romantisk funkis hemma hos Vanessa Lindblad på Lidingö
Vanessa Lindblad kan inte namnet på en enda designermöbel i familjens putsade 50-talsvillan på Lidingö. För henne går känsla alltid före förnuft när man vill skapa ett hem fyllt av skönhet och stämning.
Kan ett hus ha en själ? Det var i alla fall något liknande som Vanessa Lindblad upplevde första gången hon gick innanför dörren på den putsade 50-talsvillan på Lidingö. Egentligen hade hon redan sagt nej till mäklaren, som tipsade om huset innan det kom ut på marknaden. Det var mitt under coronapandemin och marknaden rusade i samma takt som världen stängde sig. Plötsligt ville alla bo i hus – Vanessa och hennes pojkvän Otto också. De skulle få sitt andra barn och längtade ut från de stökiga gatorna kring Nytorget på Södermalm i Stockholm.
»Från att vi levt med väldigt högt tempo, fullspäckat schema, rest mycket och hängt på stan så ville vi båda bara ha lite lugn och stillsamhet nära naturen. Vi letade febrilt, för vi hade redan sålt vår lägenhet. Det var helt galet på alla visningar, och vi började få lite panik. Mäklaren skickade det här huset, men jag sa nej, det är inte det vi vill ha«, berättar Vanessa.
Men, goda mäklarkontakter var trots allt hårdvaluta just då, så de bestämde att Otto skulle åka dit och kolla, mest för att vara trevlig. »Han ringde upp och sa ›Du, det här är inte så dumt‹. Jag kom dit och kände direkt: Jag vill ha det! Huset har något i sig som är så härligt, och det är så svårt att sätta fingret på«, säger hon.
Vanessa Lindblad
Ålder: 36.
Familj: Pojkvännen Otto, musikproducent och DJ, och barnen Bill, 5 år, och Bianca, 3 år.
Bor: Lidingö (ska snart flytta vidare i samma område).
Uppvuxen i området
Ett gediget, vitputsat stenhus med kolmårdsmarmor i hallen och vackra ekgolv i holländskt förband. I övrigt inte särskilt tidstypiskt. Det visade sig att en konstnär byggt huset till sig själv och sin familj på 50-talet, och lämnat spår i form av kyrkliknande fönster, en grafiskt valv mellan mat- och vardagsrum och oväntade små nischer i väggarna. Detaljer som gör det svårplacerat både i tid och geografi. »Det skapade högre i tak för hur vi tänkte med inredningen. Eftersom det inte var någon stenhård funkis kändes det som att vi hade lite spelrum och kunde ta in romantiska inslag i det moderna.«
Dessutom låg huset, med två våningar och en källare, direkt mot ett naturreservat, med en delvis uppväxt trädgård. »Back in the day var det dit alla grannar gick för att få sina sticklingar, det var världens blomsterträdgård. Tyvärr hade någon smällt upp ett stort trädäck över halva tomten«, säger Vanessa.
Hon är själv uppväxt i området, som gränsar mot anrika Breviks villastad, där kulturmiljön har anor tillbaka till medeltiden. »Jag ville aldrig flytta härifrån när jag var liten och sa alltid att jag skulle komma tillbaka. Nu går jag och minglar med mina gamla förskolefröknar i affären och mina barn går på samma förskola. Allt känns tryggt och härligt!« säger hon.
En känsla för det estetiska
Med en bakgrund inom PR och kommunikation valde hon för några år sedan att, tillsammans med en av sina systrar, gå in i familjens fastighetsbolag där hon nu äger, förvaltar och utvecklar egna fastigheter. Men det byggtekniska lämnar hon på jobbet – hemmet ska vara guldkanten. Uppväxt med en mamma med en tydlig estetik – »hon köpte sidenband i hundra nyanser för att kunna matcha kläderna vi hade på oss« – har Vanessa fått med sig en intuitiv förståelse för färg, form och skönhet hemifrån. »Det märks till och med i min matlagning, jag älskar att laga mat och får ofta höra att jag lagar med ögat. Jag tycker om att duka och lägga upp vackert«, berättar hon.
När hon träffade Otto var hans känsla för stil en del av det hon föll för och tillsammans har de under arbetet med huset upptäckt nya sidor av varandra och sin relation. Han har hjälpt henne att släppa perfektionen och bara köra. »Vi renoverade huset när jag typ låg och födde Bianca. Jag och Otto kör allt på volley, vi är så långt man kan komma ifrån dem som ställer sig och testmålar fyra färger på en vägg. Det var bara ›ta vad som helst, grönt blir bra!‹.«
Huset moderniserades varsamt, med stora fönsterpartier och altandörrar för att komma närmare trädgården och den omgivande naturen. Men när det var dags för själva inredningen kände de att behövde hjälp. Att gå från 90 till 300 kvadrat är en särskild sorts utmaning, och även om de inte längre behövde koka gröt i tvättstugan och smyga förbi byggkillarna i pyjamas varje morgon var situationen med två små barn tillräckligt ansträngande.
»Vi älskar Bukowskis, vi älskar när det går fort, men är inte lika bra på att till exempel mäta. Vi fick hem jättesmå mattor till våra stora rum och en lädersoffa som luktade cigarr. Vi förälskade oss i olika pieces, men vi behövde någon som kunde måla upp de stora penseldragen och vägleda oss i hur vi skulle ta oss an volymen. Då kallade vi in våra superkrafter från Look projects«, säger Vanessa.
Look projects
Inrednings- och designstudio som drivs av Helena Dyrssen and Victor Ohlsson. De ville skapa en varm, mjuk och eklektisk inredning med hög personlig touch. De satsade på varma färger tillsammans med naturmaterial, kontraster i sten, metall och struktur i form av olika textilier. Toner av beige, nude och grönt, i kombination med trä och accenter i burgundy, ger en skön mix mellan L.A. mid-century och modernt skandinaviskt.
Inredning med personlighet
Designstudion, som drivs av Helena Dyrssen och Victor Ohlsson, skapade struktur och flöden i hemmet. Vardagsrummet delades av med en låg hylla och fick inbyggda bokhyllor längs ena väggen. Den upphöjda öppna spisen i samma rum målades in en mörkgrön kulör och framför, i burspråket, placerades en schäslong som paret inte visste att de behövde. I dag är det Vanessas absoluta favoritplats i hemmet. I källaren fick Otto, som är DJ och producent, en egen studio där han kan knåpa med sina instrument och skriva elektronisk dansmusik. Men framför allt används hemmet till lek – inga rum eller möbler är förbjudna för barnen, treåriga Bianca och storebror Bill, 5 år, och deras små vänner.
»Det känns lite Sydeuropa här hemma, det är väldigt härligt när det är vabbruari. För mig är inredning hundra procent känsla. Jag kan inte märkena på möblerna eller namnen på konstnärerna, men här finns en värme. Mitt familjehem präglades av resor, då mamma och pappa alltid köpte med konst och skulpturer. Förutom minnen ger det ett så personligt liv till hemmet, som är värt alla flyg man har fått sitta med konstverk i knät! Det gör hemmet till så mycket mer än en ›piece‹. Vi är väldigt ointresserade av att ha det senaste. Hemmet för oss är en stämning.«
