Solviken Molle

Mölle. Mer missvisande namn finns knappast. Bonnigt. Borde vara Mirage eller Mareld eller Månsken. Ett namn som tydligt illustrerar vilken magisk plats detta är.

Längst ut på Kullahalvön, i diset bland solkatterna, halvvägs uppe vid Skagen, i tummelskarven mellan Öresund och Skälderviken, klättrar husen uppför gnejsröda Kullaberg och vägarna serpentinerar sig genom de djupa ekskogarna. Skalan är mer Yosemite än Skåne och till och med ståtliga Grand hotel ser ut som en Märklinmodell.

Huset Solviken står på pelare

Tolv pelare är fästa i Kullaberget – huset Solviken i Mölle närmast svävar bland bergekarna. Här bjuds det på svensk-dansk modernism maxat med trä och betong.

Ursprungligen var detta ett fiskeläge, uppkallat av danskarna efter ett kvarnhjul. Det var korsvirke och torvtak, bebyggelsen var tät-tät-tät. Fram till slutet på 1800-talet när ett av husen fattade eld och halva fiskeläget reducerades till kol. Mölle tvingades återuppfinna sig självt.Det blev bad. Inte för lokalbefolkningen förstås, för dem var Kattegatt skafferi – man kan inte bada i maten! – men för danskar och tyskar och stockholmare, herrar i cylinderhatt och damer i puffärm. När de inte hade sina Monty Python-randiga baddräkter på sig, vill säga. I ’syndens Mölle’ badade män och kvinnor tillsammans, här var man först i landet med gemensamhetsbad.

Sommarhuset inbäddat i grönska

Vid foten av väldiga Kullaberg, i Mölles yttersta nord­-väst­hörn, ligger Sommarhus Solviken. Byggnaden är omsluten av bergekar.

Samma uppsluppna inställning finns fortfarande. Åtminstone inom arkitekturen. Nimis, Lars Vilks surrealistiska svartbygge, ligger bara två kilometer härifrån och även om ingenting i staden kan mäta sig med den skaparglädjen finns här ett otal villor som inom ramen för de kringelikrokiga och kuperade kvarteren vill vara mer än fyra väggar och ett golv och ett tak. Kikar du bakom de höga naturstensmurarna och de prunkande lavendelhäckarna finner du ett veritabelt friluftsmuseum för de senaste 200 årens arkitektur. Ett modernt Skansen.

Sommarhus Solviken

Tolv pelare lyfter villan bort från vägen och ger utsikt över kringliggande hus och trädtoppar. Den grönskimrande fibercementfasaden kamouflerar. Genom att fasadelementen är i mindre delar liknar den natursten.

Det nybyggda sommarhuset Solviken adderar ytterligare ett uttryck till denna rika flora. Kanske just för att villan har blott fyra väggar, ett tak och ett golv. Den är en låda, eller, som arkitekten Johan Sundberg föredrar att uttrycka det, ’en ask’. Han pekar på komplexiteten, urgröpningarna, tomrummen, de oväntade ljusinfallen, utblickarna genom överlappande glasskikt.

»Jag ritar inga skolådor.«

Johan Sundberg

Ålder 42 år.

Bor Lund.

Gör Arkitekt.

Aktuell med Driver eget kontor med fokus på privat­bostäder och inredningar. Nominerades till tidskriften Arkitekturs debutpris 2007 för Villa Bergman Werntoft och färdigställde nyligen den omskrivna badanläggningen Andrum i Höör , ett samarbete med Blasberg Andreasson Arkitekter.

Han har parkerat nere vid garaget, en brädgjuten betongkloss, charmig som ett skyddsrum, som tydligt kontrasterar mot den skira villan ovanför oss. Han tar ledningen uppför den branta trätrappan:

»Ett tag var jag så jäkla trött på mig själv«, säger han över t-shirtaxeln.

Entrén nås via terrassen som löper längs två av husets sidor. Hallen, med golv i offerdalsskiffer, öppnar sig mot köket. Matsalsmöblemanget är specialbyggt av finsnickaren Jonas Davidsson.

»Jag hade en idealbild av hur mina hus skulle bli, jag ritade och ritade, ville nästan inte se dem byggda, var rädd för att drömmen skulle gå i kras. Men i takt med att jag blivit äldre och fått duktiga medarbetare har den där oron släppt. Sådana här besök känns lättare nu.«

Hans högt ställda krav är ett av skälen till varför han ofta väljer att jobba med enkla volymer, förklarar han. För att bättre kunna styra över detaljerna, för att kunna utveckla byggnaderna till perfektion.

Glasade skjutväggar med svartlackerade karmar öppnar vardagsrummet mot Kattegatt och Danmark. Sofforna från Adea knyter an till husets grågröna färgskala.

»Det är komplext nog ändå«, konstaterar han och stannar för att syna fibercementfasaden, han stryker med fingret över popnitarna.

»Jag föreslog egentligen ett trähus, men beställaren insisterade. ’När senast såg ni ett vackert hus med fasadskiva?’ försökte jag. Men genom att dela in skivan i mindre delar tycker jag att vi har lyckats skapa ett mönster som påminner om natursten. Detta blev bra.«

Sovrummen vetter norrut. Rumshöga glasslitsar ger ljus och närkontakt med det rosaskimrande Kullaberg

I stället har han maxat träinslagen på insidan. Där trappan möter huset ger den skimrande fibercementen – grön för att smälta in i skogen av berg­ekar – vika för silvergrå furu i terrassgolv, terrassväggar och skärmtak, ekplank i interiören och en fast inredning med faner från en och samma ekstock för att ådringen ska harmoniera. Mästersnickaren heter Jonas Davidsson.

»Det är som ett skrin,« säger Sundberg beundrande och öppnar och stänger och öppnar och stänger de platsbyggda skåpen, alla specialritade.

Det har gått åt närmare 60 ton betong för att fästa de tolv pelarna i det porösa och flagande Kullaberget.

Lika sparsmakad är planlösningen. I söder, med utsikt genom glasade skjutväggar över trädtopparna bort till Danmark: ett tio meter långt och fem meter brett vardagsrum med matplats. I norr, bakom hjärtväggen med alla ekskåpen: tre sovrum, tvättstuga och badrum. En funktionsuppdelning i offentligt och privat som kan framstå konservativ, inte alls så uppsluppen och otvungen som man förväntar sig i Mölle. Men den skänker ett upphöjt lugn, en kontemplativ atmosfär. Precis det beställaren – ett hårt arbetande par med två barn – önskade sig.

Och på tal om upphöjt. Glaslådan – förlåt, glasasken – balanserar på sex pelarrader med två stålpelare i varje, fyra krysstag förbinder i sidled, tre stålbalkar, elva meter långa, löper på längden, och strukturen är husets mest iögonfallande del, så spindelnätig att byggnaden tycks sväva fritt på nästan fem meters höjd. Men det har gått åt närmare 60 ton betong för att fästa de tolv pelarna i det porösa och flagande Kullaberget, berättar Johan Sundberg.

Tolv pelare är fästa i Kullaberget – huset Solviken i Mölle närmast svävar bland bergekarna. Här bjuds det på svensk-dansk modernism maxat med trä och betong.

»Har du tänkt på att ju närmare husets kärna du kommer, desto mer bearbetat blir uttrycket? Berget är grovt, växtligheten snårig, garaget tungt, trappan lite yxig, men på terrassen möter du en finlemmad panel och här inne ett snickeri med särskilt utvalt faner och i köket har du förstås alla de sedvanliga små finesserna. Det finns en sådan gradient, från stort till litet, från obearbetat till delikat. Allt inom en enkel och avläsbar struktur. Här ryms en väldig rikedom.«

Hade han varit 20 år yngre skulle han ha skapat en byggnad med grövre dimensioner, gissar han. Det märker han hos sina nyutexaminerade anställda, en nyfikenhet på det råa, på betongbrutalismen.

»Men jag delar inte den fascinationen. Jag eftersträvar ett uttryck som är grafiskt rent. Linjespelet ska ha proportioner som går åt det lätta hållet. Min smak går åt det spröda. Ska det vara tungt ska det vara tungt av en anledning.«

Terrassen sträcker sig i hela husets längd och bjuder på både avskildhet och öppenhet. Räcket är grönmålat, i samma färg som den bärande stålstrukturen. Det utskjutande taket smalnar av i ytterkant för att ge ett så smäckert intryck som möjligt. Furu i golv, väggar och tak.

Som garaget, som betonar villans lätthet.

»Jag tror att mina byggnader representerar en dansk-svensk modernism, en mjuk och humanistisk arkitektur som tar sin utgångspunkt i platsen och de som ska bo i huset. När jag ser tillbaka på vad jag ritat inser jag att det alltid varit den mänskliga skalan som styrt mig.«

Som villan, som betonar livets lätthet. Mer Mölle än så blir det knappast.

Läs mer

Lilla Paris i Vasastan – kika in hos Sara Bille

Faye Toogoods nya fåtölj för hem