Foscarinis resa mot ljuset

1:52

Efter reklamen: Möt Emanuele Stamuli – vinnare i Residence Stora Formpris 2026

(1:52)

Carlo Urbinati har varit ägare och vd på Foscarini sedan 1988. Företaget som har sina rötter på Murano-ön i Venedig har en omfattande produktkatalog och har vunnit många tunga internationella designpriser. Sedan 45 år utmanar de ljusvärlden med sin egensinniga design. Ingen lampa är den andra lik, varje gång en ny produkt ska utvecklas börjar man med att sätta ihop en extern designer med en unik produktionskedja anpassad för just denna produkt. Foscarini äger ingen egen fabrik, och Carlo Urbinati menar att just detta har inneburit en stor frihet för företaget.

I den imponerade produktkatalogen finns belysning av många internationella stjärnor, Rodolfo Dordoni, Patricia Urquiola, Tom Dixon, Marc Sadler och Luca Nichetto och många fler. Vi träffade Carlo på Foscarinis huvudkontor – en svart modernistisk låda med den röda loggan i versaler på fasaden, i ett litet industriområde strax utanför Venedig – för ett samtal om ljus, design, lyx och vad som får honom att gå till jobbet varje dag.

Carlo Urbinati & Foscarini

Foscarini grundades 1981 och Carlo Urbanati började jobba på företaget 1983. Så småningom tog han över tillsammans med en partner. I dag äger och driver han företaget, som har 130 anställda, tillsammans med sina söner. Sedan 2021 ingår även det tyska belysningsföretaget Ingo Maurer i Foscarini.

Residence Stora Formpris 2026: Årets Inredare – Stamuli

Varför blev du ljusdesigner?

»Mina föräldrar jobbade båda som kemister, de blev rätt förvånade när jag utbildade mig till arkitekt. I Italien finns det många arkitekter och konkurrensen är stenhård. Jag fick höra att det fanns ett företag i Murano som byggde jättestora platsspecifika kristallkronor och de behövde någon som kunde följa med till fastigheterna i fråga, det jobbet sökte jag och det var så det hela började. Detta var i början av 80-talet och samtidigt som jag började på Foscarini, som då hade sitt kontor på Murano­-ön, började halogenlampan ta allt större mark. All utveckling drivs ju av tekniska uppfinningar. Möjligheterna att jobba på ett helt annat sätt med ljus fanns plötsligt där. Ägaren till Foscarini ville så småningom flytta till USA och jobba med annat så jag tog över med ytterligare en partner.«

Detta var 1988?

»Jag var 32 och jag hade aldrig ägt ett företag. Det här var en stor chans, men också ett stort åtagande. Företaget var litet, vi var väl tio personer – i dag är vi 89. Och jag visste att produktionen för den typen av jättestora kristallkronor som vi gjorde höll på att flyttas till Kina. Så vi var tvungna att börja jobba på ett annat sätt.«

Produktion utan begränsningar

Vi sitter här i ert huvudkontor som du ritade 2003. Ni har ingen egen fabrik utan jobbar med olika tillverkare beroende på vilken sorts lampa ni vill göra.

»Det betyder en stor frihet för oss. Numera är det många som jobbar så, men när jag tog över Foscarini, som ju hade sitt urspung på Murano-ön med all sin glastradition, så var det väldigt ovanligt. Men för oss har det varit perfekt. När vi utvecklar en idé, när vi arbetar hand i hand med en extern formgivare, så hamnar vi oftast i en situation där vi skapar problem. Vi är fria från produktionsbegränsningar men också från materialbegränsningar. Det händer att vi går till en leverantör och visar i några av våra böcker: ›Okej, det här är vad vi vill uppnå‹ – och vi får höra att det är omöjligt. Men vi har lärt oss med tiden att när någon säger att något är omöjligt, då menar de för det mesta bara att: ›Vi har aldrig gjort det förut.‹ Och vi har aldrig gjort det förut därför att vi håller på att skapa något nytt. Något oväntat, eller i alla fall något som inte riktigt går att koppla till något befintligt.«

Vitras främsta väktare

Jag tror att det oväntade är väldigt karakteristiskt för Foscarini.

»Exakt. Så när någon säger: ›Jag har aldrig gjort det innan‹, då är det goda nyheter för oss.Men ändå finns det de som säger: ›Nej, vi kommer inte att göra det.‹ Men man får pressa på lite, och det sätt vi har lärt oss att pressa på är: ›Okej, förklara för mig – för jag vet ingenting om produkten, jag vet ingenting om materialet som du är expert på – men jag vet vart jag vill komma. Och du vet allt om materialet, men du vet inte vad du ska göra med det utöver det du alltid har gjort.‹«

Det verkar som att den största drivkraften för er är just att det måste vara något helt nytt.

»Jag har några personliga idéer om vad design är och vad det inte bör vara, och design måste vara något nytt. Och det nya kommer från att veta vad mästarna har gjort eller vad som har gjorts tidigare, för varje objekt som har varit intressant har varit det eftersom det löste ett problem på ett originellt sätt, inte bara på grund av formen.Det är så för oss. Det betyder inte att det alltid kommer att bli en bästsäljare. För vi har båda fallen i vår historia. Produkter som vi inte förväntade oss skulle bli en stor succé, som plötsligt exploderade som en …«Har du ett exempel?»Ja, Caboche av Patricia Urquiola. Det har varit en av våra stora bästsäljare. 2005 kom hon till oss med idén. Alla sa att det här kommer att bli galet, det är plast, det borde ha varit glas och det är för dyrt och tar för lång tid att installera. Och ändå gillade folk den jättemycket, verkligen mycket. Det kostade oss två år av utveckling och att ständigt ändra, ändra, ändra. Och nu efter drygt 20 år, borde vi ändra den igen, eftersom den är i plast.«

Hur ska ni ersätta det?

»Jag vet inte, för vi har fortfarande inte tillräckligt bra transparens i återvunnet eller återvinningsbart material. Det är fortfarande inte helt transparent och det är just det som folk gillar. Det är som att ha 189 olika smycken i denna lampa, det är där attraktionen ligger.«

Ja, den är som ett smycke.

»Faktum är att det började med ett smycke, eftersom Patricia Urquiola tog av sig sitt armband i vårt möte och sa: ›Det här blir nästa lampa.› Och vi sa: ›Va?‹ Men tricket fanns där i hennes armband: hur man täcker en ljuskälla perfekt med en rundad form.«

Ni har varit igång i 45 år, hur ser du på framtiden för ljusdesign?

»Tyvärr är designobjekt numera väldigt dyra. Och när något är väldigt dyrt kopplas det direkt till lyx. Men designens uppdrag är att utveckla den visuella kulturen för så många människor som möjligt. Och lyx, å andra sidan, bygger på exklusivitet. De kan inte fungera tillsammans. Så om design försöker nå så många som möjligt och lyx bygger på att vara exklusivt, då går det inte ihop. Och detta är ett av problemen man nu stöter på när man försöker producera idéer som dessa. Det är som Ägget från Fritz Hansen. Den är otroligt dyr.«

Hur är det att hela tiden arbeta i nya konstellationer?

»Om du jobbar med ett nytt material, behöver du nya människor. Så det är hela tiden att börja om. Och det här är verkligen en av de största tillgångarna vi har som italienare. Vi har mängder av små, oftast familjeägda, företag som anställer hantverkare.Så de kan arbeta med händerna, men de arbetar ändå inom ett företag. Det är därför vi kan vara italienska i vår produktion. Italiensk design beror till stor del på den här möjligheten. För annars behöver du en stor fabrik som jobbar med trä till exempel. Det är alltid väldigt dyrt och du måste skära kostnader. Många designföretag i dag har som utgångspunkt att göra som mycket vinst som möjligt, att jobba så effektivt som möjligt. Det är ett stort problem i designvärlden. Finansmänniskorna har kommit på att vi borde göra samma pengar som modeföretagen, men det är ju omöjligt. Mode förändras var sjätte månad. Mode köper vi hela året. Mode är lätt att få tag på. Och vi bryr oss inte så mycket – eller inte tillräckligt – om det inte håller så länge. Hur många gånger köper du lampor till ditt hem? Under din livstid?«

Ja, kanske … tre?

»Ja, tre eller fyra gånger. Till första hemmet, till ditt stora hem, kanske till ett hem till efter en skilsmässa eller till ett sommarhus, men mer är det inte. Du har ›belysningsproblemet‹, att behöva köpa lampor, inte fler än tre gånger i ditt liv.«

Men ni har ju haft ett stort samarbete med modeföretaget Diesel.

»Precis, där lärde vi oss. De var vana vid och organiserade för att producera 6 500 nya grejer var sjätte månad. Och slänga dem så fort de var klara. För oss var det bara: ›Va?‹ För oss är det en stor succé när Lumière (ritad av Rodolfo Dordoni 1990) nu är 36 år gammal. Det är en enorm framgång för oss. Det betyder att det är en bestående design. Det är det bästa sättet att vara hållbar. Något du inte vill slänga. Men som affärsidé är det som att … om du köper en Lumière så köper du kanske inte en till.«

Jag har känslan av att din stora drivkraft med Foscarini inte är pengar.

»Exakt. Vårt tankesätt är: Vi arbetar inte för pengar. Resultatet är inte målet. Och det är just det som är skillnaden. Det var till exempel också Steve Jobs inställning. Steve Jobs tillät aldrig Apple att betala ut pengar till aktieägarna. Han sa: ›Jag fortsätter att jobba för att värdet på era aktier ska växa. Det räcker för er. Jag behöver pengarna för att företaget ska fungera.‹ Så han arbetade inte för pengarna. Och det är så man skapar en mycket större möjlighet att göra något nytt. Annars blir frestelsen att gå den andra vägen, fråga marknaden först ›Vad behöver ni?‹ och sedan gå dit. Det är inte att vara innovativ.«

Nej. Och det är inte att ha kontroll heller. Då springer man bara efter något.

»Ja, precis. Och vi upptäckte det på den mest radikala nivån hos Ingo Maurer (tysk legendarisk ljusdesigner som gick bort 2019. Carlo Urbinati köpte företaget 2021), för det var så han arbetade. Aldrig någonsin någon oro över prissättning, försäljning – ingenting. Han var otrolig, men han jobbade helt ostrukturerat som en konstnär. Med det företaget har vi en intressant resa framför oss.«