Det spontana tomtköpet blev en modern stugby
En cykeltur längs Ölands östra kust ledde till en spontaninköpt tomt. Där Lars Fuhre och Johan Kilander nu har byggt en slags modern stugby, där livet är enkelt och årstiderna sätter tonen. Ett avsiktligt bevarande av den svenska sommarstugekulturen, inrett med gamla klenoder och lokala loppisfynd.
En stenmur. En överväxt hage. En till salu-skylt. Johan Kilander, arkitekt, var på semester på Öland för att hälsa på sin vän konstnären Johanna Karlin, som nyligen köpt en gård i Kläppinge på öns östra sida. Under en cykeltur genom det karga, platta landskapet, där havet anas som ett silverglitter vid horisonten, fick han syn på plakatet i vägkanten. Året var 2010 och varken han eller Lars Fuhre, tågvärd och grafisk designer, hade någon tanke på ett nytt hus. Vardagen tillbringades i Stockholm, semestern i Lars hus i Hälsingland. »Det var väldigt lustigt när du ringde och sa att du hade hittat en tomt. Och så bestämde vi oss för att den ville vi ha. Jag hade inte ens varit där«, säger Lars.
Så blev det. 3 500 kvadratmeter före detta betesmark och ett liv lika spartanskt som landskapet. De ställde dit en arbetsbod på hjul och levde campingliv de första åren.
»Vi hade bordsskivor på benbockar och diskbaljor kring den där vagnen. Men det var ändå ett väldigt härligt sätt att lära känna tomten och platsen. Står man på tå kan man skymta en silverstrimma av havet. Men vi upptäckte att de öppna fälten runt omkring var minst lika härliga att se ut över. Det var som ett stort hav på sitt sätt«, säger Johan.
Lars Fuhre och Johan Kilander
Gör: Lars är tågvärd, författare, grafisk formgivare, art director, lärare (lektor i grafisk form på Beckmans Designhögskola mellan 1996 och 2014). Johan arbetar som arkitekt och pysslar med handarbete, hantverk och översättning.
Familj: Sonen Ivan, 15 år.
Bor: Till vardags på Södermalm i Stockholm, på fritiden i Kläppinge på Öland.
Aktuell med: Lars kom nyligen ut med den självbiografiska ”var-inte-rädd-för-att-byta-bana-boken” (avsiktlig ordvits) Nästa station. En ung gammal konduktörs resa (Volante). Skriver på en uppföljande del.
Bytte Hälsingland mot Öland
Öland – solens och vindarnas ö. Redan på 50-talet – 20 år innan Ölandsbron byggdes – trycktes slagordet upp på affischer, i design av Eric Lindblom (ett exemplar hänger i lägenheten på Södermalm i Stockholm), men begreppets anor går ännu längre tillbaka. Ibland har marknadsföringskonsulter gjort fåfänga försök att uppdatera den öländska parollen, men inga ord har fastnat lika bra. Med sina många soltimmar hittas norra Öland så gott som alltid någonstans i toppen av solligan. Blåser bra gör det också. För Lars och Johan, som inte hade anknytning till ön sedan tidigare, var det som att upptäcka ett helt nytt landskap.
»För mig var det som att komma från Granskogs-Sverige, till något som nästan har en Medelhavskänsla, med helt andra färger och kalkstensjord. Jag har alltid trott att jag föredrar bergiga landskap framför det här öppna, platta, men det är något med att få så mycket himmel som är helt fantastiskt. Man ser långt, samtidigt som olika trädrader bildar ett slags kulissystem. Som en renässansmålning«, säger Johan.
»Det är något nästan psykologiskt med att komma över bron och känna att det är så tydligt avgränsat med vattnet runt omkring«, fyller Lars i.
Tomten var egentligen tre små landbitar som nu förenades till en. Huset i Hälsingland såldes och med basen i byggvagnen började de planera. »Säljaren hade nog tänkt att det skulle bli mer av en stugby. Men det kan man säga att vi har gjort nu också. En stugby. Vagnen hamnade på ett ställe som på något sätt låg till grund för hur de här husen sedan tog form«, säger Johan.
Inspiration hämtad från USA och Japan
Hur översätter man en byggbaracks enkelhet till arkitektur? Först och främst: ett torrdass. Det byggde Johan själv. När det kom till själva boningshusen vände de sig mot japansk träarkitektur, där utedäcket blir en viktig kommunikationsyta, men också mot den amerikanska östkusten. På Fire Island, utanför Long Island, skapade arkitekten Horace Gifford en samling strandhus mellan 1961 och 1981. Enkla, moderna hus i cederträ och glas som närmast blev en del av landskapet, och vars stora, öppna ytor på sätt och vis speglade den nya frihet som kampen för mänskliga rättigheter gav invånarna, som till stor del tillhörde New Yorks gaycommunity. En annan referens var Sea Ranch i Kalifornien, byggt 1968.
»Byggnaderna breder liksom vällustigt ut sig i naturen, öppnar sig med utblickar och ger en möjlighet att bli en del av den. Det är också något lekfullt och informellt över det som liksom inspirerar till rörelse och utforskande av platsen,« säger Johan.
Rymden och öppenheten återfinns i byggnaderna, naturligtvis ritade av Johan, den ena med ateljé och gästrum, den andra med sovrum, kök och vardagsrum. Från början var det fyra separata huskroppar (eller stugor) som hölls samman av trädäck i par, men efter ett par julfiranden i uteköket – »det var väldigt romantiskt, men grönkålen blåste ur stekpannan«, berättar Lars – byggdes köksbänken in med en förtrollande utsikt och förenade vardagsrum och sovrum till en huvudbyggnad. Husen är byggda av KL-trä, korslimmat trä i olika tjocklekar, som bildar alltifrån bjälklag till ytterväggar och levereras likt en byggsats med färdiga med hål för fönster och dörrar.
»Det var väldigt pampigt, med de här jättebitarna som lyftes med kranar och monterades ›klack klick klack‹. Just den träklädda miljön tycker jag är en av de härligaste sakerna här. Det gör huset väldigt tätt och torrt och förhålldevis lätt och snabbt att värma upp«, säger Lars.
Johan fyller i: »Det luktar trä. När man kommer hem och öppnar väskan så luktar det trä.«
Plast och syntetiska material valdes bort, isoleringen är gjord av träfiber och cellulosa, fönstren är traditionellt tätade med lindrev. Men framför allt handlar enkelheten om tillvaron. En elkabel drogs in i samband med bygget, men det finns fortfarande inget vatten. »Det finns ett visst mått av nostalgi i det. Vi växte upp med sommarstugekulturen, som vi för vidare genom att delvis behålla den standarden. Jag tycker om att vår son Ivan, 15 år, får uppleva det. I takt med att standarden höjs, höjs förväntningarna och det är nog ganska exotiskt för ett barn i dag att gå på utedass. Det finns en tjusning med det, även om jag parallellt blir mer och mer intresserad av bekvämlighet«, säger Lars.
Den röda tråden blev blå
Det finns ännu en dimensionen av det enkla livet på ön, en nästan andlig ansats, utan att för den delen bli pretentiös.
»Vi har eftersträvat en enkelhet. För mig handlar det om att saker blir lite långsammare. Det blir ett slags meditation i det också. Att sköta om sin plats och sig själv. Inte bara trycka på knappar. Vi tvättar oss i havet och badar så länge det finns en stege«, säger Johan.
I linje med det har Lars skapat en sorts kontemplationsstig i trädgården. Naturen är vild och växer ända inpå knuten, varje vår känns tanken på att tygla den nästan oöverstiglig. Uppväxt med gräsmattor har han spenderat sin beskärda tid bakom gräs-klipparen, och för att komma undan den, men samtidigt erövra en större del av tomten, hyrde han en grävmaskin och skapade en 100 meter lång gång i form av en ögla, en form som får tanken att snudda vid evighetstecknet. Det är den sortens grafiska nickningar man kan förvänta sig av en designer som, bland mycket annat, jobbat för Ikea, varit lärare på Beckmans och gjort formen till Beata Heumans Every room should sing, boken som 2021 etablerade den Londonbaserade svenskan som en av samtidens internationellt trendsättande inredare. Men för två och ett halvt år sedan bytte han bana, bokstavligen. Lars nickar mot huvudbyggnaden.
»Den påminner om en tågvagn, faktiskt. Som av en händelse«, säger han.
Dimensionerna stämmer, med lite god vilja – till och med gruset under krypgrunden påminner om en banvall. För det är där, på spåren, som Lars numera spenderar sin arbetstid. I takt med att designuppdragen blev färre (och sämre betalda), skolade han för 2,5 år sedan om sig till tågvärd, en erfarenhet som han delar med sig av i den egensinniga självbiografin Nästa station – en ung gammal konduktörs resa (Volante).
»Jag saknar inget av det där. Jag är 60 nu och couldn’t care less. Däremot är det jätteskönt att kombinera att jobba på tågen och skriva, det vill jag hemskt gärna göra mer av«, säger han.
Inredningen, däremot, bär spår av tiden i designvärlden, som färglitografin Allt är ditt fel som han själv formgivit. Lars står för det mesta av möblerna, som framför allt är hämtade från stugan i Hälsingland. Resten har fyllts på från lokala loppisar, bland annat två Axel Einar Hjorth-stolar från den hajpade serien Utö som fyndades för ett par hundralappar.
»Jag upptäckte inte vad det var förrän jag kom hem, jag tyckte bara de var fina. Den röda tråden är förtjusningen i en eklektisk samling möbler, föremål och bilder som har fått ta form organiskt genom flera decennier. Jag ser gärna att hemmet speglar livet«, säger han.
Tittar man noga är den röda tråden egentligen blå, som en omedveten blinkning till Medelhavet och de första mötena med det öländska landskapet, som hela tiden väntar på sin chans att återerövra marken. Även inne i husen finns saker att göra.
»Vi har inrett med innerväggar själva, och det är ett pågående projekt. Jag tänkte att det var lätt att göra«, säger Johan och skrattar.
»Man måste vara snäll mot sig själv när man kommer hit. Inte känna att det här är vår pliktfarm. Det är en stor paradox, det här med längtan efter en plats för vila. Som inte är det. Man måste gilla att göra saker, men med åren känner jag mer och mer att vilande är prio«, säger Lars.
