönstret. Jag gjorde några prover för 15 år sedan som blev liggande, men nu var tiden inne«, säger hon och nickar åt de munblåsta pjäserna.
Den krackelerade ytan är även ett uttryck för de fyra elementen – jorden, elden, den kraftfulla luften från glasblåsarens lungor och till sist vattnet. Åsa menar att dagens glashantverk satt en nästan overkligt hög ribba för sig själv och definitionen av dess kvalitet. Där man inte tillåter blåsor, sliror eller andra ojämnheter som annars är naturliga effekter av materialets rörelse. Standarden för ’perfekt’ glas är nästan ouppnåelig för den manuella produktionen.
»Man måste hitta tillbaka till en annan toleransnivå där den mänskliga handen också får synas och den här krackelerade ytan gör sig bra där, den är mer förlåtande.«
Det högre syftet i Åsa Jungnelius vision
Med cirkulärt glas menas att man återanvänder spillglas från alla delar av produktionen. Det gör också att färgen i det cirkulära glaset får större skiftningar och genom att omfamna defekterna i glasmassan tar man bättre hand om sina resurser. Orenheter som annars skulle kasserats ges ett högre syfte i Åsa Jungnelius vision.
«Det glastekniska är en realitet jag förhåller mig till, men min sanning ligger i det konstnärliga innehållet. För mig handlar Crackle om hålet jag har grävt och hur kärlet, i egenskap av bruksföremål, blivit något jag värdesätter allt mer. Så länge det finns människor kommer det även finnas behov av kärl. Det är något speciellt med funktionella föremål som kräver vår interaktion, där du aldrig bara kan vara en åskådare utan måste vara en medaktör. Det är så jag jobbar med mitt konstnärskap – kärnan handlar om hur vi interagerar med vår materiella värld.«
Åsa Jungnelius förklarar hur de funktionella föremålen tycktes henne främmande när hon först kom till Kosta Boda 2007, men med tiden har hon inte bara kommit att omfamna dem utan även värdera och värna om dem. I examensutställningen på Konstfack 2004 visades bland annat skulpturen Snippan för första gången, idag har dess syfte omformulerats av en ny samtid och blivit en del av dukningen Åsa kallar för social akt.
»För mig hänger allt ihop, oavsett vad mina projekt har för skala och sammanhang så har jag alltid samma ingång och förhållningssätt. Snäckan som jag skapar på tunnelbanestationen Hagaplan är också ett slags hålrum – ett monumentalt hålrum – likväl som den minsta vas eller dricksglas. Kraften ligger i hålrummets kapacitet och föränderliga förmåga. Som en källa till alltings början. Hur kan man inte vilja utforska det?«