Slutord med Imke Janoschek: Kvinnan bakom Bauhaus
Bakom varje kreativ charmör och banbrytare står en annan människa som röjer vägen och sopar banan. Så även i 100-årsjubilerande Bauhaus-rörelsen.
För några veckor sedan fick jag åka till Dessau, en liten stad i östra Tyskland, där Bauhaus-rörelsens berömda skolhus byggdes 1925.
Bauhaus har jubileum i år, hela hundra år sedan är det att arkitekten Walter Gropius grundade den stilbildande skolan tillsammans med namnkunniga konstnärer, arkitekter, typografer. Bauhaus vagga låg i Weimar. Sedan fick man flytta på sig på grund av högerextrema påtryckningar. I Dessau kändes det tryggare. Staden lockade med olika förmåner, bland annat fick Walter Gropius bygga ett helt nytt skolhus. Vars supermoderna byggnad blev en programförklaring för hela Bauhaus.
När jag åker dit, kan jag ärligt talat inte så mycket om Bauhaus fastän jag är uppvuxen i Tyskland. Förutom att jag fick en Bauhauslampa av min inredningsintresserade moster när jag var i tonåren. Den släpade jag med till Sverige när jag väl flyttade hit. Den flyttade från olika ettor hela vägen till villan vi bor i nu. Där höll den på att slå ihjäl min son. Den stod med sin tunga vita, vackra glasskärm på pianot. Ettåringen drog i sladden och hela lampan välte. Jag hann putta bort honom från platsen där skärmen gick i tusen bitar på golvet, bara några centimeter ifrån honom. ”Die Bauhaus-laaampe” skrek min mamma som råkade vara hemma.
I Dessau finns det ett nytt Bauhausmuseum, en nybyggd svart kub mitt i staden som visar olika möbler, pedagogiska metoder, ritningar, filmer med mera. Jag vandrar runt och känner inget. Det gör jag först när jag ger mig över på andra sidan järnvägen. Där original-skolan finns, en jättebyggnad med tre olika huskroppar.Där guiden kan berätta om varje lampa, dörrhandtag, stol på plats. Där man ser framför sig hur Walter Gropius byggde detta för att visa världen hur man borde bygga. Där det fortfarande finns en matsal som inreddes för att studenterna, som ofta gick hungriga, fick i sig en mål mat, för att kunna tänka ordentligt. Man ser framför sig hur diskussionerna gick varma över borden. Sitta gjorde man på en numera ikonisk Marcel Breuerpall, av stål och tyg.
I skolan finns 28 studentrum (man kan fortfarande hyra ett för att bo där). En takterrass för parties. Och de små studentrummen hade balkong.
I skolan får man feeling. Och än mer feeling blir det när vi går över till något som heter Meisterhäuser, där Gropius fick bygga fyra vita kubhus för sig själv och sina lärare som var med i skolans ledning. Två parhus är kvar i originalskick, två andra har byggts upp igen.
Full av feeling äntrar jag efter två visningar bokhandeln som är proppfull med underbara böcker. Men jag velar. Vad ska jag köpa av all denna litteratur. Till slut hamnar en biografi av Gropius fru, Ise Frank, i resväskan, bredvid två tyngre bildband. Boken Alla här kallar mig fru Bauhaus om Ise Frank (Jeder hier nennt mich Frau Bauhaus, Jana Revedin, Dumont Verlag) slår jag direkt upp på tåget, som tuffar från Dessau till Berlin.
Det är första gången någon har skrivit en biografi om denna kvinna. Ise som är mycket yngre än Walter när de träffas 1923, är en smart skribent och redaktör. Hon jobbar i en bokhandel när hon träffar Walter Gropius första gången. Efter bara några månader vill han gifta sig med henne. Det är ingen himlastormande passion. Men de passar bra ihop utanför sängen. Hon är smart och kan matcha hans hjärna. Hon är journalist, hon kan skriva och organisera. Det kan inte han. Hon blir det många kvinnor blir. Nummer två som reder ut grejor, curlar banan, undanröjer hinder. Hon blir ett med Bauhausrörelsens idé och försakar eget liv och sin egen karriär.
»Ise – jag behöver dig«, är hans mantra som får henne på fall, gång på gång. Han är charmör och lebemann. En annan biografi om Gropius påstår att han inte kunde rita ett rakt streck. Ise vinklar upp hans gärning, skriver föredragen, bedriver den livsviktiga politiken. Bjuder på salonger. Får missfall medan han ligger med andra kvinnor i Berlin. Dör nästan på grund av missfallet. Blir efter detta infertil och kan inte få fler barn. Men reser sig igen och är honom trogen livet ut. Nej, det är hon inte, hon börjar ligga med en annan hon också. Tack!
När nazisterna får allt större makt måste skolan flyttas till Berlin. Gropius och de andra ledande professorerna på skolan, Marcel Breuer och Laszlo Moholo Nagy flyr tillsammans till London. I USA ses man igen. Där börjar ett annat liv.
Ise försöker återuppta sin journalistiska gärning, men får veta att man i Amerika inte riktigt är redo för en arbetande kvinna. Hon blir spökskrivare åt Gropius.
De sju åren på skolan präglar resten av hennes liv.
»Bauhaus-idén blev till mitt andra jag«, har hon sagt. En undrar om hon någonsin ångrade sig. Utan Ise, inget Bauhaus. Gropius hade aldrig pallat trycket.
Läs mer:
Så inreder du miljövänligt och hållbart – 9 smarta tips och knep