Nordisk minimalism hemma hos finska stjärnstylisten Anna Pirkola

Det är fredag i Helsingfors. Den dagen tar Anna Pirkolas mamma hand om barnbarnen så att Anna kan greja med sitt.

Hon har seglat upp som en av de skarpaste och mest poetiska miljöskaparna i finsk press och  reklam  och  orsakar   oavbruten  förtjusning  i  bloggosfären.  Hemma i familjen  Pirkolas hem i Helsingfors funderar vi såklart över det finska och vad det betyder. Det finns föremål:  en hylla proppad med vinylplattor, en sliten lädersoffa, de obligatoriska Aalto-stolarna, men också en tydlig, men svårbestämd atmosfär av något annat. Är det ”Finland”? Vad skiljer finsk och svensk stil? Anna grunnar.

– Kanske är det lite mera maskulint i Finland, säger hon.

– Men då tänker jag nog mera på oss som människor. Vi finnar kanske kommer mera direkt från skogarna«, skrattar hon. Finland har det där lite kärva, känslan av att befinna sig på sin kant, inte så trendigt som i Sverige. »Svenskar gör allt så bra, ni har era stora företag…

Frågan blir hängande i luften som en liten spännande skevhet mellan två kulturer i brännvinsbältet som i alla tider har umgåtts, stretat, krigat och stöttat, och i stort sett begripit sig på varann.

– Ju mer skillnad, desto bättre, säger hon.

Skandinavisk stil har hur som helst en gemensam kärlek för det enkla och genomlysta, en grafisk kult av vardagen, ofta utsökt presenterad som i ett galleri. Anna Pirkolas osvikliga smak förstärks av en lakonisk och drastisk humor, kontraster mellan material och en dragning åt konsthållet. Här finns såklart flörtar med det oundvikliga Marimekko-arvet, lite underförstått, outtalat i Pirkolas estetisk.

Dottern Seela, fem år, kommer och viskar något. ”Vänta lite, snart…” De två döttrarna leker på markplätten utanför lägenhetshuset som ligger i Vallila (Vallgård), några kilometer från centrala Helsingfors. Det är en gammal arbetarstadsdel, präglad av järnvägsverkstäder, bebyggd med trähus i början av 1900-talet. På 80-talet ville staden riva alla hus, men det stoppades och miljön rustades upp.

Nu byggs också nya bostäder på järnvägsområdet, och där har Anna, hennes man Joel och

döttrarna bosatt sig.

– Det är inte vårt drömhus, men det passade bra att flytta hit när vi just hade fått vår andra dotter.

Som så många i städer funderar familjen på att flytta, snart eller senare.

– Som alla andra drömmer vi om ett äldre hus med högt i tak och stora fönster, säger hon, men fantiserar också om ett liv på landet.

– När jag är en gammal vävande dam och inte vill arbeta längre, utan plockar bär i en skog någonstans. Men just nu vill jag leva i staden. Det är ett enkelt liv där barnen springer rätt ut på gården.

Det talas ofta om långsamhet, ursprung och närhet, medan vi flänger runt mer än någonsin. Är drömmen om ålderdomens lugn en växande romans i dag, en oas på andra sidan en öken av brådska? Kanske. Hemmen vi bygger speglar i alla fall det vi längtar efter: tid. Anna njuter av vardagsrummets nedsuttna soffa med massor av avtryck och slitage i kuddarna och av de småskruttiga Aalto-stolarna.

–Jag växte upp med Aalto-möbler och när jag var 18 var jag urtrött på hans enkla, fula stolar. Du vet, man gör uppror mot sina föräldrar. Långt senare valde jag hans möbler med stor glädje.

De hundratals vinylskivorna i vardagsrummet bär på pophistoria. Det är Joel som köper de flesta, men också Anna blev vuxen med punk, indie och The Smiths.

– Du minns alltid när du köpte en viss skiva i någon viktig fas i livet.

Hon växte upp i staden Raahe (Brahestad) vid havet i västra Finland. Pappan ritade och målade och tänkte sig en framtid som konstnär, men just den dagen när det var inträdesprov försov han sig efter att ha  varit ute och festat. Han blev ingenjör i stället. ”Småsaker kan förändra hela livet”, konstaterar Anna, som tycka ha fötts som stylist.

Redan som liten älskade hon att möblera om.

– Jag gillade att flytta saker hela tiden, blommor, stolar, allting, och bad min mamma om hjälp. Sedan sprang jag in till grannarna och berättade hur kul vi hade. Att Anna skulle gå en konst- och  hantverksutbildning var självklart och föräldrarna stöttade henne. ”Bli vad du vill”, sa de.

– Jag hade en härlig och fri barndom. Många föräldrar tvingar sina barn till saker de inte vill.« Anna studerade till textilkonstnär, med inriktning mot interiörer på det som i dag är Aalto-universitetet. Hon praktiserade på inredningsmagasin, gillade styling och började ta mindre uppdrag.

– Jag tycker om att skriva också och gjorde intervjuer om olika hem.

Som stylistassistent lärde Anna sig jobbet och snart började uppdragen att dyka upp.

–Jag flöt med strömmen…

Och hon flöt rätt upp i den finska styliststratosfären. På senare tid har hon tagit upp textilhantverket igen, som en kontrast till bildskapandet.

– Det är avkopplande att arbeta med händerna efter en lång dag, när barnen har somnat.

Verken hänger på väggarna här, men kan också köpas på Annas Pirkolas hemsida Dadaa. Nu kommer tjejerna rännande igen, fredagen rinner på mellan jobb och barnliv, stil och minnen.

Text: Petter Eklund

Foto: Anna Pirkola