arkitektens andra ölandshus är byggt för egentid
Det blev ytterligare ett hus på Öland för Ragnar och Ann Katrine Bergeå – byggt och anpassat för ett annat liv, med barnbarn, men även för egentid. En fortsättning av familjens självklara sommarliv på ön.
Vi människor påminner om eremitkräftor. Vi bär med oss våra hem precis som kräftorna kånkar på sina snäckskal. När de vuxit ur dem byter de snäcka. Samma sak med oss. När hemmet inte passar till livet skaffar vi oss något annat. Arkitekten Ragnar Bergeå och hans fru Anne Katrine med sina fyra barn levde i ett underbart sommarhus på Öland under 35 år. Med tiden blev huset för litet och det behövdes ett mer vuxet hus.
Det första huset byggdes för 50 år sedan för en familj med små barn. Det fungerade utmärkt, med badstränder, sandlådor och Lego överallt. Men barn växer snabbt, de får kompisar, blir tonåringar, träffar kärlekar och plötsligt är huset fyllt av nytt liv. Underbart, men föräldrarna konstaterade, kanske lite häpna över livets hastighet, att alltihop hade blivit självgående – och det var trångt. Anne Katrine minns somrarna när barnen inte längre var hemma på samma sätt. »Pojkarna fick jobb. De började klockan sex i Byxelkrokshallen, vaknade klockan fem och slamrade i köket. Ragnar och jag sov i rummet intill. Det var intensivt och roligt, men inte idealt«, skrattar hon.
Ragnar Bergeå
Ålder: 81
Gör: Arkitekt, numera pensionerad efter långt yrkesliv hos Vattenbyggnadsbyrån, samt kontoren A-gruppen och Arkinova i Umeå.
Bor: Lägenhet i Uppsala, samt Öland under somrarna.
Aktuell med: Två egenritade hus på Öland.
Växte ur sitt hus
Sommarstugor har sin charm med brädväggar och krypin där allting hörs, det knirkar och tassar och de olika gene-rationernas liv trasslar in sig i varann. Det var då tankarna på ett nytt snäckskal dök upp. Först provisorier. Huset som elegant hade hyst hela familjen behövde bli större. Ragnar Bergeå började bygga om en snickarbod som snart växte till ett uthus med rum och kök. »Tänk, vad hus kan vara med om. Först verkstad, sedan byggs det tak, och vips finns vardagsrum och vatten indraget.« Ungdomarna flyttade till nya rum, nu utan våningssängar.
Paret Bergeå arbetade i Umeå sedan tidigt 1970-tal, Anne Katrine som gymnasiespråklärare, Ragnar som arkitekt. Han var som de flesta arkitekter, slog inte på trumman för sitt namn, skrev ingen pampig kaffebordsbok om sig själv, men arbetade hårt för att lösa bostadsproblem, ritade allt möjligt från kompisars sjöbodar till bostadsområden.
Han tvingades som många andra skifta arbete efter konjunktursvängningarna, jaga jobb för att hålla det lilla kontoret A-gruppen på fötter. Ibland utredningsarbeten, ibland stadsplaner eller jobb som stadsarkitekt i Nordmaling, Vilhelmina och Storuman. »Det var ett sätt för ett litet företag att överleva.« Kontoret Arkinova startades i slutet av 1980-talet och är fortfarande aktivt i Umeå. När det var en mindre lågkonjuktur i mitten av 1980-talet arbetade Ragnar i Norge. »Jag har ritat en av Norges första fotbollshallar med spännbågar av stål. Den står i blåsiga, blöta och kalla Tromsö.«
Han har ritat många lägenheter i Umeå och kämpat med byggnormer för att försöka behålla kvaliteten i planerna trots minskade ytor. Han ritade också ett hus åt sig och sin familj i Umeå, en tvåvåningsbyggnad formad som en Västerbottensgård. Så småningom köptes Peterson-Berger-huset i staden och paret blev hyresvärdar. »Det har varit gott om projekt«, säger Anne Katrine.
Livet skiftade fokus
Efter skolavslutningarna reste familjen till Öland. Ragnar jobbade kvar i norr, kom ner utarbetad till semestern, men kunde äntligen få snickra på huset. Så svepte somrarna förbi. När barnen hade tagit studenten i Umeå och ville plugga vidare lämnade de boet och flög söderut, tre till Uppsala, den fjärde till Stockholm. De fick jobb, skaffade familjer som ville komma till Öland. »Då började planerna på vårt eget hus.« Idén grodde sakta.
Med åldern skiftar livets fokus, något kommer tillbaka när de intensiva barnåren är över. Ungdomsintressen kan vakna igen. Det finns tid till att läsa och tid för gamla vänner. Iggy Pop skaldade om det där i en betraktelse över sin medelålder: »Strangely, I became more bookish. And my home and study meant more to me.« Kanske blir vi lite mer eremitiska med åren. Vilket slags hus kunde det livet framkalla?
Söderut på kusten låg en tomt redo. Anne Katrines pappa hade fått uppdraget att spana efter möjliga tomter »i första linjen« med bara sjön utanför. De var knepiga att hitta, men på tidigt 1990-tal dök plötsligt något upp: tre tomter och ett stenbrott. De såldes på en exekutiv auktion efter ett byggprojekt som inte hade kommit i gång. Tomterna såldes billigt.
»Det var borrhål överallt för tät exploatering, men inget vatten hade hittats«, berättar Ragnar. Vatten är en ödesfråga på Öland. »Vi är hemskt rädda om det på ön. Rädslan att en brunn skulle sina, att det skulle komma grus i hydroforen, sitter i från barndomen«, säger Anne Katrine. Alla bofasta på ön vet hur det ska sparas. Kvällsdopp togs vid havet, med saltsjötvål och solnedgångar.
I början av 2000-talet tog Ragnar Anne Katrine i handen och gick ut på den södra tomten, ut bland sly och skräpsten. Här kunde de bygga. »Jag ville inte flytta från första huset, inget kunde bli lika fint. Jag ville inte bo i en grop«, berättar Anne Katrine. Men Ragnar hade en arkitekts öga för platsen, satte ett par pallar på varann, bad henne att kliva upp och sa:
»Så här kommer utsikten att bli.« Horisonten och Blå jungfrun. Tveklöst. Den första insatsen var att fylla det gamla stenbrottet, ett av otaliga brott längs Ölandskusten. Ragnar lät en lokal åkare dumpa överbliven sten i brottet utan kostnad. »Han slapp betala och vi fick en plan yta«, säger han, fortfarande förtjust över idén. Den nya ytan gavs snabbt en funktion. Barnen gillar tennis.
»Långt innan huset byggdes fanns en tennisbana. Grannarna undrade nog vad det var för dårar som skulle flytta in.« En av tomterna såldes av. När Ragnar och Anne Katrine gick i pension startade bygget av deras andra sommarhus. »Olika tidsåldrar har olika krav. Det här huset skulle bli bara vårt.«
Byggt av trä som håller länge
Tomten låg delvis i en sänka, men lösningen blev ett suterränghus, där övervåningen fick hela utsikten med en stor ek i förgrunden. Huset som är på cirka 120 kvadratmeter i två plan och byggdes enligt samma principer som det första: stora glaspartier för ljus, utblickar och öppna rum. »Vi skulle hålla oss till platsens material som är sten och trä. Ek är det hårdaste svenska träet, men efter tio år i det hårda klimatet skulle det inte vara så snyggt och kräva underhåll. Vi behövde byta träslag.« Det lokala materialet ersattes med extra hållbarhet från Brasilien, träslaget ipe. »Det är tungt som stryk, men står sig vansinnigt bra.« Det superhårda importvirket krävde tuffa verktyg och John Jonassons lilla snickeri fick skaffa specialklingor.
I april 2009 var huset klart. »Vi flyttade in med två av åtta barnbarn och spånplattor på golvet.« Gästrum och ekononomiutrymmen lades en trappa ner. En stor ek på tomten bevarades. Det nya huset blev ett lugnt, lite mer elegant hem. »Du vet, Bruno Mathsson-stolar och bokhyllor. Det är ett hus för läsning och musik«, säger Ragnar som har sin musikanläggning och jazzplattor.
Huset ligger skyddat från insyn vid en populär turiststräcka som är naturskyddsområde. »Det värsta du kan göra här är att försöka skapa ett hus som sticker ut och såga ner vegetation för att det ska synas. Det är att göra ingrepp på naturreservatets idé. Naturen är det stora här.«
Så har somrarna hittat en ny balans med familjen i två hus med åtta kilometer emellan. »Det är perfekt. Barn och barnbarn kan komma cyklande eller paddlande efter kusten. De kommer hit och fikar. Vi måste alltid ha bullar hemma.«
Till slut, 2013, övergavs också Norrland. Ragnar och Anne Katrine Bergeå lämnade Umeå och flyttade till en äldre, trivsam våning mitt i Uppsala. Nu är det bara 56 mil till sommaren.
