A-frame-huset i fjällen: arkitektritades under arbetets gång
Har man sagt A så har man. Men även den enklaste av former kan vara nog så komplicerad, visade det sig i Måns Thams fantastiska A-frame-hus i Jämtlandsfjällen.
Tänk dig en Tobleroneask. Trekantig med plana ändar. Och så öppnar du kartongen och skalar av folien och kvar har du chokladen som nog mest är tänkt att likna Matterhorn eller ett tyrolerdragspel, men i själva verket ser ut som takstolarna på Anders Smedbergs hus i Edsåsdalen söder om Åre. Efter att takstolarna rätats upp med spännband och slägga och svordomar, vill säga.
»Jag tror Anders förbannade sin egen idé. Att bygga ett A-frame-hus var mycket mer komplicerat än vi någonsin kunnat ana.«
Lite snett kan man stå ut med, förklarar snickaren Esbjörn Wiklund på Wiklunds byggtjänst, panelen maskerar ju det mesta. Men om inte balkarna möts på mitten, där uppe i spetsen, då kan ett 25 meter långt och tio meter högt hus se ut som att det ormar sig, böljar-böjer-bockar.
»Vi var rätt lättade när vi fick pusslet att gå ihop.«
Gör: Arkitekt och stadsplanerare, driver Måns Tham arkitektkontor.
Om: Måns Tham jobbar i flera skalor, från inredning via villor och renoveringar till stadsplansprojekt. Han uppmärksammades redan som student vid arkitektskolan i Lund när hans examensarbete, ett spektakulärt ombyggnadsförslag för Slussen i Stockholm, hyllades av Konstakademin i Stockholm. Sedan dess har han fortsatt att bidra till den svenska arkitekturdebatten, bland annat genom sitt miljömedvetna containerhus utanför Stockholm (nominerat till Ung svensk arkitektur 2019). Hans medverkan i Grand designs Sverige (2020) gav honom hans stora publika genombrott.
A-frame-hus
A-frame-hus är annars en beprövad arkitektur i fjällmiljö. Maximal styvhet, minimal vikt. En typologi som blev populär i USA strax efter andra världskriget, då arbetarlönerna raketsteg med 50 procent på bara tio år, då investeringarna i infrastruktur – nya highways, broar, dammar och vattendrag – öppnade Narniadörren till vildmarken.
Men de husen var små som tvåmanstält, knappt tio kvadrat, och kunde köpas i platta paket på Macy’s på Manhattan.
Anders Smedbergs hus är något helt annat.
»Den liksidiga triangeln är den mest stabila formen«, förklarar arkitekten Måns Tham.
Han har kontor i Sibirien, stadsdelen i Vasastaden som för 150 år sedan låg så avsides att det betraktades som en förvisning att flytta hit. I skyltfönstret står den balsaträmodell han lät specialtillverka inför tälthusets medverkan i Grand designs i TV4.
»Det stannar folk flera gånger om dagen. ’Där är huset som var med på tv!’ Genomslaget har varit enormt.«
Idén att bygga ett A-frame-hus var Anders, förklarar han.
»Han trodde att den strikta formen skulle göra det billigare och«, han ler lite snett, »lättare att bygga i den branta backen.«
Måns plockar fram modellen från bakom gardinen.
»I ett klassiskt ’Toblerone-A-frame’ är det ju bara ljus från kortändarna. Men här är det ljus rakt igenom, även från långsidorna«, säger han och sveper med pekfingret över de sex burspråk som slår upp sina sömniga ögon mot fjället och Edsåsdalen och får husets siluett att likna Jenny Nyström-granarna intill – när plåttaket är täckt av snö kan man knappt se skillnad.
Siluetten för tankarna till nationalromantiska verk som Biologiska museet i Stockholm eller Wilhelm Peterson-Bergers villa på Frösön bara några mil österut – ett par drakhuvuden på taknocken hade inte känts helt malplacerade. En korsbefruktning av stilarter som nog de allra flesta svenska arkitekter tvekat inför.
Måns tvekar inför beskrivningen av A-frame-huset
»Målsättningen var att få husets form att bli en del av landskapet, göra det till en liten bergstopp i sig själv«, säger han. »Fönstersättningen är ett resultat av storleken – hur annars ge ljus åt övervåningen? Och den triangulära formen, jag ville utforska hur långt jag kunde förändra den utan att den förlorade sin geometriska tydlighet.«
De expressivt formade burspråken fyller också en annan funktion: du slipper huka. Det är A-frame-husens största nackdel, att det sluttande taket gör så stor del av golvytan obrukbar. Till annat än sängar; sådana har Anders 15 stycken av, flera av dem i form av väggfasta soffor där tonårsbarnen och deras vänner kan ligga skavfötters under snedtaket. Enligt Anders är huset lite av en gåva till Isa och Leo. Efter några kämpiga år med dödsfall – Anders mamma och pappa – och skilsmässa behövde Smedbergarna en nystart.
»Våra semestrar i Åre och Edsåsdalen har alltid varit fantastiska«, berättade han i Grand designs. »Det här är en plats där vi alla trivts, oavsett årstid.«
Förutom föräldraarvet investerades pengar från försäljningen av familjens Stockholmsvilla. Det måste ha smärtat; Tham & Videgård hade ritat, Anders hade fått allt han önskat – »och mer därtill!« – och när han återkom till Bolle och Martin och frågade om de kunde gripa sig an Jämtlandstomten tackade duon nej, de hade inte tid.
Däremot hade ju Bolle en kusin …
Som Anders aldrig hade hört talas om. Som inte gjort mer än ett par enstaka tillbyggnadsprojekt och ett uppmärksammat hus av gamla rostiga containrar. Inte riktigt vad Anders såg framför sig.
»Men Måns och jag fann varandra direkt«, minns Anders. »Jag ville ha en arkitekt som kunde skissa fram lösningar under projektets gång och det visade sig att Måns jobbat precis så med containerprojektet. Vi löste varje utmaning när den uppstod, finslipade detaljerna pö om pö, hade en nästan daglig kontakt under hela byggtiden. Han ritade, jag koordinerade med konstruktörerna.«
Du som sett Grand designs-episoden minns kanske slutresultatet. Hur Anders öppnar dörren till hallen – hallen som snarare är en tilltagen groventré med slipat betonggolv och pjäx- och skidskåp. Hur vi kliver in, fast ut, för exteriört har huset blockerat hela utsikten över dalen eftersom kommunens byggregler kräver att alla hus byggs längs höjdkurvorna, parallellt med branten, för att integreras i landskapet. Men här hämtar ett fönster från golv till tak och vägg till vägg hem hela härligheten, förvandlar hallen till en loggia och gör ett begränsat utrymme oändligt.
Måns och Anders idé är att man närmast ska kunna slalomslira sig rakt in i hallen, hänga in sitt blöta underställ i torkskåpet, dyka ner i badtunnan eller in i bastun eller in i kylskåpet där ölen immar. Bli människa igen. Och sedan skrida nerför en smal passage och ut i gyllene salen, ut i det vidsträckta vardagsrummet tillika matsalen tillika köket, med tak och väggar i skimrande sibirisk lärk, med fönster i tre väderstreck, med specialbyggt kök och specialbyggda soffor. För att slutligen sjunka ner framför den öppna spisen som böljar som ett norrsken och skiftar i ton mellan brunt och grönt, precis som granarna på andra sidan panoramafönstren.
En dramaturgiskt perfekt planerad promenad.
»Jag har fått rita allt, även den fasta inredningen. En ynnest«, konstaterar Måns.
Resultatet av snickare Esbjörns precisa pusslande ser du en trappa upp. På ett konventionellt A-frame-hus hade här varit ett mörkt sovloft, men i stället flödar ljuset, strömmar in från de två burspråken vars svällande kurvor trotsigt sliter sig loss från den triangulära tvångsjackan – en tydlig illustration av Måns Thams ovilja att begränsas av typologin. Men även gavlarna är glasade, spröjsade fönster klättrar hela vägen upp till den spetsiga nocken. Upp till Esbjörns perfekta, 60-gradiga vinkel.
»Det var brant och svårjobbat«, minns snickaren. »Men tillfredsställelsen av att se väggarna mötas i nocken gjorde det värt det.«
Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!
Bekräfta din mejl
Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.
Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.
